Jag är nu femtiosju år gammal. Jag har varit gift med min man i över trettio år, och under hela den tiden har jag tvättat hans kläder, lagat hans mat och skapat vårt hem. Vi har två barn tillsammans, och jag har själv tagit hand om deras uppväxt och utbildning. Så länge jag kan minnas har jag sprungit runt som en skållad råtta, alltid jobbat dubbla pass, plockat åt mig extrajobb och sett till att våra barn aldrig behövt sakna något de har alltid varit välklädda och haft det lika bra som andra ungar.
Min man har egentligen aldrig slitit särskilt hårt och när han gick i pension blev han sittande hemma och slutade arbeta helt. Jag fortsätter att jobba, hjälper barnen med deras barn, och sköter allt hemma på egen hand.
Jag har gång på gång bett min man att ta ett jobb, även om det bara är som nattvakt, men han säger att vi klarar oss utan hans inkomst. Han är ju inte dum han äter bara! Själv hinner jag knappt laga mat, och ibland kommer jag hem och inser att han redan ätit upp det goda och lämnat mig med resterna.
En gång pratade jag om det här med min väninna, Inga, och hon tipsade mig om att laga mat separat: han av billiga råvaror, jag av det bästa. Så jag kom hem och sa till min man att läkaren sagt att jag måste börja med en diet, och alltså får han inte röra min mat.
Nu gömmer jag godsaker i garderoben, och medan han är ute i garaget, njuter jag av te och småkakor. Korv och ost gömmer jag i vår ena kyl, där han inte ens tittar, och när han inte ser så tar jag fram och äter i lugn och ro. Tur är att vi har två kylskåp: i det ena har vi vanliga matvaror, i det andra ligger burkar med inlagd gurka, och där smusslar jag undan mina bästa förråd.
Du vet hur män är de ser ingenting. Jag köper svensk kalkon till mig själv och gör ångade biffar, medan han får fläskkött som knappt är hållbart, kryddar lite och det får duga för honom. Till honom handlar jag billigaste pastan man kan hitta, och till mig själv väljer jag durumvete.
Jag ser inget fel i det här, tycker inte det är orättvist vill han ha bra mat, får han gå till jobbet och sluta sitta och breda ut sig. Skilsmässa känns onödigt nu när större delen av livet har passerat vi har ju ett gemensamt hus, och varför sälja och dela på pengarna när vi ändå snart är pensionärer?
Det här dagboksskrivandet får mig att tänka: ibland måste man göra det man behöver för att orka vidare. Jag har lärt mig att värna om sig själv, även om det betyder att gömma ost och korv ibland för livet är kort, och ingen annan gör det åt dig.
