Jag finns inte
Har du köpt den där dyra krämen igen? Göran ställde ned påsen på köksbordet så det skramlade inuti. Jag har ju sagt: ingen mer Velour. Onödigt och dyrt.
Nina Svensson stod vid fönstret och tittade ut på gården. Där lekte grannflickan, omkring sju år gammal, och jagade duvorna så att de flög upp, splittrades för att sen samlas igen på asfalten, som om de inget annat visste. Nina följde dem med blicken och tänkte att hon knappt mindes när hon köpte något åt sig själv senaste gången. Bara för att hon ville.
Det är handkräm, Göran. Trehundrasjuttio kronor.
Trehundrasjuttio är trehundrasjuttio. Har du glömt hur man räknar?
Nina svarade inte. Vände sig om, tog ur burken med guldfärgat lock ur påsen, ställde den på fönsterbrädan bredvid pelargonen. Pelargonen hade inte blommat på länge. Hon hade tänkt ta reda på varför, men det hade aldrig passat.
Nina. Jag pratar med dig.
Jag hör dig, Göran.
Hon gick in i köket, öppnade kylen, funderade på middag. Hon hörde hans tunga steg bakom sig, sedan dörren in till hans arbetsrum som slogs igen. Hon pustade ut.
Hon hade fyllt femtioåtta. Bodde i Malmö, i en trea på Södra Förstadsgatan, gift med Göran Olofsson i tjugonio år. Vuxna sonen Anton bodde i Göteborg och ringde på söndagar ibland hoppade han över ett samtal. På landet utanför Lund hade de en stuga, de hade bil, men det var Göran som körde. Nina arbetade på stadsbiblioteket, där hon varit chef för bokmagasinet i arton år.
Det fanns ett slags liv. Ingen kunde ta ifrån henne det.
Hon tog fram kycklingfiléer, lade dem på skärbrädan, greppade kniven. Utanför hade flickan gett sig av, duvorna var borta. Gården låg tom och grå. I sprickorna på asfalten började förra årets gräs ta plats.
Nina insåg att hon stod med kniven i handen utan att skära. Hon bara stod.
Hon lade ifrån sig kniven, gick bort till fönsterbrädan och öppnade burken med krämen. Doften var svag, lite blommig. Hon tog lite på ovansidan av handen, smorde in. Huden sög snabbt åt sig krämen det kändes som om någon höll henne i handen, om bara för en sekund.
Nina satte tillbaka locket, började skära kycklingen.
Natten blev som vanligt. Göran åt under tystnad, såg på nyheterna, lade sig tidigt. Nina satt kvar länge vid köksbordet med en kopp kallt te och bläddrade i en gammal trädgårdstidning. Hon läste egentligen inte. Bara satt där.
På morgonen på biblioteket mötte hon Ludmilla Persson, som grät bakom tidskriftshyllan.
Ludi, vad har hänt?
Ludmilla var tre år äldre, hade arbetat på bibblan längst av alla, kunde hela katalogen utantill Nina hade aldrig sett henne gråta förr.
Det är ingenting, viftade Ludmilla bort henne, tog fram en näsduk. Förlåt. Det är privat.
Om du vill får du berätta.
Finns inget att berätta. Hon fräste ur näsan och stoppade undan näsduken. Min dotter ringde igår. Sa: mamma, du är gammaldags. Rätt ut sådär. Gammaldags.
Hur menar hon?
Ja, att mina råd är daterade. Jag försökte ge lite råd om hur man snackar med sin man och så svarar hon bara att mina tips är förra seklets. Att jag inte fattar hur det är nu. Hon strök till en bunt magasin prydligt. Hon kanske har rätt.
Det har hon inte, sa Nina.
Hur kan du veta det?
Nina hade inget svar. Tystnaden mellan dem luktade papper och gammalt trä. De gick till sitt.
På lunchen gick Nina ut. April var kyligt men klart, hon satte sig på en bänk i kanalen, slutade ögonen. Solen lyste varmt genom ögonlocken. Hon tänkte på Ludmilla, hennes dotter, på ordet gammaldags.
Sen kom hon att tänka på sig själv.
