Stänger ögonen för förräderiet och ångrar sig
Du var där igen, Alva med en skärande tår i ögat tittar på sin man.
Erik kiknar och tappar sin sked.
Klockan! hon pekar på hans handled.
Ja, det är så, Erik rycker på axlarna och döljer klockan med manschetten.
Jag såg lådan i soptunnan, säger Alva, och den hade till och med ett kvitto!
Erik sänker blicken och stirrar på tallriken.
Vi kom överens om att du inte skulle gå tillbaka till henne, säger Alva med en sårad röst. Erik, du lovade! Du svor!
Jo, Alva, svarar Erik, hon bad mig verkligen! Jag förstår att jag lovat, men hon är fortfarande min chef! Hur kunde jag säga nej?
Artigt! Alva håller tillbaka känslorna. Säg bara förlåt! Jag är gift! Jag älskar min fru!
Jag var tvungen! Och nu, med all respekt Alva suckar. Erik, hon är inte den enda arbetsgivaren i staden!
Alva, låt oss tänka logiskt, Erik samlar sina tankar. Hon erbjuder mig nu de bästa villkoren som ett minne av tidigare insatser, Alva gnisslar med tänderna men tystar sig. Skulle en annan firma göra likadant? Troligen inte!
Sitta på din hals är inget du vill ha heller. Hon har kommit med ett undantag och ett gammalt minne! Dessutom är klockan inte det enda jag har medtagen!
Det är både till dig och till Freja! Gyllene kedjor med stjärnteckenhängsmycken!
Vilken himmelsk generositet, svarar Alva sarkastiskt. Sälj dem och betala tillbaka! Varken jag eller Freja kommer någonsin att bära dem!
Jag lämnar bara tillbaka dem i affären, rycker Erik på axlarna, kvittot är från Vera Vera Lindström la det där.
Och klockan! Alva nickar mot Eriks handled.
Jaha, okej! Erik rycker på munnen. Åh nej! Lådan och kvittot är borta!
Alva lägger dem på bordet framför honom.
Bra, svarar Erik torrt, jag återlämnar dem! Är du nöjd?
Och gå inte tillbaka till henne! Vad du än gör, låt det inte hända igen!
Erik klickar med tungan och vänder bort huvudet, andas ut:
Alva, hon lovade mig att det var sista gången, men du måste förstå att vår välfärd hänger på lönen hon betalar! Om hon säger
Du måste säga nej! rycker Alva. Då är det klart! Det var en nödvändig åtgärd! Nu har vi ingen sådan brådska!
***
Man vet aldrig hur långt man kan gå när nödslaget tar över halsen. I sådana situationer säger man ofta att man går över lik. Men det är ofta bara skryt. Det finns alltid en gräns man inte korsar, även i svåra tider.
Erik och Alva har inte haft en lätt tillvaro. Barndomen var inte heller rosig. De kom inte från ett barnhem, men drömde ibland om ett sådant. De växte upp i en storfamilj.
Om lyckan har varit med dem eller inte, hamnade de mitt i livet. Inte hela bördan vilade på deras unga axlar, men arbetet var alltid närvarande.
Överflödet betyder bara att de har mat på bordet, kläder på kroppen och ett varmt hem räknat som lycka. Ett litet fel kunde betyda att middagen uteblev eller att de fick sova i ladugården.
Redan som barn måste de ha lärt sig att överlista, överleva, ljuga, ta och skydda sig! Psykiska trauman talas inte om förrän i dag, men då tänkte de inte på dem.
De strängades likt pärlor på ett snöre. Med de halsbanden lämnade både Alva och Erik föräldrahemmet, med löftet att aldrig återvända.
Var och en fick välja. De kunde ha flyttat till den närliggande stora staden för att bygga ett liv. Men både Alva och Erik körde tusen mil och slog sig ner i en mindre ort.
De styrdes av tanken att bli ouppnåeliga för släktingar, att klippa alla band för gott. Inget varmt och tryggt hem fanns kvar under taket.
