Jag blev uppfostrad av min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag ska betala underhåll till dem Jag och min familj bor i olika svenska städer. Vi har inte träffats på över 20 år. Mina föräldrar har jobbat som konstnärer och sjungit i kör, deras hela liv har varit en resa. När jag fyllde fem började jag bo hos min mormor. Hon ville göra livet enklare med ett barn och därför var vi tvungna att flytta in hos släktingar. I början kom mamma och pappa på besök två, ibland tre gånger om året, men med tiden blev det allt mer sällan. Till slut slutade jag till och med att tänka på dem. Kontakten mellan oss försvann. När jag pluggade till tandläkare gifte jag mig under tredje året. Numera driver jag och min man vår egen tandläkarklinik och vi har det gott ställt. För ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer. Våra samtal bestod mest av deras klagomål om livet. Jag lyssnade och bemötte dem med att de själva valt sin väg när de lät mormor ta hand om mig. Ibland skickade de några kronor till mormor, men oftast levde vi på hennes pension. Det här har hon berättat många gånger för mig, och jag förstod – vi fick verkligen vända på varenda slant. Jag var duktig i skolan och för att ha råd med mat och kläder jobbade jag extra på sjukhuset om nätterna. Idag känner jag att jag har mitt eget liv, och att mina föräldrar får gå sin väg – precis som jag går min. När min pappa och mamma insåg att jag inte skulle hjälpa dem ekonomiskt, började de hota med att kräva underhåll från mig. Deras ord gjorde att jag slutgiltigt drog mig undan. Om jag tidigare tvekat om mitt beslut och funderat på att hjälpa dem ekonomiskt, så vill jag idag inte ens känna dem. Tror ni jag gör rätt, eller borde jag trots allt hjälpa mina föräldrar?

Jag blev uppfostrad av min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag måste betala dem underhåll.

Min familj och jag bor i olika städer, väldigt långt ifrån varandra. Vi har inte setts på över tjugo år. Mina föräldrar är konstnärer och sjunger i kör; hela deras liv är en oändlig resa mellan olika konserthallar och städer som alltid känns främmande och disiga. När jag fyllde fem kom jag till min mormor. Hon ville göra livet enklare genom att ha ett barn omkring sig, men för att kunna ta hand om mig fick hon flytta nära sina släktingar alla vi känner bor under samma tak i en gammal, knarrig villa där tiden tycks stå stilla och möblerna står på snedden.

I början kom mamma och pappa på besök två, ibland tre gånger om året. Men besöken blev färre och färre, som om de flöt bort på något drömskt moln och till sist passerade de utom synhåll. Till slut slutade jag att tänka på dem. När kontakten dog ut kändes det som om de försvann in i dimma. Sen, under min tandläkarutbildning det var som om jag plötsligt flöt upp till ytan ur en sjö när jag gifte mig sista året.

Nu driver min man och jag vår egen tandklinik, precis vid kanten av en liten insjö där måsarna skriker och vinden bär doften av björk. Vi tjänar rätt bra, svenskt lagom, och planerar resor till Gotland om somrarna. För ungefär ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp ur tomma intet, som om de trillat ner från ett oljemålat moln. De ringde till kliniken, för de hade inte ens mitt nummer längre. Våra samtal var drömska och opålitliga; mest klagade de över sina liv, på ett sätt som påminde om gamla sagor där ingen är riktigt närvarande.

Jag lyssnade på deras klagosånger och svarade att de ju själva valt sitt liv när de lät sin dotter växa upp hos mormor. Ibland skickade de någon femtiolapp till mormor, men mestadels levde vi på hennes pension, en stadig men långsamt krympande ström av kronor. Mormor talade ofta om pengar, och jag vande mig; jag lärde mig att snåla, samla på enkronor och drömma om något större.

I skolan gick det bra, och för att ha råd med kläder och ett eget rum i mormors hus jobbade jag natt på sjukhuset. Nu har jag mitt eget liv, tycker jag, och mina föräldrar sitt som om vi flyter i varsin stilla sjö.

När mamma och pappa insåg att jag inte tänkte hjälpa dem, började de hota med att kräva underhållsbidrag. Deras ord pressades ur telefonen som bläck, och till sist kände jag mig bara avlägsnare och kallare mot dem, som om någon stängt av ljudet i drömmen. Förut tvekade jag ibland om jag gjort rätt, och funderade på om jag skulle hjälpa dem ekonomiskt. Men nu vill jag inte ens lära känna dem. Tycker du att jag gör rätt, eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar till sist?