Nina Johansson, född i Borås 1966. Pluggat på lärarhögskolan svenska och litteratur. Gift sig som tjugonioåring sent på den tiden. Göran var ingenjör, stabil, pålitlig. Sonen Anton kom året efter. Först föräldraledig, sen halvtid, sen tog hon hem sin mamma till de dog. Sen heltid igen. Livet rullade på. Försiktigt, utan krusiduller.
Något gick förlorat i allt detta. Något hon inte kunde sätta namn på, men visste att funnits. Och att det saknades nu.
Hon öppnade ögonen. Utanför blommande ett plommonträd, små vita blommor, tunt och ömt. Hon tänkte att hon inte ritat på trettio år. På lärarhögskolan målade hon bara för sin egen skull. Med pastell. Sen blev det aldrig tid. Eller så vågade hon inte. Så glömde hon.
Hon tog upp mobilen och ringde Anton. Han svarade på tredje signalen det hördes att han hade bråttom.
Hej mamma! Hur är det?
Bra. Jag ville bara höra din röst.
Jag sitter precis i ett möte, kan jag ringa i kväll?
Självklart. Ring då.
Han ringde inte upp. Men det var också som vanligt.
Nina var kvar på biblioteket till sex, köpte färskt bröd på vägen hem. Gick över Davidshallstorg och tänkte att hon gått den vägen i arton år, varje arbetsdag. Kunde varenda kantsten, varje sväng.
Hemma var Göran redan där. Han satt framför datorn, läste något. Hon gick och bytte om.
Ska du ha middag nu?
Senare.
Hon kokade upp vatten, hittade en slatt soppa i kylen. Medan den värmdes tittade hon på burken handkräm den stod kvar på fönsterbrädan. Burken var liten, vacker. Nina tänkte att Göran hade rätt. Trehundrasjuttio kronor. Onödigt.
Men doften var god.
Så den fick stå kvar.
Två veckor gick utan något särskilt. Sedan kom Svetlana.
Nina lade märke till henne genast. Kvinna, fyrtiofem, körsbärsröd kappa, kortklippt, rak i ryggen. Svetlana ville bli låntagare och letade böcker om psykologi och, om det fanns, böcker om akvarellmålning.
Akvarell? undrade Nina.
Ja. Jag målade lite som barn. Tänkte försöka igen.
Nina ordnade lånekort åt henne och visade vägen till hyllorna. Svetlana gick mellan raderna, läste på omslag, valde och lade tillbaka. Något i hennes sätt fångade Nina en sorts sammanhållen ro. Som om hon var sitt eget sällskap och det räckte.
Efter ett tag kom Svetlana tillbaka, två böcker i famnen.
Läser du själv något av det här? nickade hon mot psykologiavdelningen.
Ibland.
Har du jobbat här länge?
Arton år.
Svetlana såg på henne länge. Inte värderande. Mer som om hon verkligen lyssnade.
Det är länge, sa hon.
Ja.
Tycker du om det?
Nina tvekade. Frågan var enkel men svår att svara på.
Ja. Böckerna. Och människorna. Och att det är min plats.
Din plats, sa Svetlana som om hon kände efter på ordet. Jag förstår.
Hon tog sina böcker och gick.
Veckan efter kom hon tillbaka, lämnade en bok och sökte fler om akvarell. Nina letade fram en tunn bok med bilder, räckte över. Då öppnade Svetlana plötsligt:
Har du lust att prova?
Vadå prova?
Måla. Jag går på en akvarellkurs varje lördag. Vi är en liten grupp. Kom du också.
Nina tänkte säga nej. Öppnade munnen men det som kom ut var:
Var är det?
Svetlana skrev en adress på en lapp: Ateljé Vita Rummet, Friisgatan 12, lördag klockan elva.
Nina lade lappen i förklädesfickan, sedan på fönsterbrädan vid krämen. Göran frågade aldrig vad det var för lapp. Han frågade egentligen aldrig om hennes saker, annat än om ekonomi eller hushåll.
Fredag kväll nämnde hon vid maten:
I morgon ska jag gå på en akvarellkurs.
Göran såg upp från tallriken.
Var?
På Friisgatan. Svetlana från biblioteket bjöd in.
Han tuggade färdigt.
Vad kostar det då?
