Jag bor en liten bit från en gymnasieskola och nu när terminen börjat igen, har ljudet återvänt till min gata killar med stora ryggsäckar och öppna skjortor, skratt, stressade mammor, cyklar som lämnar av elever vid hörnet. För många är det helt vanligt. För mig känns det som ett slag i bröstet. För tre år sedan förlorade jag min son, som då gick i årskurs ett på gymnasiet. Det här är den svåraste tiden för mig varje år.
Min son, Emil, var sexton år. Den kvällen var han ute på middag med några kompisar, och därefter blev de kvar en stund i parken. Klockan tio skulle han korsa gatan på väg hem. Jag satt vaken och väntade som jag brukar. En förare, full och galen, körde rakt över ett rödljus. Han saktade inte in, stannade inte. Emil hann inte ens reagera. När de ringde från sjukhuset kände jag hur kroppen blev tom, som om jag inte förstod vad de sa.
Jag har mist mina föräldrar. Den sorgen var tung och svår, men ingenting går att jämföra med att förlora sitt barn. Det är mot det naturliga, fel på alla sätt. Jag kände ilska, maktlöshet, skuld allt på en gång. Varför lät jag honom gå ut? Varför skrev jag inte ett sms och bad honom komma hem tidigare? Varför kunde Gud tillåta det här? Jag bråkade med Gud i flera månader. Jag bad, grät, klagade, sa att det inte var rättvist, att han bara försvann utan förvarning.
Jag har haft en bokhandel i många år det är mitt levebröd. Jag säljer kollegieblock, färgpennor, bläck och gör kopior, utskrifter, påfyllningar. Dessutom jobbar jag lite som bankombud, så folk kommer och går hela dagen. Jag brukade tycka det var roligt att hjälpa eleverna. Nu påminner varje skoluniform mig om hans. Varje barn som köper block får mig att tänka på de jag köpte till Emil. Det händer att jag kopierar någonting och plötsligt fylls mina ögon med tårar.
Första året efter hans bortgång var jag nära att lägga ner butiken. Jag orkade nästan inte dra upp jalusin. Jag tvingade mig att komma igång behövde ju mat, betala hyran, räkningar. Många gånger stod jag och log, fast hjärtat var helt trasigt. Det fanns dagar när killar kom in och skrattade, och jag fick bita ihop för att inte börja gråta.
Efter ett tag slutade jag vara lika arg på Gud. Inte för att det blev lättare, men för att jag märkte hur ilskan gjorde mig sjuk. Mina böner är annorlunda nu jag klagar inte längre. Jag ber om styrka, om lugn. Om hjälp att leva med det tomrum som aldrig kan fyllas.
Nu när jag ser skolstarten pågår, skär det till i hjärtat. Jag gråter inte som förut, men smärtan finns kvar tyst, konstant. Man lär sig leva med den, men den försvinner aldrig helt. Man lär sig att andas runt sorgen, inte ta bort den.
Varje morgon öppnar jag min bokhandel. Jag hjälper eleverna. Jag ser ryggsäckarna passera utanför dörren. Och även om jag på utsidan ser stark ut, är jag fortfarande den där mamman som väntar på att höra Emils nyckel i dörren klockan tio trots att jag vet att det aldrig kommer hända igen.
