För två år sedan började jag packa min väska. Min egen och barnets. Jag knäppte fast bilbarnstolen, svor lite tyst när bältet snurrade sig, och tog med mig en pytte-liten värmefläkt. Därefter styrde jag mot tingsrätten i centrala Uppsala för att hämta godkännandet för vårdnad.
Några timmar senare satt jag i bilen, på väg till min sons rum. Det var vår återföreningsdag, och nog kändes hjärtat lite extra fullt. Hela veckan hade jag kört 60 kilometer fram och tillbaka bara för att få träffa honom och sedan köra hem igen till ett tyst kök och en halvtom lägenhet. En hel veckas pendling för ett par timmars samvaro.
Då var han så liten. Jag brukade lägga Lovis på magen och dagdrömma om att hon fortfarande låg i min mage. Det kändes som oss ändå som om hon var min på riktigt. Hon tänkte nog samma sak, för hon blev genast lugn och nöjd.
De som adopterar brukar kalla det Storkens Dag. Den där speciella dagen när familjen får en ny medlem, som de längtat efter så länge. Hela huset fylls av lyckorus, för nu får föräldrarna mening med allt, och barnet får en trygg plats att kalla hem. Ett löfte om ett så vanligt liv man nu kan hoppas på.
För mig tog det några månader innan min dotter riktigt kändes som min innan jag släppte in henne i hjärtat fullt ut. Med min son gick det fortare. Alldeles förvånansvärt snabbt var han där och hans doft satt redan i soffkuddarna hemma. Jag begriper fortfarande inte hur hans biologiska mamma mäktade med att släppa taget, att bara gå ifrån en sådan kille. Hur kan man inte ens kasta en sista blick? Kanske hade allt sett annorlunda ut då. Det går liksom inte att inte älska honom. Kanske var det meningen att han skulle hamna hos mig. Våra vägar var nog redan utstakade; han var ämnad för mig.
Jag kallar honom för mitt lilla mirakelbarn. Han har karisma så det räcker och blir över. Må han växa upp och bli en glad skit. Min Lovis. Jag får den stora äran att vara din mamma och nog är det något att vara tacksam för.
