Jag träffade en kvinna, Emma, som var trettio år gammal. Själv är jag fyrtiotvå. När vi började dejta tänkte jag att åldersskillnaden var en bagatell. Men ett halvår in i förhållandet insåg jag… att jag nog hade gett mig in i något som inte passade mig. Till slut slängde jag faktiskt ut henne med ett rejält gräl.
Vi lärde känna varandra på gymmet här i Uppsala. Jag var på väg mot löpbandet, hon stod bredvid på crosstrainern. Hon log, jag log tillbaka. Efter passet började vi småprata vid vattenautomaten.
Hej, tränar du ofta här? frågade hon.
Ja, nästan varje dag, svarade jag.
Emma jobbade som marknadsförare på ett techbolag. Jag är industrikonstruktör och har varit det länge. Hon trettio, jag fyrtiotvå. Tolv års skillnad. Tänkte mest: vi är vuxna, utbildade, arbetar spelar väl ingen roll?
Jag hade fel. Skillnaden visade sig vara betydligt större än jag trodde. Men inte på det sätt jag föreställt mig.
Första tre månaderna gick som en dans
De första månaderna var lätta och roliga. Vi sågs ett par gånger i veckan bio, fikade i stan, promenerade längs Fyrisån. Hon var sprudlande, nyfiken, drog med mig på allt möjligt.
Har du sett nya filmen som kommit? Ska vi gå? frågade hon.
Absolut, varför inte? svarade jag.
Vi pratade jobb, böcker, framtidsdrömmar. Vi låg regelbundet, och det funkade smidigt. Jag tänkte att vi var en perfekt match.
Små saker började irritera efter tre månader
En kväll satt vi på ett café, Emma bläddrade på mobilen och visade ett TikTok-klipp.
Kolla, hur kul är inte det här!
Jag kollade det var nån kille som dansade och gjorde grimaser. Jag fattade inte grejen direkt.
Eh, ja, ganska roligt, sa jag artigt.
Du fattade inte alls va? Det är lugnt, du är ju lite gubbe ändå, flinade hon.
Orden gubbe träffade. Men jag sa inget då.
Emma höll på med videos jämt. Hon filmade maten, solnedgångar vid vattnet, oss i bilen.
Kom, vi gör en story! Säg nåt! bad hon när vi var på väg ut till landet.
Jag kör bil, Emma.
Säg bara hej då!
Men varför?
För mina följare! Kom igen, var inte så tråkig.
Jag muttrade ett hej i kameran. Hon skrattade:
Min lilla surgubbe vid ratten! Så söt du är!
Videon las upp med text: Min lilla plutt kör bilen. Jag avskydde ordet plutt.
Hon kallade mig ofta tok när jag glömde köpa mjölk, tog fel dag eller inte hängde med på hennes skämt.
Du är min toka, sa hon med ett leende och drog handen genom mitt hår.
Jag är fyrtiotvå, ingen skolpojke. Men hon såg liksom på mig så.
Emma, jag gillar faktiskt inte att bli kallad toka, sa jag till slut.
Men varför? Det är ju gulligt!
Det känns nedlåtande för mig.
Du är för känslig! Slappna av lite, sa hon och skrattade.
En kväll blev allt tydligt hennes kompis födelsedagsfest
I maj bjöd Emma med mig på sin vän Majas födelsedag. Maja fyllde 29, och det var omkring femton gäster där.
Du måste träffa mina vänner! föreslog hon.
Vi åkte dit. Det spelades hög musik, folk drack öl och vin, snackade och skrattade. Alla var mellan tjugofem och trettiofem.
Det här är Oskar, min kille! presenterade Emma mig.
Jag hälsade, satte mig i soffan med ett glas rödvin och försökte hänga med. De pratade om senaste Netflix-serien, kända influencers, memes jag fattade knappt hälften och kände mig väldigt malplacerad.
Maja föreslog en lek:
Ska vi köra sanning eller konsekvens?
