Nu är jag femtiosju år gammal. Jag har varit gift med min man i över trettio år lagligt alltså, inte någon halvhjärtad grej och hela den tiden har jag tvättat hans strumpor, lagat hans köttbullar, och fixat det där omtalade svenska hemmyset. Min man och jag har två barn, som jag fostrat och utbildat själv via alla Sveriges institutioner och skolor, från dagis till universitet. För så länge jag kan minnas har jag rusat runt som en skogsekorre på steroider. Jag har alltid haft minst två jobb samtidigt och snappat upp vartenda extraknäck allt för att barnen ska slippa stå i second hand-kön och vara lika välklädda som lilla prinsessan på Östermalm.
Min man har däremot aldrig slitit särskilt hårt, och när han nådde pensionsåldern satte han sig på soffan och slutade jobba helt. Jag fortsätter gå till jobbet, hjälper barnen med barnbarnen (alltså jag är farmor nu, det är också ett jobb!), och sköter allt hushållsarbete. Ni vet det svenska multitaskinglivet.
Jag har under årens lopp tjatat på honom att åtminstone ta ett jobb, typ nattvakt på någon parkering i Malmö, men han svamlade bara att vi klarar oss utmärkt utan extra pengar. Och han är ingen dumskalle som svälter, nej då! Jag får knappt tid att steka falukorv ibland kommer jag hem och allt gott är borta, kvar är rest-soppan!
En gång diskuterade jag problemet med min kompis Inga-Lill, och hon gav ett typiskt svenskt råd: laga mat separat, han får billiga ingredienser och du får kvalitet! Jag gick hem och berättade för min man att doktorn sagt jag behöver hålla diet (laktosfri, glutenfri, eller något trendigt), så han ska låta min mat vara.
Numera gömmer jag godsakerna i garderoben, och när maken är i garaget och duttar med sin Volvo, sitter jag och smuttar på te och käkar Marabou. Korven och osten gömmer jag i kylskåpet, och när han inte ser slinker de ner snabbt! Lyckligtvis har vi två kylskåp: i ena ligger matvarorna, i det andra står burkar med inlagda gurkor och där gömmer jag allt min lyxproviant.
Ni vet ju hur svenska män är de ser ingenting! Jag köper kalkonfilé till mig själv och gör ångade biffar; till honom köper jag för gammal fläskfilé med massa kryddor, han märker liksom inget. Han får ICA:s billigaste makaroner (kostar en tia), medan jag unnar mig ekologisk pasta av durumvete.
Jag tycker faktiskt det är helt rimligt om han vill käka riktig mat, får han väl skaffa ett jobb och sluta platta till soffkuddarna! Och att skiljas nu? Nej, det vore ju galet vi har ju huset här i Uppsala, halva livet har gått och varför sälja och dela upp pengarna i två lika delar? Nä, jag lever vidare med mina hemliga kulinariska gömmor och lite svensk ironi på köpet.
