För två år sedan började jag packa väskan. Min och barnets. Jag baxade in bilbarnstolen i Volvon. Tog med mig ett litet element, sådant där som knappt värmer men får en att känna sig förberedd. Jag körde till tingsrätten i Sundsvall för att hämta godkännandet för vårdnaden.
Några timmar senare satt jag på väg mot min sons rum. Det var vår återföreningsdag. Hela veckan hade jag kört sex mil enkel väg för att få träffa honom och sen köra hem igen. En hel lång och seg vecka.
Då var han så liten. Jag brukade lägga Emil på magen och fantisera att han låg i min famn sedan förr. Att han liksom redan var min, trots allt. Och säkert trodde han samma sak. Han blev lugn av det, nästan filosofiskt tyst där på filten.
De som adopterar barn pratar om Storkens dag. När en familj får en ny, hett efterlängtad liten medlem, sprider sig glädjen som kaffedoft i trappuppgången. Föräldrarna får plötsligt mening och barnet barnet får en chans på riktigt. Får hopp om något vanligt och bra.
För mig tog det några månader innan jag förstod att min dotter verkligen var min, att jag vågade släppa in henne i hjärtat. Med Emil gick det mycket fortare. Häpnadsväckande snabbt fanns han där. Och lika snabbt i vårt hem. Jag kan än idag inte förstå hur hans mamma kunde göra det valet. Hur kan man lämna ett sådant barn? Inte ens kasta en sista blick på honom. Om hon bara hade tittat en gång vem vet. Man kunde omöjligt inte älska honom. Antagligen var det meningen att han skulle hamna hos just mig. Han mitt lilla öde.
Jag brukar kalla honom för mitt mirakelbarn. Han har så mycket charm att man smälter som vaniljglass i sommarvärme. Om han bara får ha det bra och vara lycklig. Min Emil. Jag har den stora äran att vara din mamma.
