Jag fick höra att någon hade lämnat ett litet barn i ett “Babybox”-fönster intill förlossningsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm.
Tre månader efter min mans död bestämde jag mig för att adoptera barnet som hade blivit övergivet av sina föräldrar. Jag fick veta att barnet hade lämnats anonymt vid babyboxen vid sjukhuset.
Jag var tvungen att snabbt samla ihop alla nödvändiga handlingar och det klarade jag av. Sedan följde ett antal utredningar från socialtjänsten, flera hembesök och intervjuer där både jag och min boendesituation bedömdes lyckligtvis allt till det positiva. Bara några dagar senare fick jag hem min son. Jag älskade honom som om han vore mitt eget kött och blod. Jag gav honom namnet efter min bortgångne make, Olof. Det var en oerhört speciell känsla att få säga och höra det namnet igen i hemmet. Min son växer upp och börjar nu ställa frågor om eventuella syskon.
Det gör mig egentligen ingenting. Jag har ett distansjobb där jag kan sköta allt från min laptop, så det passar min livssituation väldigt bra. När jag kom hem för att ta hand om vårt nya barn var jag så lycklig. De tog med mig till ett rum på sjukhuset där jag fick se en liten flicka som bara var tre dagar gammal hon låg i sin säng, alldeles stilla och vacker. Från första ögonkastet visste jag att hon skulle bli vår. Jag kände redan till alla dokument som krävdes och vilka kontroller som väntade, så allt gick denna gång mycket snabbare än jag hade trott.
Nu är vi tre i familjen jag, min son Olof och min dotter Svea. Jag tror knappt det är sant, men vi är de lyckligaste människorna på jorden.
