Jag träffar en man, Per, som är 54 år gammal, och vi har varit tillsammans i ett och ett halvt år nu. Han brukade säga till mig: Du är min familj. Men när jag blev inlagd på sjukhus i tre veckor kom han inte en enda gång.
Jag är fyrtioåtta år, Per är femtiofyra. Vi träffades via en dejtingappallt började rätt romantiskt. Vårt första möte ägde rum på ett litet fik i Gamla stan, och redan till vårt tredje dejt överraskade han mig med en specialbeställd princesstårta till min födelsedag. Den var dekorerad med texten: Till Ingalill, från en som är glad att hon finns. Vid det laget hade vi bara känt varandra i tre veckor.
Per visade sig vara generös utan att göra något stort väsen av det. Han kunde komma med blommor helt utan anledning, och föreslog ofta att vi skulle åka ut till skärgården för att byta miljö. En gång lagade han min kran i badrummet och betalade sedan dessutom för tapetsering i min mammas lägenhet. Han drev en egen verkstad där han reparerade elektronik, och han bodde ensam.
Du är min familj nu, Ingalill, sa han en kväll när vi varit tillsammans i åtta månader. Min son är vuxen, mitt ex har flyttat långt bort, men du, du är allt jag har nu.
Jag trodde på honom. Hur skulle jag inte göra det? Han lagade mitt kök och kom med tårtor med handskrivna meddelanden.
Tre veckors tystnad: Hur sveket låter utan minsta bråk
När jag hamnade på sjukhus hade jag ingen känsla av svek i första veckan. Jag visste att han hade mycket att stå i: verkstan, jobb, ständiga uppdrag. Men under andra veckan började jag bli orolig. Och när tredje veckan kom, insåg jag, smärtsamt tydligt, att han inte ens tänkte komma.
I rummet intill låg Märta, omkring sjuttio år. Varje lördag kom hennes man Bertil med blommor till henne. Hon frågade mig en dag:
Ingalill, när kommer din då? Jag har inte sett till honom en enda gång.
Han har så mycket med jobbet, svarade jag.
Hon tog av sig glasögonen och sa:
Alla har vi våra jobb, vännen. Bertil jobbar också. Men han byter ändå till tre bussar och dras fram på sin onda rygg… för att inte komma är otänkbart för honom. Ser du skillnaden? Det är inte att han *vill* komma han *kan inte låta bli*. Om det är möjligt för en man att inte komma, då är det lika möjligt för honom att inte stanna heller.
Den meningen ekar inom mig, tydligare än alla självhjälpsråd jag läst.
Jag blev utskriven på en onsdag. På kvällen ringde Per.
Gumman, är du redan hemma? Jag kommer förbi på lördag, så kan vi sitta och prata då.
På lördag? Om tre dagar? Jag hade just lämnat sjukhuset efter en operation, och han pratade som om vi skulle gå på bio.
Nej Per, kom idag.
Han dök upp några timmar senare, med blommor, frukt och ett skuldtyngt uttryck. Vi satte oss i köket. Jag gick rakt på sak:
Varför kom du aldrig till sjukhuset?
Men Ingalill, jag ringde väl dig varje dag?
Jo, du ringde. Men att ringa är inte samma sak som att komma. Tre veckor. Tjugoen dagar. Jag hade just opererats, var nersövd, hade stygn och feber över trettionio. Jag låg där och väntade på dig. Men du ringde bara på kvällen och frågade hur det var.
Jag tänkte komma, verkligen. Men på jobbet var det kaos: två stora beställningar, en anställd som slutade, jag fick göra allt själv. Jag hade helt enkelt inte tid.
Inte ens en enda timme på tre veckor? Sjukhuset stänger klockan åtta. Det tar fyrtio minuter med bil. Inte en enda timme av tjugoen dagar kunde du hitta?
Du förstår inte vilket tillstånd jag var i. Jag oroade mig för dig, men jag kunde inte lämna verkstan.
Kunde inte eller ville inte?
Tystnad. Och i den tystnaden såg jag plötsligt sanningen jag inte velat se på ett och ett halvt år: för Per är det ingen skillnad mellan att bry sig och att vara där. Den ena ersätter bekvämt den andra.
Vet du, Ingalill, sa han tills sist. Jag klarar inte sjukhus. Jag kan bara inte vara där, sitta bredvid dig bland slangar och bleka ansikten. Det skrämmer mig. Mamma dog på sjukhus, och sen dess har jag undvikit sjukhus i åratal. När du ringde och berättade tänkte jag komma, men varje gång jag försökte ställde kroppen tvärstopp. Jag sköt upp det till imorgon, och imorgon igen. Och så gick veckorna.
Där och då tappar jag all styrka. Han säger inte att han inte älskar mig, inte att han inte ville, eller att han inte hade tid. Bara att han inte kan vara där när det är svårt.
Per, sa jag långsamt. Ett och ett halvt år har du varit här när allt varit bra när det handlat om cafébesök, tårtbak och turer ut i skärgården. När jag varit frisk och glad och när du bara behövt vara sällskap. Men när det blev riktigt svårt, när jag verkligen behövde dig, då var du inte där. Du ringde. Men att ringa är inte samma sak. Att bry sig är inte samma sak som att vara nära.
Jag vet att det var fel av mig
Du är inte skuld till det, Per. Du är bara sådan. Och det är värre än skuld, för skuld går att ändra. Karaktär är svårt att förändra.
En bukett blommor från någon annans man och ett beslut jag fattade på sjukhuset
Den kvällen åkte han hem igen. Jag satt kvar i köket, drack te och tänkte på Märta och hennes Bertil. Tre bussar, värkande rygg och blommor varje lördag. Han ropade inte högt att hon var familjen han bara kom, för det var otänkbart att inte komma.
För Per var det möjligt tjugoen dagar i rad. Och det lilla ordet möjligt sammanfattade allt jag behövde veta om vårt förhållande.
En vecka senare skickade Per ett långt sms. Det var fullt av ursäkter, löften om att förändras, kärleksförklaringar och förklaringar om att han lät rädslan ta över. Jag läste allt till slutet men för första gången kände jag ingenting.
För ord utan handlingar är som att tapetsera väggar som inte finns det ser fint ut men man kan inte bo där.
Jag svarade aldrig, inte av ilska eller revanschlusta, utan för att jag äntligen förstod. Jag behöver någon som kommer. Inte någon som bara ringer. Någon som kliver in på rummet med en påse apelsiner, inte någon som ringer efter jobbet av slentrian. Någon som inte bara bryr sig på avstånd, utan för vilken det är omöjligt att stanna hemma.
Ärren läkte med tiden. Mamma säger att jag till och med ser piggare ut än före operationen. Kanske för att jag blev av med mer än bara något i magen.
Jag undrar, och riktar nu min fråga till andra:
Kvinnor har ni varit med om att någon brydde sig på avstånd, ringde eller skrev, men aldrig kom när det var svårt? Förlät ni, eller gick ni vidare?
Män är du en sådan för vilken det är otänkbart att inte komma, eller stannar du helst hemma och ringer istället?
Jag kan inte vara där när det är svårt är det en förklaring eller är det i själva verket ett slut på förhållandet?
