Jag träffade en svensk tjej 30 år. Själv är jag 42. Tänkte aldrig att åldersskillnaden skulle vara något att bry sig om. Men efter ett halvår insåg jag… Det var inte rätt. Jag vräkte ut henne i ett konstigt, dimmigt gräl, som man ibland gör när man plötsligt vaknar ur en dröm.
Vi möttes på Friskis & Svettis i Malmö. Jag gled mot löpbandet, hon stod bredvid på crosstrainern och log åt mig en sådan där svensk sommarskymningsleende. Jag log tillbaka, som om drömmen visste vad som skulle hända. Efter träningen började vi prata vid vattenautomaten som plötsligt såg ut som en midsommarstång.
Hej, tränar du här ofta? sa hon.
Javisst, nästan varje dag, mumlade jag, men rösten studsade som ett eko över en tom fjällsjö.
Hon hette Maja. Trettio år och marknadsförare på ett IT-företag. Jag, Mattias, fyrtiotvå, maskiningenjör på fabriken ute vid Kockums. Tolv års skillnad. Nå, tänkte jag. Vi är ju båda vuxna, har utbildning, riktiga jobb och lagom med IKEA-möbler vad kunde gå snett?
Men skillnaden låg och fiskade under ytan. Inte där jag trodde.
Första tre månaderna var som ljummet sommarregn på en blomsteräng. Tvåtre gånger i veckan: bio, fika, en promenad genom Kungsträdgården där statyerna blinkade till i ögonvrån. Maja var fnissig, sprudlande, snäppet för spännande.
Har du sett den här nya filmen? Den vill jag se, sa hon.
Låter toppen! svarade jag, men min röst var dämpad som genom snö.
Vi snackade om jobbet, böcker, drömmar. Närheten var självklar, utan hinder. Drömmen flöt på, perfekt.
Men efter några månader började små saker skava, som om man bar yllestrumpor mot bara ben.
En kväll satt vi på Café Saturnus. Maja skrollade i mobilen och visade mig ett klipp från TikTok:
Kolla, det här är så roligt!
Jag såg på skärmen: en kille dansade och gjorde grimaser till Avicii. Kände ingenting.
Jaha, ja, kul, svarade jag försiktigt.
Hon flinade.
Fattade du inte, va? Du är ju lite av en farbror, det är kanske för modernt för dig, skrattade hon, skrattet studsade runt i kaffekoppen.
Ordet farbror stack som grus under naglarna. Men jag teg.
Hon filmade hela tiden kanelbullen, solen över slottet, våra ben i bilen.
Vi tar en story för Insta nu! Säg nåt, Mattias!
Jag kör ju bil.
Bara ett hej kom igen!
Varför då?
Följarna vill se! Kom igen nu, var inte så tråkig!
Jag muttrade ett hej. Hon kiknade av skratt:
Min lilla gubbe bakom ratten!
När videon dök upp med texten Min sötnos på väg, ryckte jag till. Sötnos var ett mjukt svenskt ord, men i drömmen blev det till något tugnt och segt.
Hon kallade mig tokstolle när jag glömde mjölken, blandade ihop dagar, eller inte skrattade åt hennes skämt.
Du är min tokstolle, sa hon och tog mig mjukt i håret.
Jag är fyrtiotvå. Ingen ville bli kallad tokstolle efter tjugo år på jobbet.
Jag gillar inte att du kallar mig det, sa jag.
Men åh, det är ju gulligt! Slappna av, du är för allvarlig, fnittrade hon.
En kväll, när majnatten doftade av syrén och fiskbullar, blev allt kristallklart. Hennes väninna, Elin, fyllde tjugonio. Hemmafest med femton gäster. Alla unga, alla i märkliga kläder som svävade ut och in ur rummet som dimmiga älvor.
Nu får du träffa mina kompisar! utropade Maja.
Jag ramlade ner i en soffa med ett glas svenskt rödvin. Samtalen dansade över realityserier, influencers och konstiga memes. Jag kände mig som en ensam räv på isen.
Elin utropade:
Ska vi köra Sanning eller konsekvens?
Alla jublade, jag nickade och låtsades veta vad det gick ut på. Snart berättade nån om sin första kyss, någon kastade sig upp och gjorde TikTok-dans.
Så blev det Majas tur.
Sanning eller konsekvens? skrek Elin.
Konsekvens!
Filma när du pussar Mattias och lägg ut på storyn med texten Min sugar daddy!
Alla skrattade. Maja tryckte mobilen mot mitt ansikte:
Kom igen, vi pussas för videons skull!
Nej, svarade jag och drog mig undan.
Men varför inte?
För jag vill inte.
Men det är ju bara på skoj! Inte var så tråkig nu!
Jag tycker det är obehagligt. Jag vill inte vara din sugar daddy, inte ens på låtsas.
Stämningen blev tjock och grå. Alla stirrade.
Det är bara ett skämt, Mattias! Alla fattar! utbrast hon.
Jag fattar inte. Förlåt.
Jag snubblade ut på balkongen och andades kall nattluft.
På vägen hem var bilen fylld av tystnad. Maja stirrade ut genom rutan, gatorna blev till vatten.
Vi måste prata, sa jag och svängde in vid Brunnsviken.
Om vadå?
Om oss. Idag insåg jag nåt. Vi lever på olika planeter.
Vad menar du?
Du lever i en värld av sociala medier, videos och likes. I den världen är det viktigt vad följare tycker, vad som är kul för dina vänner.
Hon var tyst.
Jag lever i en värld av andra saker: respekt, privatliv, allvar. Jag bryr mig inte om likes. Jag vill känna mig trygg.
Men det var ju bara lekar…
För dig är det lek. För mig är det förnedring. När du kallar mig “gubbe” eller “tokstolle”, när du postar videos på oss utan att fråga, när du gör narr av min ålder det gör ont.
Hon såg på mig med vattniga ögon:
Jag ville inte såra dig…
Jag vet. Men det blev så ändå. Våra värderingar krockar. För dig är det roligt, för mig är det brist på respekt.
Mattias, du är verkligen allvarlig.
Kanske. Men jag är fyrtiotvå. Jag vill inte medverka i TikTok-klipp, och jag vägrar bli kallad sugar daddy, ens som skämt.
Hon nickade långsamt.
Jag fattar. Vi hör kanske inte ihop.
Nej.
Nästa dag gled vi isär, som drivis en mild vår. Utan skrik.
Tack för tiden ihop. Du är fin, men vi är olika, messade hon.
Du också. Vi är från olika världar, skrev jag.
Fyra månader har gått. Jag tänker än på de där drömlika förhållandena, om och om igen. Problemet var inte åldern, utan att våra världar snurrade olika.
Maja trettio. Hennes värld fylld av fest och bekräftelse, filter och skratt och TikTok. Min fyrtiotvå år, värme, respekt, stilla ro, en kopp bryggkaffe i tystnad. Vi pratade inte samma drömspråk.
För henne var gubbe och tokstolle kärleksfullt. För mig förminskande.
För henne videos roligt. För mig som att någon slängde ut mitt innersta på ett torg.
För henne sugar daddy-leken var ett skämt. För mig föll marken undan.
Vi förstod inte varandra, även om vi ville. Kanske kommer vi alltid leva i olika drömmar.
Har man rätt att lämna någon bara för att drömmarna går isär? Är det fel att skoja om ålder och namn? Eller är vissa gränser ändå heliga när man flyter omkring fyrtiotvå år in i livet?