Jag vet inte än.
Jaså. Tja, gå du, om du har ont om sysselsättning.
Orden var bekanta. Vad ska det vara bra för. Ska du ha det igen. Hur mycket kostar det. Har du inget bättre för dig.
Jag går, sa Nina bara.
Hon steg upp tidigt, tvättade sig, tog på grå tröja och mörkblå byxor. Såg sig i spegeln. Det var länge sen hon verkligen tittade. Brydde sig om sitt ansikte. Huden var äldre, men inte ful. Gråblå ögon, mycket liv kvar. Håret med silverstänk. Hon drog några fingrar genom det, håret låg tungt men snällt ovanligt. Hon öppnade krämburken, smorde händerna, lite längs halsen.
Gick ut redan vid nio.
Ateljé Vita Rummet låg en trappa upp i ett gammalt köpmanshus som sett trist ut utifrån men inuti glänste: vitmålade väggar, trägolv, stora fönster. Nina gick in. Svetlana vinkade. Fyra kvinnor satt vid långbordet olika åldrar och en man i femtioårsåldern i rutig skjorta. Glas med vatten, papperark framför sig.
Nina! Du kom! sa Svetlana.
Nina satte sig intill henne. Kursledaren hette Zofie, ung och varm. Idag skulle de måla en syrenkvist, sa hon.
Ni ska inte tänka på att det måste bli snyggt. Tänk bara på vatten, och på färg. Inget annat.
Nina höll penseln. Hennes hand darrade, inte av nervositet utan ovana. Hon lade en första strykning över pappret, lavendelfärgad den flöt ut över den våta ytan, gick vidare än hon planerat, men det var oväntat spännande.
Efter en timme tittade hon på sitt papper. Det var inte likt en syrenkvist. Snarare något suddigt, blåviolett med fläckar. Men något levde där. Något hon gjort själv.
Snyggt, sa damen mitt emot, Gunnel.
Jag vet inte, sa Nina.
Jo. Det är stämning i det.
Nina såg noggrannare. Kanske stämde det.
Efter kursen bjöd Svetlana på kaffe i ett litet fik i kvarteret.
Var det roligt? frågade hon rakt på sak.
Ja. Oväntat.
Jag trodde det. Svetlana log, höll sin kopp med båda händer. Du ser ut ibland som om du vågar se men inte vågar titta rakt på.
Nina svarade inte genast. Sedan sa hon:
Har du bott länge i Malmö?
Tre år. Flyttade hit från Uppsala efter skilsmässan.
Var det tufft?
I början svårt. Sen blev det bättre. Sen blev det spännande.
Spännande?
Att bo med sig själv. Det fanns massor om mig jag inte kände till. Hon log vänligt. Är du gift?
Tjugonio år.
Är det bra?
Nina snurrade skeden i sitt kaffe som inte behövde röras.
Ibland.
Svetlana nickade, lät det vara. Det var snällt.
Nina kom hem halv två. Göran såg på sport på tv, frågade inget om kursen. Villigt värmde hon soppan, åt själv. Tog fram sin syrenteckning, lutade mot pelargonen vid fönstret.
Pelargonen såg faktiskt mer levande ut än veckan före. Ett litet, rött knopp syntes. Det hade hon missat förut.
Veckan därpå gick hon igen. Snart gick hon varje lördag. Svetlana var alltid där, efteråt stannade de och pratade längre och längre stunder. Nina berättade om bibblan, böckerna, folket. Svetlana var ekonom i ett litet byggföretag, berättade om Uppsala, om sin dotter som stannat hos pappan och pluggade engelska.
En dag frågade Nina:
Är du inte ensam här?
Ibland. Men det är en annan sorts ensamhet nu än förut.
Hur då?
Svetlana funderade, vek ihop händerna.
Förut var jag ensam fast någon var där. Nu är jag ensam, men inte ensam. Hänger du med?
Nina förstod. Hon sa det inte högt men inom henne förändrades något. Som is på ån som långsamt börjar röra sig.
I maj skulle biblioteket hålla i ett arrangemang på uppdrag av stadsdelsförvaltningen. Chefen, Maria Lindström, samlade personalen.
Har någon ett förslag?
