Vi bor tillsammans, jag och min mamma. Min mamma är 86 år gammal.
Det har blivit så att jag aldrig har gift mig, och jag har inga barn heller. Mitt liv har tagit en ovanlig vändning. Själv är jag nu 57 år. Jag fyllde år nyligen. Vi firade bara jag och mamma hemma i köket. Jag har ingen att bjuda ininga väninnor, och jag och mamma har inga andra släktingar kvar.
Vi har alltid bott ihop och alltid stöttat varandra. Mamma fyller snart 87 och även om hennes hälsa blivit sämre med åren ger hon aldrig upp. Hon sätter på sig sin tjocka ullkappa och går fortfarande ut själv på promenad nere vid Mälarens strand.
Jag är pensionär men jobbar fortfarande lite extra; våra pensioner räcker inte riktigt för ett vanligt leverne. Ändå tappar jag inte hoppet. Jag är innerligt tacksam över att ha min kära mamma hos mig. Jag vet att det finns människor som har det mycket tuffare. Vissa har varken bostad, släktingar eller pengar.
Men mamma och jag har ett stillsamt och fredligt liv. På kvällarna dricker vi te, stickar ihop och ser på våra favoritfilmer eller gamla svenska serier. På helgerna bakar jag kanelbullar och vi bjuder in grannarna från huset. De berättar om sina barnbarn och kusiner. Jag finner äkta glädje i andras välgång och ber tyst varje kväll att alla bekymmer ska gå oss förbi.
Så ser vårt liv ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det här livet kan få vara kvar, länge, för mig och min mamma…
