Jag drömde en gång om att komma till dig och säga att jag älskar dig…
Elin Johansson lade den sista rättade skrivboken ovanpå högen vid bordskanten. Nu återstod bara att sätta in betygen i klassboken. Ute fanns bara mörker, och i gatlyktornas sken föll snöflingor sakta mot marken.
Plötsligt hördes ett metalliskt skrammel och en våt trasa som dunsade i golvet utanför dörren. Det var städerskan Margareta, som alla kallade för “tant Greta”, och som just kommit upp för att moppa på övervåningen. När hon såg ljuset under lärarrummets dörr, muttrade hon högt:
– Sitter här till sent och kladdar ner golvet… Varför kan de inte bara gå hem?
Moppen skrapade missnöjt mot linoleumgolvet, som om den höll med.
”Ingen väntar på mig ändå. Du får väl stå ut med mig en halvtimme till, Margareta,” suckade Elin inombords och öppnade klassboken.
Efter fyrtio minuter slog hon trött igen den, ställde den i bokhyllan bland de andra och lyssnade. Hon hade inte ens märkt när tystnaden sänkt sig utanför dörren. Elin tog på sig sin vinterjacka framför spegeln, grep väskan, kastade en sista blick runt lärarrummet och släckte. Golven var fortfarande våta och glänste svagt i det dova ljuset från korridorens nattlampa.
Nere i entrén satt ingen i vaktmästarens bås. Hon gick in i hans förråd, hängde nyckeln i det glasmonterade skåpet.
– Jag går nu, lärarrummet är låst, nyckeln hänger här! ropade hon och bröt skolans tystnad.
Ingen svarade, ingen kom fram. Men hon visste att skolan aldrig var helt tom på natten – det var alltid någon vaktmästare eller skötare där.
– Hej då! ropade hon och klev ut i kylan.
När hon gått några steg från skolan, vände hon sig om och såg den äldre vaktmästaren låsa dörren inifrån.
Den hala isen på skolgården, trampad av hundratals elever, var redan täckt av ett tunt lager nyfallen snö. Elin gick försiktigt över gården och ut genom det höga stängslet.
Gatan låg öde, bara enstaka bilar körde förbi. Elin skyndade hemåt.
Redan som barn hade hon lekt med dockor och låtsats vara lärare – det var drömmen. Vad annars, när mamman också undervisade i svenska och litteratur? Efter gymnasiet kom hon lätt in på lärarhögskolan.
Pojkar var få på hennes linje. Och de som fanns tittade bara på de vackra tjejerna, vilket Elin inte räknade sig till. Så när hon tog examen var hon fortfarande ogift och utan pojkvän.
Hon gjorde ingen större sak av det – det fanns tid. Hon såg yngre ut än hon var och togs ofta för en gymnasist. Men mamman oroade sig. Hon trodde att läraryrket formade karaktären på ett sätt som skulle göra det svårare för dottern att hitta en livspartner. Föräldrarna köpte en lägenhet åt henne och gav henne frihet.
Men vad skulle hon göra med den friheten när hela lärarkollegiet var kvinnor? Förutom idrottsläraren, som var känd för att flörta med alla, en lumpen gammal OBS-lärare med tre barnbarn och två pensionärer som vakthavande.
”Bara du inte får mitt öde – sent giftermål och ett enda barn när du är fyrtio,” hade mamman uttryckt sin oro.
Men hjälpte det att oroa sig?
I många fönster blinkade julljus. Elin hade inte tänkt sätta upp någon gran. Varför? Hon skulle ändå fira hos föräldrarna, som vanligt. Hon svängde in på en lugn gränd och hörde plötsligt steg bakom sig. En obehaglig känsla kröp upp, och hon vände sig om.
En ung man gick några meter bakom henne. Ansiktet såg hon inte – huvan kastade skugga över det. Elin kramade väskan hårdare och ökade tempot.
Vid närmsta hus svängde hon runt hörnet och tryckte sig mot väggen, andlös. Sekunderna tickade förbi, men mannen passerade inte. Till slut tittade hon fram – och stod öga mot öga med honom.
– Vad vill du? Varför följer du efter mig? Jag ringer polisen! sa hon med darrande röst. – Hjääälp! tillade hon för effekt.
Mannen drog plötsligt ner huvan.
– Elin, det är jag, Erik Lundgren, sa han och log.
– Erik? Elin kände inte igen den långe, bredaxlade mannen som sin tidigare elev från första klass hon haft. – Tänker du råna mig? frågade hon med stora, skräckslagna ögon.
– Nej, vadå. Jag har följt efter dig flera kvällar nu. Det blir mörkt så tidigt, och gränderna är mörka. Idag stannade du extra länge i skolan.
– Gör du det ofta? upprepade Elin. – Jag har inte märkt det. Idag var det sent, ja… Läxorna höll på länge.
– Har ni haft julbord i skolan än? frågade Erik fortfarande leende.
– Igår. Till slut log hon också.
– Jag älskade när det stod en gran mitt i korridoren, doftande av jul och presenter. Och så svårt det var att koncentrera sig de sista dagarna innan lovet, sa han drömmande. – Kom, jag följer dig hem.
– Behövs inte, Erik, protesterade Elin, nu lugnare. – Det är så nära.
– Slappna av. Jag har inte sett dig på år och dag. Så här nära, la han till allvarligt.
De gick längs den tomma gatan. Elin frågade hur livet hade gått för hennes före detta elev. Erik berättade att han jobbade lite med allt – från datorreparationer till försäljning. Han och en kompis planerade att öppna eget.
– Du känner honom nog. Det är Simon Berg. Så om du behöver hjälp med datorn, bara säg till, sa han.
De stannade utanför Elins hus.
– När jag följer efter dig, ser jag aldrig ljus i dina fönster. Det betyder att ingen väntar på dig. Han kastade en blick uppåt.
– Du borde bli privatdetektiv, skrattade Elin, tackade och vände sig mot porten.
– Bjuder du inte upp mig? hörde hon bakom sig.
– Det är för sent. Jag är trött, svarade hon och vände sig om.
Dagen efter gick hon tidigt hem från skolan. Knappt hann hon byta om och dricka te förrän dörrklockan ringde. I tron att det var mamman på inspektion öppnade hon snabbt.
Där stod Erik med en liten gran i ena handen och en kartong med julprydnader i den andra.
– Hej Elin. Jag tänkte att du kanske inte har någon gran. Så jag tog med lite prylar också. Han log brett.
– Tack, men jag hade inte tänkt ha gran i år. Jag ska fira hos föräldrarna ändå.Han sträckte fram en liten ask med ett enkelt silversmycke och viskade: “Jag har väntat hela mitt liv på det här ögonblicket, och nu vet jag att det var värt det.”
