Jag dejtade en kvinna i nästan ett år, och jag snålade aldrig med vare sig henne eller hennes barnbarn. Men så fort jag bad om lite piroger att ta med då fick jag verkligen veta min plats.
Vi satt på ett trevligt konditori mitt i stan, och servitören ställde försiktigt ner en plastlåda med nästan orörd chokladtårta. Annika log belåtet och drog genast lådan närmare sig. Det var mjuk jazz i bakgrunden och trevlig stämning, men inuti mig började irritationen smyga sig på.
Vi hade alltså varit tillsammans nästan ett år. Jag är femtioåtta, hon femtiofyra båda vuxna, med ett bagage av äktenskap, skilsmässor, utflugna barn och förstås barnbarn. Själv har jag två en pojke och en flicka. Annika har sitt älskade barnbarn, lille Viktor, sex år gammal och enligt henne jordens mittpunkt, vars livshistoria jag känner bättre än min egen journal.
Annika la ner lådan med tårtan i sin handväska, och gav mig sitt mjuka, karakteristiska leende det där leendet som fick mig att tappa huvudet från början.
Viktor älskar allt med choklad, sa hon. Och jag är redan mätt, vore synd att slänga något gott i onödan, eller hur?
Jag nickade bara och kallade på servitören för att betala. Självklart betalade jag både för tårtan, mitt kaffe och hennes räksallad. Det gjorde inget kronor har sällan varit något problem för mig. Men det var liksom inte pengarna i sig, utan rutinen som smugit sig in det senaste halvåret. Jag försökte nonchalera det, skyllde liksom på typisk “mormorskärlek”. Vid nästan varje tillfälle och alltid på min nota såg Annika till att ta med sig hem det som gick, “så Viktor skulle bli glad”.
Första gången jag började ana oråd var för tre månader sedan när vi gick på en stor filmpremiär. Jag fixade biljetter och när vi kom till kiosken ville Annika ha störst möjliga hink med karamellpopcorn och en cola.
Jag blev lite snopen. Hon är ju annars så noga med figuren och brukar inte vara särskilt svag för sötsaker. Tänkte ändå att hon bara ville unna sig lite extra till filmen. Vi satte oss till rätta och när lamporna släcktes, tog jag en näve popcorn. Annika höll hinken i sitt knä, noga med det där speciella locket hon bad om i kassan, men hon åt inte ett popcorn.
Ska du inte ha? viskade jag.
Nä, jag sparar dem. Viktor sover hos mig ikväll. Han älskar popcorn från bio, men hans föräldrar köper det nästan aldrig.
Jag höll på att sätta colan i halsen. Så det var alltså inte för oss hon ville ha giganthinken, utan för sitt barnbarn. Utan att säga något, bara bestämde. Under hela filmen kändes det märkligt popcornen var “under uppsikt”. Efteråt skjutsade jag henne hem, varvid hon klev ut, strålande, med popcornhinken i högsta hugg, medan jag kände mig som en kombination av taxi och matbud som själv betalade beställningen.
Och det var inte så att Annika var fattig. Hon har bra jobb, går alltid snyggt klädd, egen bil hela kittet. Det handlade aldrig om pengar för henne.
Det riktiga bakslaget kom i lördags. Annika bjöd hem mig på lunch och lockade med sina berömda piroger det har hon pratat om länge. Jag ville gärna bidra, så jag köpte med en riktigt fin flaska vin, frukt och lite gravad lax ville “lyxa till” bordet lite extra. Hela hennes lägenhet doftade nybakat så det snurrade i huvudet.
Mitt på köksbordet stod en enorm bunke under handduk full av gyllenbruna, blanka piroger. Vi slog oss ner, Annika hällde upp te och la fram fem piroger på min tallrik.
Ät nu, Martin, medan dom är varma! sa hon vänligt.
Och de var magiska tre med kött, två med kål, och jag var proppmätt och glad. Vi pratade länge, öppnade vinet, och jag kände att nu infann sig den där hemtrevliga stämningen.
