Vet du, min familj och jag bor i helt olika städer. Vi har faktiskt inte setts på över tjugo år. Mamma och pappa är konstnärer, de sjunger i kör och hela deras liv har egentligen varit som en evig resa. När jag fyllde fem började jag bo hos min mormor. Hon tyckte att det skulle vara lättare att ha ett barn med sig, så hon flyttade till sina släktingar.
I början brukade mamma och pappa komma och hälsa på två, ibland tre gånger om året, men sen blev det mer och mer sällan. Till slut slutade jag till och med att tänka på dem. Kontakten dog ut. När jag pluggade tandläkare på Karolinska, gifte jag mig tredje året.
Nu driver jag och min man vår egen tandläkarklinik och vi tjänar riktigt bra, om jag ska vara ärlig. För cirka ett år sedan dök mamma och pappa plötsligt upp. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt mobilnummer. Våra samtal gick mest ut på att de klagade på hur tufft deras liv hade varit.
Jag har alltid lyssnat och svarat att det var de som valde sin egen väg, när de lät mormor ta hand om mig. Ibland skickade mamma och pappa över några kronor till mormor, men för det mesta levde hon och jag på hennes pension. Mormor brukade berätta det för mig, och jag förstod henne, för vi fick verkligen vända på varje krona.
I skolan var jag duktig, men för att klara mig och ha något att ha på mig, jobbade jag som nattbiträde på sjukhuset. Nu känner jag att vi har våra egna liv jag har min väg och mina föräldrar har sin, och det är bäst att vi låter varandra följa våra egna.
När mamma och pappa förstod att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt, började de hota med att söka underhållsbidrag. Det gjorde att jag drog mig ännu mer undan. Tidigare har jag tvekat, undrat om jag verkligen gör rätt, tänkt att jag kanske borde hjälpa dem lite ändå men nu klarar jag inte ens tanken på att träffa dem. Vad tycker du, gör jag rätt eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar?