När deras vägar slutligen korsades på den sista punkten i deras resor, möttes de. Man kan säga att det var slump, men också att liknande dragningskraft förenade liknande själar.
När de delade sina livsberättelser blev de förvånade över hur lika deras öden var.
Det är ju människors sak, säger Erik filosofiskt. Eller så är det bara så. Våra hem ligger två tusen kilometer från varandra, vi talar olika dialekter och har olika seder, men vi har knäckt samma kod!
Gemensam smärta förenar mer än ett gemensamt mål. Äktenskapet blir oundvikligt.
Att börja ensam är svårt, men tillsammans kan man klättra berg. Så börjar Erik och Alva sin gemensamma resa mot lycka.
De studerar, tar extrajobb och jobbar, men på olika håll. De vill ha det de saknade som barn: god mat, nya kläder, bekväma skor och egna små prylar! Och självklart ett eget hem.
Med ett hem kommer stora problem. De kan inte samla ihop till den första handpenningen. Alltid dyker något upp som de tror de inte kan leva utan.
Det är ingen sund vana, men det blir deras gemensamma grej. De bråkar inte om det, eftersom de är lika på det sättet.
När Alva blir gravid måste de prioritera sina egna drömmar.
Älskling, snart blir vi fler, och en liten lägenhet med ett barn
Jag förstår, svarar Alva. Vi sparar till handpenningen!
Det känns för optimistiskt. De hittar en lägenhet på andrahandsmarknaden, i ett slitet skick.
Vi renoverar, rycker Erik på axlarna. Stockholm byggdes inte på en dag! Minst är vår lägenhet vår!
Jo, suckar Alva, på sin sista månaden, och sedan betalar vi i tjugo år!
Vi klarar det! svarar Erik med en spelad ton.
Matematik är exakt, och pengar gillar siffror. Efter Frejas födelse sätter de sig och räknar.
Om de undviker onödiga utgifter och sparar lite, kan de klara av lånet och leva relativt normalt.
Det finns många antaganden och okända faktorer. De försöker räkna med inflation och liknande. Men de tror att de klarar av det.
Där förtroende finns, finns också ett annat spel för ödet. Ödet har dock ännu inte släppt alla sina prövningar på dem. Det sparar sin sista slag när allt verkar gå som planerat.
Alva jobbar som kassör i en mataffär i Uppsala, och Erik är avdelningschef på ett kontor i samma stad. Hon siktar på att bli huvudkassör, och Erik förbereder sig för att leda en hel avdelning.
En lönehöjning skulle förbättra familjens ekonomi. De räknar redan hur snabbt de kan betala av lånet och kanske leva lite mer bekvämt.
Alvas löneökning slås dock ner när Freja blir sjuk. Läkare kan först inte förstå vad som händer med den tolvåriga flickan.
Efter långa undersökningar får de veta att hon smittats av en exotisk sjukdom från ett mobilt zoo som besökte deras stad.
Behandlingen drar år och medicinerna är enormt dyra.
Vi har fått en paus på lånet, säger Erik, men bara ett år. Mer kan vi inte räkna med!
Vad gör vi? frågar Alva tårögd.
Jag vet inte, svarar Erik förvirrad. Vår ledning har bytts ut. Vår tidigare chef sålde företaget.
Nu har en ny chef, så alla löneförhandlingar är frysta. Jag går till henne, knäböjer och ber om en löneförhöjning! Jag måste rädda Freja!
Gör det, säger Alva. Hon är en kvinna, hon förstår. Om det behövs, följer jag med! Jag lovar!
Tre dagar senare kommer Erik hem över midnatt, helt förvirrad. Lyckligtvis är nästa dag lördag.
På morgonen frågar Alva vad de har druckit av den gröna orken.
Alva, jag vet inte vad jag ska säga, stönar Erik med huvud som gunga. Vår nya chef, Vera Lindström, visar sig vara ensamstående! Hon behöver tjänster för sin hälsa och är villig att både höja min lön och betala extra!
Är hon galen? ropar Alva. Du är ju gift!