Alla teg. Nina också, men något började röra sig i tanken.
Kanske vi kan ha en kväll där kvinnor får dela sina berättelser, sa Nina. Olika ålder. Prata om sina liv. Inget högtidligt, bara berättelser. Visa upp det de gör också målar, broderar, stickar.
Tystnaden blev lång.
Ovanligt, sa Maria.
Men levande, sa Nina.
Vem ska hålla i det?
Jag, svarade Nina, förvånad själv.
Maria såg på henne länge.
Okej, Nina. Då gör vi så.
Nina ringde Svetlana som skrattade.
Imponerande. Du?
Ja, tydligen.
Det är ärligast så.
Gunnel, från kursen, gjorde keramikfigurer av fåglar. Nina ringde. Hon tackade genast ja, bara det inte behövdes långt prat.
Nina satt vid köksbordet kväll efter kväll, när Göran satt instängd. Skrev struktur, idéer, suddade ut och skrev nytt. Det var nytt att skapa något, inte bara upprätthålla.
En kväll kom Göran ut i köket.
Vad sysslar du med?
Arbete. Arrangemang.
Igen med biblioteket.
Ja.
Han hällde upp vatten.
Du har alltid fullt upp nuförtiden.
Är det fel?
Han ryckte på axlarna.
Maten var kall idag.
Förlåt. Jag värmer den nästa gång.
Han gick. Nina såg efter honom. Han sa inget om att hon såg livligare ut. Bara kall mat.
Hon vände sig tillbaka till blocket.
Kvällen blev tredje lördagen i juni. Fyra kvinnor inklusive Svetlana och Gunnel, sen kom lärarinnan Berit som broderade, och Zofie, kursledaren. Nina gjorde affischer, skrev till stadsdelstidningen. Hon oroade sig att ingen skulle komma. Men lokalen fylldes trettiotalet besökare, mest kvinnor men i alla åldrar.
Nina höll introduktionen. Sa bara att det viktiga är att vi hör varandra. Sen gav hon ordet till Gunnel.
Gunnel berättade om pensioneringen, om att känna sig oviktig tills hon började med lera. Jag insåg att jag har händer, sa hon. Det blev skratt, varmt och snällt.
Svetlana talade om att börja om i en ny stad, skräcken som blev frihet. Jag var rädd för det gamla, inte för det nya, sa hon. Nina tänkte att det ville hon minnas.
Berit läste broderade dikter, hes i början men sedan stark röst. Applåder.
Efteråt hjälptes Nina och Ludmilla åt att städa.
Det här blev bra, sa Ludmilla. Du kan det där med folk. Alltid kunnat. Men aldrig tillåtit dig.
Nina hängde upp en kvarglömd sjal vid entrén. Tänkte att Ludmilla hade rätt och att det både gjorde ont och kändes bra. Varför först nu, efter arton år?
Hemma sov Göran. Nina smög till köket, drack vatten. På fönsterbrädan stod krämen och akvarellen. Pelargonen blommade fyra röda klasar.
Hon smorde långsamt in händerna, såg på pelargonen, tänkte på Svetlanas ord. Jag var rädd för det gamla, inte det nya.
Nästa morgon:
Hur gick kvällen?
Bra. Mycket folk.
Fick du mat där?
Det bjöds på te.
Te är ingen middag, sa Göran och lutade sig mot mobilen.
Nina tog kaffet och gick ut på balkongen. Morgonen var klar, innergården tom, det doftade poppel. Göran hade frågat om hon ätit det var väl omtanke, hans sätt. På tjugonio år hade hon accepterat det utan att fundera på om det räckte.
Hon visste inte än. Bara att hon börjat se saker rakare.
I juli ringde Anton. För ovanlighetens skull en onsdag.
Mamma, hej! Hur är det?
Bra, Anton. Något särskilt?
Nej. Det är bara… Svetlana skrev till mig.
Nina stannade vid kylen.
Vilken Svetlana?
Din vän från biblioteket. Hon hittade mig på Facebook, skrev att du hållit i ett fantastiskt arrangemang. Det visste jag inte.
Du har inte frågat heller.
Tystnad.
Förlåt, mamma. Berätta.
