Jag flyttade hem till honom för att vi skulle börja om på nytt, men det slutade med att jag sov på soffan i mitt “eget hem”. När jag gick med på att flytta in hos honom gjorde jag det i tron att vi tillsammans skulle bygga upp något. Jag lämnade mitt område, min vardag och mina saker. Det enda jag tog med mig var kläder, drömmar och hoppet om ett gemensamt hem. Han bodde i en liten etta i centrala Göteborg, men han försäkrade mig om att det bara var tillfälligt snart skulle vi leta efter något större tillsammans. Jag litade på honom.
De första månaderna var faktiskt fina. Vi sov tillsammans, lagade mat ihop och såg på serier om kvällarna. Visst var det trångt, men det var vårt eget krypin. Tills den dag han kom hem och berättade att hans mamma råkat ut för ekonomiska bekymmer och att hans syster blivit bostadslös. Han sade att de skulle stanna “några dagar”, “tills de hade löst det”. Jag ville inte framstå som självisk, så jag gick med på det.
Problemet var att dessa “några dagar” förvandlades till veckor. Sovrummet blev hans mammas och systers, eftersom “mamman är gammal och behöver en riktig säng”. Systern tog över både garderoben och badrummet, som om det var hennes hem. Jag flyttade ut till bäddsoffan i vardagsrummet. Först tänkte jag att det bara var tillfälligt, snart skulle det ordna sig. Men ingen pratade om att de skulle flytta ut. Varje kväll bäddade jag ut soffan med filtar och på morgonen vek jag ihop allt igen, så att vardagsrummet skulle se “normalt” ut.
Jobbigheterna började sakta men säkert. Jag hade inget privatliv, ingen plats för mina saker och ingenstans att vila ut. När jag kom hem från jobbet, trött efter dagen, fanns det ingenstans där jag kunde slappna av. Samtidigt kommenterade hans mamma allt jag gjorde hur jag lagade mat, hur jag klädde mig, när jag kom hem. Hans syster jobbade inte alls, sov länge om dagarna och lämnade alltid smutsig disk efter sig, ändå var det jag som kände mig som en inkräktare.
Mest ont gjorde det dock när jag insåg att han inte gjorde någonting. Han sa aldrig: “Min partner behöver också utrymme”. Han satte aldrig några gränser. Tvärtom han bad mig vara tålmodig, förstående, och inte “överdriva”. En kväll, helt slut av allt för lite sömn, sa jag till honom att vi måste hitta en annan lösning, att jag inte kunde fortsätta sova på soffan som en gäst. Då svarade han: “Det här är min mamma, det här är min familj.” Då förstod jag att jag inte räknades till den där familjen.
Jag ringde min mamma och flyttade tillbaka till radhuset i Majorna där jag växte upp. Ibland hör han av sig och säger att vi kan fortsätta vara tillsammans, men utan att bo ihop. Och jag vet fortfarande inte hur jag ska känna kring det hela.
Det jag lärt mig är att ett riktigt hem inte bara är fyra väggar. Det är trygghet, respekt och utrymme för båda. Utan det, spelar det ingen roll var man bor eller vem man delar adressen med det blir aldrig ett riktigt hem.
