Dagboksanteckning 10 juni
Min man är mycket strikt, nästan hård. Han styr vår familj med järnhand och hans vilja är alltid lagen. Beslut fattas utan att jag får säga något, och kompromisser existerar inte i hans värld. Jag visste hur han var redan innan vi gifte oss; våra föräldrar tog beslutet åt oss, så som det alltid varit i vårt släkte här i Uppsala. Jag har alltid varit öppen och tillitsfull, och jag litade på Henrik från början. Men efter hand blev han mer min herre än min make. Vi lever bra, han försörjer oss helt, men vill absolut att jag ska vara hemma och aldrig jobba. Hemmet ska vara välstädat, maten ska vara vällagad, allt ska serveras med omsorg annars blir det gnäll eller tystnad.
För att verkligen visa honom min kärlek var det väntat att jag skulle föda vårt barn, helst en pojke. Trots återkommande försök har jag inte blivit gravid, fast både min hälsa och hans har undersökts av många specialister i Stockholm. Ingen kunde hitta någon anledning till varför det aldrig ville lyckas.
Jag hade börjat ge upp, och så en vanlig grå morgon Henrik gick till jobbet tidigt, med bister min tog jag ett test bara av gammal vana. Och plötsligt såg jag de efterlängtade sträcken! Jag blev så överväldigad att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till tänkte bara: Mitt barn kommer ha tur! Jag slängde på mig kläderna för att göra Henrik lycklig.
Inte ens mamma ringde jag först, Henrik måste få veta före alla andra. Snabbt tog jag en taxi till hans jobb, han borde ha varit på plats länge redan. Jag ville be sekreteraren att inte säga något, för att få ge honom nyheten som en överraskning. Men receptionisten var borta.
Allt var tomt på kontoret, så jag gick direkt till Henrik och öppnade dörren till hans rum där satt sekreteraren, halvnaken på hans skrivbord, Henrik höll om henne.
Förlåt att jag stör sa jag, sprang ut och tog en taxi till mina föräldrars hus i Sala. Jag oroade mig för att de inte skulle förstå, att de kanske faktiskt skulle skylla på mig.
Mamma grät av glädje äntligen gravid! Men samtidigt smärtade det för nu var barnet så ovälkommet. Pappa blev rasande.
Om Henrik påstår att jag hittat på allt, har jag ingen bevisning. Skilsmässa blir inte lätt att få; det känns som att jag sitter fast i en fälla. Jag försöker hålla mig lugn för barnets skull, men framtiden för mig och honom känns oviss. Vad väntar oss nu?
Redaktörens råd:
Det är inte alltid så att stränghet skapar problem i en familj, men att ge råd här är svårt. När traditioner och släktband styr livet blir det omöjligt ibland att ta egna vägar. I detta fall har den svenska flickan blivit fånge i sin egen familj. Ingen vet hur det slutar men hon bär ingen skuld. Det är viktigt att hon minns det. Ge aldrig upp hoppet det är det viktigaste.
Händer sådant dig själv? Har du råd till mig? Skriv gärna jag behöver alla tankar jag kan få nu.
