**Dagboksanteckning**
En blixt En högljudd smäll Mörker Mörker
Till slut ljusnade det långsamt. En röst hördes:
“Veronica, det är en räddningsman, något exploderade där inne.”
Genom smärtan kände jag en hand mot min hals. Jag försökte öppna ögonen, men det var svårt. Framför mig syntes ett halsband med en rektangulär hängare, graverad med stjärntecken En kvinnas ögon i vit rock
“Till operationssalen!” ropade någon nära.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mor skyndade genast in i köket men tittade först in i rummet där sonen satt med läxorna. När Erik kom in märkte han genast att sonen inte var på sitt bästa humör.
“Olle, vad är det som hänt?” frågade fadern och klappade honom på huvudet.
“Inget”, muttrade den fjärdeklassige pojken.
“Kom igen, berätta nu!”
“Snart är det internationella kvinnodagen. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi måste ge flickorna presenter.”
“Och vad är problemet?” log fadern.
“Det är lika många pojkar som flickor. Hon delade ut vem som ska ge till vem.” Pojken suckade tungt. “Jag fick den fulaste, Vera Lindgren.”
“Alla flickor vill få en present på kvinnodagen, även de som inte är vackra”, sa fadern och försökte prata med sonen som en vuxen. “Delade hon ut efter alfabetet?”
“Nej, efter stjärntecken.”
“Hur då?” Erik kunde inte låta bli att le igen.
“Efter kompatibilitet. Vera är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Oxen. Och jag är just Oxe.”
“Det är ju bra om ni passar ihop! När du växer upp kanske du till och med blir kär i henne.”
Fadern brast i skratt. Modern kom springande in i rummet:
“Vad händer här?”
“Lena, gå tillbaka till köket”, sa fadern med sträng min. “Jag och Olle har ett allvarligt samtal.”
När modern gått frågade Olle med sorgsen röst:
“Pappa, vad ska jag göra nu?”
“Förbered en present!”
“Vilken då?”
“Imorgon på jobbet ska jag göra en present åt din utvalda.”
“Pappa, vad kan du göra för present? Du jobbar ju på fabriken.”
“Just det! Men jag jobbar i galvaniseringsavdelningen. Vi tillverkar alla sorters metallbeläggningar.”
“Pappa, jag förstår inte.”
“Imorgon får du se!”
Nästa dag kom fadern med ett halsband i guldtonad metall. På ena sidan var två stjärntecken graverade, Oxe och Jungfru, och på den andra stod det finstilt:
“Till min klasskamrat Vera på kvinnodagen! Olle.”
Åh, så vackert det såg ut! När mor packade in det i en genomskinlig påse blev det ännu finare.
Kvinnodagen närmade sig. Läraren tänkte inte hålla lektioner. Först gav eleverna henne en present. Hon tackade länge. Sedan sa hon att pojkarna skulle ge flickorna sina presenter.
Vilket kaos det blev! Alla pojkar rusade till sina “utvalda”. Olle gick fram till Vera Lindgren och sa, som fadern lärt honom:
“Vera, grattis på kvinnodagen! Kanske en dag kommer ödet att förena Oxen och Jungfrun.”
Efter att ha sagt den inövade meningen gick Olle tillbaka till sin plats och märkte inte hur hjärtat slog hos den, enligt honom, fulaste flickan i klassen.
Snart flyttade Veras föräldrar till en annan stadsdel, och från femte klass gick Vera i en annan skola.
Olle öppnade ögonen. Vitt sjukhusgolv. Han försökte röra armar och ben. Endast vänster arm lydde.
“Var är jag?” mumlade han.
En skräll hördes, och en medpatient kom haltande fram, tittade på honom och frågade:
“Vaknat? Du är på akutmottagningen.”
“Är mina armar och ben hela?” viskade Olle.
“Verkar så”, sa mannen glatt. “Men du är bandagerad från topp till tå.”
“Det är bra om allt är helt.”
En sjuksköterska kom fram och frågade deltagande:
“Hur mår du?”
“Vad hände?” svarade Olle med en fråga.
“Ditt liv är inte i fara. Armarna och benen fungerar. Men du kommer få ärr.” Hon räckte honom en telefon. “Din mor bad dig ringa när du vaknade.”
“Min pojke”, hördes moderns gråtstungna röst.
“Mor, allt är bra”, sa han så uppmuntrande han kunde. “De säger att det bara blir små ärr. Jag blir nog utskriven snart.”
“Jag fick inte stanna över natten. Pojken lilla, jag kommer nu.”
“Oroa dig inte, mor!”
Han lade ifrån sig telefonen och försökte le mot sjuksköterskan:
“Tack!”
“Du blir nog inte utskriven på ett tag”, log hon tillbaka. “Räkna med tre veckor.”
“Vad hände?” frågade rumskamraten när sjuksköterskan gått.
“Jag är räddningsman. Syrgastuber började explodera på fabriken”, mindes Olle. “Vi kallades dit. Vi kom före brandkåren. Lokalen var stor, tre skadade där inne. Vi bar ut dem Jag var sist ut När jag var nära dörren exploderade en ny tub Sedan minns jag inget.”
“Du fick verkligen ta stryk.”
“Olle Persson”, ropade sjuksköterskan. “En kollega är här.”
“Hej, Olle! Hur är det?”
“Armar och ben hela!” svarade han optimistiskt. “Men jag kan bara skaka vänsterhand just nu!”
“Strunt i det!”
“Vad hände sedan?”
“Vi var på väg ut när det small. Vi rusade tillbaka och drog ut dig du var täckt av blod läkarna var redan där”
“Tack!”
“Olle, vad pratar du om?” Kollegan log plötsligt. “De vill nog ge oss medaljer.”
“Jag är nog utskriven då.”
“Okej, jag går nu. De kommer snart på rond. Sjuksköterskan sa att jag inte fick stanna länge.”
Innan kollegan hunnit gå kom en läkare in, en man i fyrtioårsåldern:
“Nå, hur är det, hjälte?”
“Bra.”
“Om du kan prata kommer du att överleva. Låt mig undersöka dig.”
“Syrade ni mig?” frågade Olle.
“Nej, Veronica gjorde det. Hon kommer om två dagar.”
Två dagar senare försökte Olle resa sig. Smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var skadad. Och över kroppen fanns minst tio sår. Två i ansiktetnär tuben exploderade slog han huvudet i en port, men lyckades sträcka fram höger arm i tid. Han tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle läkaren som opererat honom i fem timmar göra sin rond. Olle var lätt nervös.
Och där kom hon. Ung, smärt, med glas
