En natt när snön smälte i slingrande floder längs trottoarerna utanför Karolinska sjukhuset, hörde jag viskningar om att någon lämnat ett spädbarn i Livets Fönster vid förlossningsavdelningen. Allting kändes dimmigt, men en okontrollerbar dragning fick mig att söka barnet som blivit lämnat kvar där som en gåta mellan snö och ljus.
Bara tre månader hade gått sedan min make gick bort, men sorgen och tomheten släppte in en märklig beslutsamhet. Jag samlade blicksnabbt ihop alla papper som behövdes för adoptionenpersonbevis, intyg, rekommendationerallt i en enda drömlik hög riksdaler. Utskickade socialarbetare svävade in i min lägenhet, undersökte i hörn och bakom gardiner, längs blommiga tapeter och under gamla kaffekoppar, men bedömde ändå min värld som godkänd. Några dagar senare drack jag hallonsaft i köket, och där i stolen satt min son, som om han alltid suttit där. Jag älskade honom omedelbart och gav honom min makes namn: Edvin. Att säga hans namn i vinden fick hjärtat att bulta märkligt i bröstet.
Åren gick och Edvin började fråga varför vi inte hade en storasyster, eller liten syster kanske, någon att dela de märkliga kvällarna med. Det besvärade mig inte alls; mitt arbete flöt från datorn och kaffemuggen på köksbordet, drömmen om ett större hem ekade tryggt i rummets skuggor.
En dag dansade jag genom hallen, och så blev jag visad ett litet rum, där ett barn låg i spjälsängen. Hon hade frostiga kinder och ögon stora som blåbärWallis, endast tre dagar gammal. Jag älskade henne från första sekunden, och allting gick fortare denna gång. Papper fladdrade som snöflingor, och kontrollerna avlöpte som danssteg på isen.
Nu är vi tre: jag, min son Edvin och min dotter Wallis. Vi svävar tillsammans genom Svenska hus och drömmar lyckligare än någon annan på denna sida av midnattssolen.