Och det har jag gjort flera gånger! svarar Erik. Hon säger att det är bättre så! Jag är frisk, har inga sjukdomar och jag kommer inte insistera på ett förhållande. Endast affärer, och hon betalar!
Alva är fullständigt förvirrad. På ena vågen ligger Frejas hälsa, på den andra affärerna.
Vad tycker du om det? frågar Alva tyst.
Så som du säger, blir det så, svarar Erik.
Alva förstår att eftersom Erik ger henne beslutet, är han redan mentalt och fysiskt beredd. Han har diskuterat frågan hela natten med en flaska i handen.
Han bestämmer sig för Frejas skull. Skulle det bara handla om honom, hade han aldrig berättat det för Alva.
Han kan inte bara ge bort sin man till en annan kvinna utan att veta något om henne. Han öppnar hennes profil på sociala medier:
Hon är femton år äldre än mig, visar Erik. Inga barn, ingen man. En klassisk affärskvinna med plånboken som hjärta. Hon köper bara det hon vill.
Erik, säg till henne att Ett definitivt svar känns omöjligt. Säg att det bara är för Frejas skull! Och när hon blir frisk så är allt över!
Jag har sagt det direkt, rodnar Erik. Jag blir hennes man? Men jag måste rädda Freja!
Det tar fyra år innan Freja blir frisk. Fyra år lider Alva medan Erik ringer och säger att Vera Lindström har kontaktat honom.
Lyckligtvis ringer Vera bara en eller två gånger i månaden.
Till slut får Erik löneökning. Han blir först avdelningschef, sedan ställföreträtt för filialchef. Karriärstegen slutar dock inte där. Men först.
Gåvorna, alltså betalningarna från Vera Lindström, är generösa. De räcker till behandlingen och lämnar till och med lite kontanter över. Detta blir både för Alva och för Freja.
Vera vet att ingen kommer att behålla hennes gåvor för alltid, så hon bifogar butikens adress och kvitto så att de kan återlämnas.
När Frejas sista analyser kommer, säger Alva lättat:
Det är slut, min älskling, ingen mer behov av att ha din chef i bilden! Vi kan bara jobba och leva!
Tack och lov! svarar Erik med samma lättnad. Jag ska säga det till henne i morgon!
En månad senare ser Alva nya kläder i Eriks garderob en skjorta från en dyr butik, en slips med gul klämma, en läderplånbok och pengar i den.
Han förklarar att det är en bonus för ett lyckat avdelningsresultat. Och ja, han är nu filialchef! Och de där klockorna!
Alva har ingen aning om priset förrän hon hittar lådan och kvittot i soptunnan.
Herregud, vilka presenter!
Erik, allt tydligt, fortsätter att leverera tjänster åt sin chef. Det måste lösas!
Vad förstår du! vrålar Erik. Vi har ingen brådska! Vi lever i en krångelbur! Vi sparar överallt! Jag vill leva normalt!
Jag vill ha en bil! Jag vill på semester! Jag vill att du ska ha klänningar, skor, smycken, pälsar! Jag vill att Freja ska ha en bra framtid, gå i skolan och inte behöva hoppa mellan hyreslägenheter utan att ha ett eget hem!
Om jag måste utnyttja någon för det, gör jag det inte bara för mig själv, utan för hela vår familj!
Alvas ögon fylls av förvåning. Hon stirrar på Erik, som blir röd i ansiktet. Förståelsen tränger in som iskallt vatten.
Du är en mästare! säger Alva, delad i stavelse. Så vackert och logiskt förklarad! Och du har hittat ett ursäkt för allt! Allt för familjen! För frun och dottern!
Ja! Vad mer? utmanar Erik.
Du skadar inte dig själv! Alva nickar åter mot klockan. Nej, Erik. Det här är slut! Tack för att du hjälpte vår dotter att bli frisk, men jag står inte ut längre! Gå!
Erik förstår inte varför Alva driver bort honom.
Vad spelar det för roll? När det gäller dottern är det okej! Men annars är det inte! Det är också för dottern! Hon säger du skadar inte dig själv! Är vi inte människor? Vi har rätt! Dessutom har jag tjänat på egen hand!
