Jag minns ännu den där resan till Italien med en pensionärsgrupp vem hade kunnat ana att just där, i skuggan av Colosseum, skulle jag möta en man som fick mig att känna mig ung på nytt?
Jag hade rest från Göteborg med ganska låga förväntningar några dagars rundtur, lite bilder till fotoalbumet och några presenter till barnbarnen. Egentligen ville jag bara komma bort från vardagen, från ensamheten som med åren börjat kännas alltmer påtaglig.
Jag trodde att Rom, Florens och Venedig bara skulle bli ännu några platser på en lång lista av sevärdheter. Men när jag stod där under Colosseums bågar, kom han fram mannen som skulle förändra allt.
Just då stod jag försjunken i tankar, förtrollad av amfiteaterns mäktiga valv, medan guiden pratade om gladiatorerna. Plötsligt hörde jag någon bredvid mig låta: “Undrar om gladiatorerna också klagade på värmen, precis som vi?”
Jag vände mig om och såg honom lång, lite grånad i tinningarna, med ett varmt leende som kändes både välbekant och spännande. Han bar en enkel skjorta och en solhatt, men i hans blick fanns något alldeles speciellt ett slags närvaro.
Vi började prata. Han hette Lennart, änkling sedan några år och nu pensionär. Han hade åkt själv, för som han sa: Jag kunde inte vänta längre på det rätta tillfället att se Rom.
Samtalet flöt lätt, vi skrattade som om vi känt varandra hela livet. Där, vid Colosseum, drack vi svenskt bryggkaffe från våra termosmuggar och delade med oss av intryck, och det slog mig hur länge sen det var någon lyssnat så intresserat på mig.
Resten av resan förändrades. Vi satt bredvid varandra i bussen, delade bord till lunchen, kom bort i folkvimlet och fann varandras ögon. Det var så oskyldigt, men samtidigt så livfullt.
På kvällarna, medan andra satt i hotellobbyn och spelade kort eller såg på tv, stod vi tillsammans på balkongen, såg ut över de upplysta italienska gatorna och pratade om precis allt om barn, gamla minnen och hur det är när hjärtat plötsligt slår ett extra slag fast man inte trott att det längre skulle göra det.
Jag kände mig som tonåring igen. Började klä upp mig, lade på läppstift och skrattade mycket oftare. De andra damerna i gruppen såg på mig några med leende, andra med en glimt av avund. Jag hade funnit en del av mig själv som länge legat gömd under rutiner och ensamhet.
Men när slutet av resan närmade sig, växte också frågan och nu då? Han bodde i Kiruna, jag i Göteborg. Våra liv var redan utmejslade, sammanförda bara av den där magiska veckan. Var det tillräckligt för att våga tro på mer?
Sista dagen promenerade vi ensamma genom Roms gator, utan den övriga gruppen. Vi satt på Spanska trappan, åt glass och sa inte mycket. Till slut sade han: “Vet du, det var länge sen jag mådde så här bra. Men tänk om allt bara försvinner när vi kommer hem? Du har ditt, jag mitt. Kanske är allt bara en semesterdröm?”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Inombords slogs hoppet om mer mot rädslan att det bara var en tillfällig förälskelse vacker, men snart borta som sista flygplanet hem.
Vi tog avsked på flygplatsen. Kramen blev längre än vad som egentligen är brukligt, blicken likaså det låg både ett farväl och ett löfte däri. Vi bytte telefonnummer men ingen av oss sa: Vi måste ses igen.
Nu, när jag tänker tillbaka, vet jag inte vad jag egentligen tycker om den där resan. Den känns som en dröm stark, vacker, men skör. Kanske hade Lennart rätt, att det var en illusion. Eller så är det feghet att inte våga ge livet en chans till.
Så frågar jag ibland mig själv är det värt att riskera det trygga, invanda livet för en känsla som kommer så oväntat? Var det bara en sommarromans under den italienska solen eller kanske början på något nytt, något okänt? Hjärtat slår fortfarande snabbare när jag tänker på honom, men förnuftet viskar att det är galenskap.
Kanske berättar jag just det här för att fråga andra kan man våga öppna sig för nya känslor efter femtio, sextio, kanske ännu senare? Eller är det bättre att låta det stanna vid ett fint minne, tryggt inramat i livet? För tänk om vi faktiskt får en chans till, hur gamla vi än är?