Och Nina berättade. Om måleriet, om Gunnel och hennes figurer, om Berits broderade dikter, folket som kommit. Anton lyssnade.
Vad bra du är, mamma. På riktigt.
Tack.
Har du gjort såhär tidigare?
Nej. Första gången.
Det borde du gjort tidigare.
Ja, det borde jag kanske.
De tystnade.
Mam, är allt bra mellan dig och pappa?
Nina gick till fönstret, såg på gården som badade i juliljus två pojkar som sparkade boll.
Det är… som vanligt.
Är det bra eller dåligt?
Jag vet inte än.
Anton frågade inte mer. De bestämde att han skulle komma i augusti.
I augusti hälsade Anton på fyra dagar. Han påminde om Göran till utseende, men personligheten var annorlunda, mer närvarande. Han hade med ostar och nötter, satt vid köksbordet och lyssnade när Nina berättade. Verkligen lyssnade.
En morgon, när Göran åkt till landet, satt de i köket. Anton sa:
Du är annorlunda, mamma.
Hur då?
Jag vet inte hur jag ska säga det… som att du blivit större. Han skrattade. Det låter ju knäppt.
Nej. Jag förstår.
Tycker du om det?
Hon höll händerna om kaffekoppen.
Ja. Det är bara lite läskigt.
Varför det?
När man börjar se klart på sig själv så ser man allt runtomkring klarare också. Det är inte alltid bekvämt.
Anton nickade.
Ser pappa det?
Pappa märker om middagen är kall, sa Nina, och ångrade det genast. Förlåt, det var orättvist sagt.
Nej, det var ärligt.
Har du sagt till honom vad du behöver?
Nina såg ut genom fönstret. Det var augusti där, lite slitet gräs och visset i kanterna.
Det har inte varit min starka sida.
Testa.
När Anton åkt städade hon bort hans sängkläder och tänkte på samtalet. Testa. I tjugonio år hade hon inte riktigt försökt ordentligt. Inte på allvar, särskilt inte om det viktiga. För det var enklare, säkrare att tiga. Göran hade ett sätt att se på henne så samtliga samtal dog.
I september ville Maria Lindström att evenemanget skulle återupprepas, nu för hela stadsdelens bibliotek. Och så kunde lönen höjas.
Det blir mycket jobb, påpekade Maria.
Jag vill prova, sa Nina.
Du är annorlunda nu, Nina. Inte arg?
Nej.
Bättre. Mer levande.
Nina gick ut i den stora lässalen, lånade ut böcker, skrev i journalen. Såg ner över hyllraderna, bokborden, de stora fönstren där septemberljus strömmade in.
Arton år. Först nu kändes platsen verkligen som hennes. Inte bara någonstans hon vistades utan hennes eget rum.
Hemma blev förändringen märkbar. Nina var oftare sen, gick på lördagskurser, träffade kvinnor Göran inte kände.
Vem är den där Svetlana?
En vän.
När skaffade du en sån?
I februari. På bibblan.
Varje vecka?
Nästan.
Göran såg på henne. Där fanns något nytt i blicken: vilsenhet.
Jag säger inte ifrån. Jag är bara ovan.
Med vad då?
Att du har så mycket.
Nina satte sig mitt emot.
Blir du glad för att jag gör saker för min egen skull?
Han var tyst länge.
Jag vet inte. Kanske.
Kanske?
Jag är bara ovan. Han reste sig, lutade sig vid fönstret, tyst en stund. Du var alltid hemma. Nu är du överallt.
Men jag är här.
Här… men annorlunda.
Nina såg på hans rygg: bred, men lite krum, nu sexioett år gammal. Också han hade blivit äldre medan hon missat det.
Gånar, när pratade vi senast? Inte om middag eller elräkningen. Utan bara riktigt pratade.
Han vände sig om.
Men vi talar väl.
Om vad då?
Inget svar. Han tittade bort.
Just det, sa Nina tyst.
November kom med kyla och det stora eventet som skulle samla kvinnor från stadsdelen. Nina planerade tre veckor, hittade åtta deltagare, ordnade en konstutställning längs bibblans väggar. Svetlana hjälpte till, ibland sågs de nästan varje dag kaffe, bibliotek, promenad vid havet.