Alltså Annika, de här pirogerna är ju fantastiska, utbrast jag nöjt. Ikväll kommer mina barnbarn hit. Kan jag inte få ta med några? De äter alltid så trist köpebröd, Malin (dottern) har aldrig gillat att baka.
Och där. Där blev det plötsligt kallt i rummet.
Annika tappade leendet och blev stel, nästan spänd. Borta var värmen, och istället kom ett tonfall som var vänligt men bestämt:
Oj Martin… alltså, jag hade så gärna velat, men jag kan faktiskt inte ge bort så många. Viktor kommer ju hit ikväll, och jag har ju främst bakat för honom.
Hon reste sig, gick fram till jättebunken som i alla fall rymde trettio piroger prasslade bland dem, och la… tre (!) stycken i en genomskinlig påse. Två med kål och en med kött.
Här, sa hon och räckte mig påsen. Det får räcka, annars blir det inget kvar till Viktor.
Jag stirrade på den där lilla påsen, och hela ansiktet började brinna av förnärmelse. Full bunke på bordet, och jag hade just lämnat vin, frukt och lax, men hennes piroger till mina barnbarn gick det knappt att nalla.
Men Annika, det är ju massor kvar, försökte jag ändå skämta bort det. Inte ens Viktor kan äta upp alla själv! Låt mina barnbarn få två var, dom är ju två stycken.
Hon knep ihop munnen och la bestämt handduken över bunken nästan skyddande:
Jag har räknat ut ingredienser och lovat Viktor. Bli inte ledsen, men jag kan inte ge bort allt jag lagar. Du har fått smaka och det är fint. De här är till mitt barnbarn.
Hon sa “ge bort” som om jag var nån bönande utböling, och inte mannen hon träffat ett år, som precis gjort hennes lunch dubbelt så god.
Varför hamnade jag under ett sexårigt barn i hennes prioriteringslista?
Efter en halvtimme drog jag därifrån, med “viktiga ärenden” som ursäkt. På passagerarsätet låg de tre pirogerna, och istället för att dofta hemtrevligt kändes nu lukten nästan falsk. Jag försökte förstå hennes logik, men kände mig mest nedstämd.
Jag har alltid trott att i sunda relationer står vi vuxna i första rummet. Våra barn och barnbarn så klart viktiga men vi först. Hos Annika var det helt tvärtom: hennes Viktor var centrum. Jag kändes mer som bankomat och matleverans. När jag betalar för tårta till Viktor då är vi plötsligt “familj”. När jag själv ber om några piroger till mina barnbarn då ska inget “ges bort”.
Det var så snopet: hennes arvtagare ska ha bästa maten, mina får skramla ihop tre piroger och det var till och med demonstrationellt när hon skylde bunken med handduken framför mig.
Hemma var barnbarnen redan på besök. Min dotter, trött efter jobbet, packade upp kassarna.
Oj, pappa, här luktar nybakat!
Jag gav henne den lilla påsen och försökte undvika ögonkontakt.
Det är från Annika, testa.
De tre pirogerna försvann på en minut. Barnen smackade och undrade:
Har du inte fler, morfar?
Nej, älskling, det var alla, svarade jag och gick ut på balkongen för att ta en cigg.
Jag stod där ute i kvällskylan och tänkte: vad gör jag egentligen? Ska jag vara med någon som tycker mitt bidrag till hennes barnbarn är självklart, men om mina barnbarn vill ha lite pirog då dras handbromsen? Det handlar ju inte om mat jag kan beställa vad som helst. Det handlar om känslan.
Hon märkte inte ens att jag blev ledsen. Senare på kvällen ringde hon glatt och skrattade: “Viktor har ätit sig proppmätt, nu myser vi framför teven”. Jag sa inte så mycket. Ville säga: “Mina barnbarn frågade om det fanns mer och jag fick säga nej”. Men jag lät bli.
Har du råkat ut för det här, att nån alltid håller bättre saker till sig själv och bara förväntar sig att du ska ge? Är det här typiskt svenskt snålhet, eller börjar jag bara bli en sur gubbe? Tror du jag borde ta upp det med henne, eller är det ingen stor grej?
