Jag fick min son att skilja sig – och ångrar det djupt nu… – Igår kom min svärdotter förbi ännu en gång med barnbarnet inför helgen, – suckade min granne Birgitta när vi möttes i trapphuset. – Jag får aldrig barnet att äta något vettigt! “Mamma har sagt att prinsessor inte äter mycket!” säger hon, tar två tuggor, och det är allt! Hon ser rentav genomskinlig ut, så mager är hon! Birgitta ogillade sin son Emils fru – Anna – direkt, bara för att Anna var hela sju år äldre än Emil. Han var ju knappt vuxen när de träffades – hade precis tagit studenten. – Han hade ju aldrig haft en kvinna före henne! – förklarade Birgitta frustrerat. – Klart hon fångade honom, med sin erfarenhet, och allt! Anna var dock en mycket vacker och stilig kvinna, klädde sig smakfullt och satsade på sitt jobb. Jag förstod helt ärligt varför min grannes son hade fallit pladask för henne. Inget konstigt alls – män faller för det de ser, och Anna tog hand om både utseende och hälsa. Hon följde diet och propagerade sund kost. Därför lärde hon också sin dotter att äta lagom, inte frossa och tänka på kropp och hälsa. Bara några månader efter att de börjat träffas, blev Anna gravid. Kanske trots Birgittas försök att sabotera relationen, eller för att hon verkligen ville gifta sig – eller så var det en ren slump. Spelade ingen roll, för Emil bestämde sig ändå: han skulle gifta sig med Anna, trots att han just fyllt 18, och Anna var 25. Efter studenten började Emil på yrkeshögskola hemma i Malmö och jobbade vid sidan av. De flyttade snabbt ihop i egen liten hyresrätt, och efter en tid köpte de ett litet studentrum. De var lyckliga, men Birgitta fortsatte att hitta sätt att hacka på sin svärdotter: maten hon lagade dög inte, skjortorna var inte strukna nog, barnet hade fel kläder på sig. Hon såg inga fördelar eller goda egenskaper hos Anna, bara brister. Och hon påpekade det ständigt för sin son… Till slut minimerade Anna kontakten med sin svärmor. Själv fixade hon att lämna och hämta dottern på förskola, ta henne till gymnastik och schackklubben. Hon stressade jämt hem från jobbet, rusade mellan aktiviteter, hann precis klämma in ett gympass, manikyr och frisörtid. Allt detta gjorde att hon sällan var hemma så mycket som hon ville. När Emil kom hem var det ofta tomt: dottern hade aktiviteter, Anna likaså – eller så var hon iväg på egna ärenden. En kväll knackade grannen, Helena – en ensam 38-årig änka med två tonårsbarn, på dörren. Något hade gått sönder i köket, och hon behövde hjälp, annars skulle vattnet rinna över hos grannarna nere. Emil, som alltid varit händig, fixade snabbt läckan. Medan han jobbade vid diskbänken lagade Helena middag – makaroner och köttbullar. Tacksamt erbjöd hon Emil en tallrik, och han tackade ja. Anna lagade sällan den typen av mat, eftersom hon helt enkelt inte hann. Från den dagen bjöd Helena ofta in Emil på middag när hans fru och dotter inte var hemma – mysiga kvällar i studentkorridorens gemensamma kök. De pratade över pannkakor och paj, och plötsligt började det slå gnistor mellan dem. Det växte till något så starkt att de inte kunde vara utan varandra. Men alla hör allt i en korridor. Snart fick Anna veta, på omvägar, att Emil ofta sågs hos grannen. Ett ordentligt gräl utbröt, och hela korridoren blev indragen. Anna, stolt som hon var, slängde ut Emil med hans saker i hallen. Det var sent att gå till föräldrarna – enda alternativet var Helenas dörr, och hon tog tacksamt emot honom. Vid skilsmässan var Annas och Emils dotter sex år, Emil 25, Anna 32, Helena 39. När Birgitta fick veta att hennes son lämnat sin fru blev hon överlycklig – äntligen! Men när hon insåg att Emil istället flyttat ihop med en tvåbarnsmamma som var fjorton år äldre – blev det plötsligt tyst och stilla… Jag förstod inte hennes reaktion. Så länge hade hon hackat på Anna för att hon var äldre, och nu, när Emil var tillsammans med någon betydligt äldre, accepterade hon plötsligt allt? Eller insåg hon sitt misstag? Skilsmässan är nu femton år sedan. Sedan dess har Emil bott med sin andra fru, Helena. De har inga gemensamma barn, men lever lyckligt. Trots skillnaden i ålder: idag är Emil 40 och Helena 54. Birgitta hälsar på utan någon som helst kritik längre – det är lugnt, stilla och harmoniskt. Och jag ser att Emil verkligen är lycklig. Vad tror ni – kan man bli lycklig med någon som är mycket äldre?