En blåsig dag sa Nina:
Jag förstår inte hur jag levt förut.
Det har du, svarade Svetlana.
Nej, men alltså. Jag fanns så djupt inuti mig själv, där ingen kom åt mig. Varför?
Det är inte varför. Det bara blev så.
Men man kan välja annars.
Det kan man. Svetlana såg ut mot havet. Men annars börjar först då det börjar. Inte tidigare.
Jag är femtioåtta, Svetlana.
Jaha?
Det är mycket.
Är du allvarlig?
Ja.
Då svarar jag ärligt: jag har sett kvinnor som redan vid trettiofem blivit museum. Men du börjar nu. Det är precis lagom.
En pråm gled förbi långt borta. Nina sa:
Jag målar varje vecka. Snart nio månader.
Jag vet.
Idag skrev jag själv ett öppningsmanus. Inte efter mall, egna ord.
Och du läste det för mig.
Det blev bra.
Det blev levande. Och det är ännu bättre.
Kvällen i biblioteket samlade sjuttio personer. Folk stod längs väggarna. Nina invigde kvällen, läste sitt manus med stadig röst. Hon talade om att i varje kvinna finns något eget som ibland väntar länge på att bli upptäckt och att ålder inte stänger utan ofta öppnar dörrar vi aldrig sett. Hon berättade inte. Hon sade vad hon själv nyss förstått.
Efteråt kom en mycket gammal dam, Elin, åttiofyra år.
Du, du talade om mig, visst?
Om allihop.
Nej, om mig. Jag kände det. Jag broderade i min ungdom. Slutade. Idag tänkte jag: kanske ska jag börja igen. Tänk, åttiofyra år!
Det är inte alls dumt.
Verkligen?
Verkligen.
Elin gick därifrån, långsamt men med någonting i steget.
December började tyst. Nina ledde nu själv en liten bokcirkel på bibblan om onsdagarna. Sex, sju kom varje gång. De läste, diskuterade, ibland blev det hetsiga debatter.
Hemma var det spänt. Inte bråkigt, men spänt. Göran var mer innesluten än vanligt. Nina anade att han tänkte mycket, men han sa inget. Nu väntade hon inte på det längre.
En söndagskväll i mitten av december gick hon in till arbetsrummet och sa:
Göran, vi måste prata.
Jaha?
Inte sådär. Jag vill ha ett riktigt samtal.
Han slöt boken, såg avvaktande på henne.
Vad är det?
Ingenting särskilt. Jag vill bara säga något jag aldrig sagt förut. Eller kanske aldrig fått ur mig.
Han var tyst.
Jag har levt som om jag knappt funnits. Gjort vad som behövts, jobbat, lagat mat, skött allt. Men längst in har jag inte varit med. Det är min del. Men det handlar också om oss. Vi har funnits intill varandra. Men det har varit… tomt.
Han såg på bordet.
Vill du skiljas?
Jag vet inte vad jag vill. Men jag vill att vi börjar prata. På riktigt. Jag vill att du ser mig. Inte maten, inte kläderna. Mig.
Lång tystnad. Ute föll snö.
Jag kan inte, Nina. Jag har aldrig lärt mig.
Jag vet. Jag skyller inte på dig. Men jag vill försöka. Från början. Vill veta om du också vill.
Han svarade inte genast. Han såg ut genom fönstret. Sen på henne. Där fanns samma vilsenhet hon lagt märke till en gång tidigare. Mjukare.
Du har blivit annorlunda i år.
Ja.
Jag förstår dig inte alltid.
Jag vet.
Men jag vill ändå inte att du försvinner. Härifrån. Från oss.
Nina såg på honom sexioett år, lutande axlar, osäker man som vant sig vid det gamla men inte vet hur det ska bli.
Vi försöker, sa hon. Jag lovar ingenting. Men försöker.
Januari kom med kyla och klart ljus. Nina gick till biblioteket, ledde cirkel, målade på lördagarna. Akvarellerna hängde nu i köket bland pelargonerna. De blommade igen, äntligen såg hon vad de behövde och planterade om.
Med Svetlana sågs hon mer sällan arbetet blev tuffare men de hördes av.
En dag sa Svetlana:
Tänker du fortsätta arrangera saker i vår?
