Jag blev uppfostrad av min mormor, men nu kräver mina föräldrar att jag ska betala underhåll till dem Jag och min familj bor i olika städer i Sverige. Vi har inte setts på över 20 år. Mina föräldrar arbetar som konstnärer och sjunger i kör, hela deras liv är en enda lång resa. När jag fyllde fem år började jag bo hos min mormor. Hon ville göra sitt liv enklare tillsammans med ett barn, så vi flyttade till hennes släktingar. Familjespel I början kom mamma och pappa och hälsade på två, ibland tre gånger om året, men sedan blev besöken alltmer sällsynta. Till slut slutade jag till och med att tänka på dem. Kontakten bröts helt. När jag läste till tandläkare gifte jag mig i tredje året. Upptäck mer kartong Familjespel Nu driver jag och min man vår egen tandläkarklinik och har en bra inkomst. För ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp igen. De började ringa till kliniken, för de hade inte ens mitt telefonnummer. Våra samtal handlade mest om att de klagade över sina liv. Jag lyssnade på alla deras klagomål och svarade att de själva valt sin väg när de lät mormor uppfostra mig. Ibland skickade mina föräldrar några kronor till min mormor, men för det mesta levde vi på hennes pension. Det har hon ofta berättat för mig, och det förstod jag, för vi var tvungna att spara på allt. I skolan gick det bra för mig. För att kunna leva och ha råd med kläder jobbade jag som nattbiträde på sjukhus. Nu känner jag att jag har mitt liv, och föräldrarna har sitt – och att vi får gå var och en sin väg. När pappa och mamma insåg att jag inte tänkte hjälpa dem, började de hota med att kräva underhåll från mig. Deras ord fick mig slutligen att ta avstånd från dem. Tidigare tvivlade jag ibland på mitt beslut och funderade på att hjälpa dem ekonomiskt, men just nu vill jag inte ens känna dem längre. Tycker du att jag gör rätt, eller borde jag trots allt hjälpa mina föräldrar?

Jag växte upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag ska betala underhåll till dem.

Vi bor alla i olika svenska städer. Vi har inte setts på över tjugo år. Mina föräldrar lever som konstnärer och sjunger i kör; hela deras liv är som ett evigt kringflackande på turné genom norrsken och tät dimma bland skogar av glas och tall. När jag fyllde fem år flyttade jag in hos min mormor. Hon önskade skapa sig ett enklare liv tillsammans med mig och därför flyttade hon till sina släktingar på landet, där vädret ibland svävade iväg och husen gled över isen.

I början brukade min mamma och pappa komma förbi två, kanske tre gånger om året. Men deras besök blev alltmer sällsynta, tills de till slut upphörde helt. Till sist slutade jag att tänka på dem överhuvudtaget. Vår kontakt löstes helt enkelt upp, likt sockerbitar i het blåbärssoppa. När jag studerade till tandläkare, gifte jag mig i tredje året. Mitt namn är Majlis Nordberg och mitt liv började anta sin egen form.

Nu, jag och min make Evert driver vår egen tandvårdsklinik i Malmö och vi tjänar bra med kronor. För drygt ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp igen, lika oväntat som björkar som slår rot i vardagsrummet. De började ringa till kliniken eftersom de inte ens visste mitt mobilnummer. Våra samtal bestod i princip av att de klagade på sitt liv och berättade om de eviga tågbytena och de kalla hotellrummen.

Jag lyssnade på deras klagan och svarade att de själva valde att låta mormor uppfostra mig. Ibland skickade de en liten slant till mormor, men oftast levde vi på hennes pension, som kom in varje månad som ett stilla nattregn. Hon sa det ofta och jag förstod, för vi fick vända på varje krona, spara till minsta saffransbulle.

I skolan gick det bra för mig; för att ha råd med hyra och kläder jobbade jag som nattassistent på sjukhuset bland viskande korridorer och tysta katter. Nu anser jag att jag lever mitt eget liv och att mina föräldrar har sitt, låt alla vandra sina egna vägar genom drömlandet, mellan vattenblänk och snötyngda granar.

När min mamma och pappa insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, började de hota med att kräva underhållsbidrag. Deras ord fick mig till slut att helt släppa taget om dem. Om jag förr ibland ändå tvivlade på om jag gjorde rätt och funderade på att bistå dem, vill jag idag inte längre veta av deras existens. Tror ni att jag gör rätt, eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar, där de försvinner bort i dimman, sjungandes bland eldfängda stjärnor?