Igår kom min sonhustru återigen med mitt barnbarn för helgen, suckade min granne Birgitta när vi möttes i trappuppgången. Jag får aldrig i flickan någon ordentlig mat! Mamma har sagt att prinsessor inte äter så mycket, säger hon bara, tar två skedar och sedan är det stopp! Och se på henne hon är helt blek och smal, nästan genomskinlig!

Birgitta tyckte aldrig riktigt om sin sons fru, Ingrid, från första stund hon såg henne. Dels för att Ingrid var sju år äldre än hennes son Johan, som knappt tagit studenten.

Han hade ju aldrig haft en kvinna före henne! beklagade sig Birgitta för mig. Inte undra på att han blev så förälskad! Hon förledde honom med sitt självförtroende och erfarenhet, så var det bara!

Ingrid var vacker, utstrålade energi, tog väl hand om sig själv, klädde sig stilfullt och satsade på karriären. Det förvånade ingen att Johans hjärta smälte män gillar det de ser, och Ingrid var verkligen något att se på.

Hon höll strikt på kosten, prioriterade hälsa och balanserad mat. Såklart växte deras dotter också upp med samma tankar; ät med måtta, överät inte, ta hand om dig själv.

Några månader efter att de börjat träffas blev Ingrid gravid. Om det var som en markering mot svärmor eller bara en slump ja, det kvittar egentligen. Johan visste i alla fall bestämt att det var henne han skulle gifta sig med, även om han nyss fyllt 18 och hon redan var 25.

Efter studenten började Johan en yrkesutbildning och jobbade extra. De flyttade hemifrån direkt, hyrde först en etta i Alby, sedan köpte de till slut ett litet rum i ett korridorsboende.

De var unga och kära, men Birgitta gav sig inte. Hon hittade alltid något att kritisera hos sin sonhustru; Ingrid lagade inte maten som hon tyckte man skulle, skjortorna var inte rätt strukna, barnet hade inte rätt mössa på sig. För Birgitta fanns bara fel och brister, och hon tuggade sönder Ingrid bit för bit.

Det gick så långt att Ingrid knappt orkade ha kontakt med sin svärmor. Hon tog själv hela ansvaret skjutsade dottern till förskolan i Solna, till gymnastiken, schackklubben på kvällarna. Och samtidigt försökte hon hinna träna på gymmet, göra manikyr och klippa sig allting på sina egna axlar.

Johan kom ofta hem till en tom lägenhet: dottern var på aktiviteterna, Ingrid dit och dit, alltid i farten, sällan hemma.

En kväll knackade det på dörren. Det var grannen Lena, ensamstående 38-årig småbarnsmamma till två ungdomar. Vattenkranen i gemensamma köket på deras korridor hade sprungit läck. Hon bad Johan, som var ganska händig, om hjälp.

Johan löste det snabbt, fixade vad som behövdes. Medan han bytte packningarna kokade Lena makaroner och stekte köttbullar. Som tack fick han en tallrik och han tvekade inte, för Ingrid hade inte lagat den sortens mat på länge, hon hade helt enkelt inte tid.

Efter det bjöd Lena ofta in Johan på middag när hans fru och dotter var iväg. De satt länge på köket, åt hemgjorda kroppkakor, pratade, skrattade. Och någonstans där förändrades allt; plötsligt gick det inte att vara utan dessa kvällar tillsammans.

Men den som har bott i korridor vet att hemligheter inte håller länge. Någon skvallerlysten granne berättade förstås för Ingrid att hennes make spenderade alltför mycket tid hos Lena.

Bråket som följde hördes genom hela huset. Ingrid, stolt som hon var, kastade ut honom på stört, samlade ihop hans saker och dumpade dem utanför dörren.

Nu fanns bara ett ställe för Johan att ta vägen hem till Lena. Hon öppnade sin dörr och välkomnade honom in utan tvekan.

Vid det laget var dottern sex år, Johan nyss fyllda 25 och Ingrid 32. Lena var 39.

När Birgitta fick veta att hennes son flyttat från frun blev hon först glad äntligen! Men när hon senare hörde att han flyttat in hos en kvinna fjorton år äldre än honom och med två egna barn då tystnade hon plötsligt…

Jag blev faktiskt förvånad. Birgitta hade hackat på Ingrid i åratal för åldersskillnaden, men nu när Johan valt en ännu äldre kvinna, var hon bara lugn och godkände allt. Kanske insåg hon sitt nederlag.

Det här är många år sedan nu femton för att vara exakt. Johan bor fortfarande med Lena. De har inga gemensamma barn, men är lyckliga tillsammans. Idag är han 40, hon är 54. Birgitta hälsar på dem som världens mest harmoniska familj, utan kritik eller bitterhet det är lugnt, stilla, och fridfullt.

Och varje gång jag ser Johan, ser jag en man som är lycklig på riktigt.

Tror ni det är möjligt att finna sann lycka även om kvinnan är äldre?