Ja, jag vill göra något större. En mini-festival. Flera dagar.
Det är stort.
Ja. Och jag gillar när det är stort.
Svetlana skrattade.
Vem hade trott det om dig ifjol?
Inte jag.
Det var fortfarande svårt med Göran. De talade mer ibland fungerade det, ibland stängde han sig. Nina väntade. Eller väntade inte, bara fortsatte sitt.
En kväll i februari sa han vid maten:
Jag var hos doktorn förra veckan. Hälsokontroll.
Hade du besvär?
Bara rutinkoll. Lite högt blodtryck. Fick medicin.
Bra att du gick.
Frågar du inte varför jag inte berättade förrän nu?
Nina lade ner skeden.
Varför sa du inget?
Ville inte oroa dig. Vanan.
Du har fått för dig att jag inte vill bli oroad?
Ja. Du är ju alltid upptagen nuförtiden.
Ninas blick fastnade vid honom. Något i orden var betydelsefullt.
Göran. Jag vill veta när du mår dåligt. Jag vill veta om doktorn. Säga till, okej?
Okej. Han nickade. Jag ska göra det.
Och det ska jag också.
De satt tysta. Utanför härjade februarisnö, köket var varmt, maten luktade gott. På fönsterbrädan stod krämen och en ny målning en äppelkvist, vit, öm.
Fin, sa Göran. Du har gjort den?
Ja.
Han såg noga.
Du kan.
Jag lär mig fortfarande.
I slutet av februari ringde Ludmilla sent:
Förlåt tiden. Min dotter är här.
Trevligt?
Vi har försonats. Hon har bett om ursäkt. Jag kanske var lite gammaldags. Men hon borde inte ha sagt så där.
Du är glad?
Ja. Nina, kan jag testa akvarellkursen? Jag är rädd att det går dåligt.
Kom på lördag klockan elva! Det går alltid illa första gången.
På lördagen kom Ludmilla. Höll penseln hårt, blev kladdigt den första gången. Men hon skrattade efteråt.
Låt gå. Jag försöker igen nästa gång.
Mars förde med sig första värmen. Nina lämnade in ansökan om vårfestivalen, fick godkänt. Anton berättade att han skulle komma i april och ville följa med.
En kväll, när Göran lagt sig, satt Nina vid köksbordet med idéblocket. Ute droppade snön. Pelargonerna glänste gröna mot rutan, tre röda blommor, en knopp till.
Nina tittade på krämburken tom sedan länge, men hon sparade den. Köpt en ny likadan, Velour, trehundrasjuttio kronor. Göran sa inget.
Hon öppnade blocket, skrev överst: Vad jag vet nu som jag inte visste för ett år sedan. Stirrade på rubriken. Slöt boken igen. Inget behöver skrivas nu. Det finns i henne.
Telefonen ringde. Nästan elva. Svetlana.
Är allt okej?
Ja, mer än så. Hon lät glad, lite uppskakad. Jag har fått ett erbjudande i Uppsala. Bra jobb, bra lön. Dottern där. Jag velar.
Vill du flytta?
Jag vet inte än. Tänkte be dig säga något.
Vad?
Vad du själv tycker.
Nina såg ut i aprilmörkret.
Du vet egentligen redan själv.
Kort tystnad.
Ja, kanske det.
Vad är du rädd för?
Att lämna allt här. Kursen, du, Gunnel, Berit…
Vi försvinner inte.
Malmö är långt från Uppsala, Nina.
Svetlana, minns du vad du sa vid havet i november?
Vad då?
Annorlunda börjar först när det börjar.
Svetlana log genom telefonen.
Smart sagt.
Då, och nu.
Nina, får jag fråga något, ärligt?
Ja.
Är du lycklig?
Nina såg på pelargonerna. På krämen. På alla teckningar på köksväggen. På blocket där svaren redan fanns.
Jag har blivit mig själv, svarade hon. Det är viktigare tror jag.
Det är ditt svar?
Ja.
Då är jag glad för din skull.
Jag är glad för dig också.
Vad ska du göra om jag reser?
Nina såg på den öppna boken, den tomma sidan.
Jag fortsätter, sa hon.