Jag nickade, utan att egentligen veta reglerna. Frågorna var flamsiga, någon berättade om första kyssen, någon dansade på bordet.
Till slut blev det Emmas tur.
Sanning eller konsekvens? frågade Maja.
Konsekvens!
Filma när du kysser Oskar och lägg upp på storyn med texten Min sugar daddy!
Alla gapskrattade. Emma tog upp mobilen:
Kom igen, pussas för kameran!
Nej, sa jag och vände mig bort.
Va? Varför inte?
Jag vill inte.
Oskar, du är så tråkig! Det är ju bara på skoj!
Emma, jag tycker det är obehagligt. Jag vill inte vara på din Instagram som nån jäkla gubbsupporter. Det känns förnedrande.
Det blev tyst i rummet. Alla tittade.
Oskar, det är lite på skämt! Alla fattar ju! sa hon röd i ansiktet.
Jag fattar inte. Förlåt.
Jag gick ut på balkongen ett tag och försökte lugna ner mig.
Hemresan
Vi åkte hem under fullständig tystnad. Emma stirrade surt ut genom fönstret.
Emma, vi behöver snacka, sa jag när jag parkerade bilen.
Om vadå?
Om oss. Ikväll slog det mig vi lever i helt olika världar.
Vad menar du?
Du lever för sociala medier, videor, memes, spelen på mobilen, för om folk ska tycka det är roligt. Det är viktigt för dig hur många följare du har och om dina vänner skrattar.
Hon svarade inte.
Jag däremot bryr mig om respekt, privatliv, att ta saker på lite mer allvar. Likes och views betyder noll för mig jag bryr mig om hur jag själv mår.
Men det är ju bara på skoj…
Kanske för dig är det det. För mig känns det förnedrande. Du kallar mig plutt och toka, filmar mig utan lov, skämtar om min ålder. Det känns illa.
Hon började gråta:
Jag ville inte såra dig…
Jag vet. Men det gör ont ändå. För dig är det bara kul. För mig är det respektlöst.
Är du inte lite väl seriös, Oskar?
Det är möjligt. Men jag är fyrtiotvå. Jag tänker inte vara med i TikTok-videor, spela dumma lekar eller låta människor kalla mig sugar daddy ens på skämt.
Hon nickade.
Jag förstår. Vi hör kanske inte ihop.
Nej.
Efteråt och vad jag tänkt sen
Vi gick åt varsitt håll nästa morgon, stilla och utan att bråka.
Tack för tiden, du är snäll men vi är för olika, sms:ade hon.
Du också. Det är som vi är från olika planeter, svarade jag.
Det har gått fyra månader nu och jag har funderat mycket på varför det tog slut. Problemet var inte åldern i sig, utan att vi var inne i totalt olika skeden i livet.
Emma var trettio hon ville ha kul, få likes, filma och spela. Jag, fyrtiotvå, ville ha lugn, respekt och mitt eget space. Våra kärleksord betydde helt olika saker.
För henne var plutt gulligt. För mig var det förminskande.
För henne var stories gulligt. För mig var det ett intrång.
Sockerpappa-leken var ett roligt skämt för henne. Ett hån för mig.
Vi förstod inte varandras världar. Det handlade inte om vilja, det handlade om olika värderingar och erfarenheter.
Frågan är: Gjorde jag rätt som avslutade med någon tolv år yngre och i en annan värld, eller var jag bara för stel? Var det Emmas fel som inte respekterade mina gränser, eller är jag bara överkänslig?
Är tolv års skillnad egentligen djupt personliga olikheter eller mest en fråga om olika värderingar? Är det okej att kalla en vuxen man för plutt eller toka eller är det förklädda förolämpningar?
Min lärdom: ålder är inte bara en siffra det handlar om var man står i livet, om värderingar och respekt för varandras gränser. Och ibland är det klokare att gå skilda vägar, än att försöka anpassa sig bort från den man är.
