Jag blev kär vid 70. Mina barn sa att det var pinsamt.
När man fyllt sjuttio tror man att man redan smakat på allt livet har att erbjuda. Morgonkaffet. Favoritfåtöljen vid fönstret. Romanerna man läst om tre gånger men ändå plockar fram igen, för minnet är inte längre som förr. Tystnaden som kommer efter fyrtio års äktenskap, när den ene lämnar.
Den tystnaden lärde jag känna i tre år. Tre år med tomt kök, middagar för en och samtal med katten som om hon vore psykolog. För övrigt katten är en usel psykolog. Hon svarar aldrig, och somnar alltid precis när man kommer till det viktiga.
Och precis när livet, med sin sedvanliga brist på finkänsla, ger mig en man vid sjuttio, är jag inte beredd. Inte alls.
Det sker på Bokmässan i Göteborg. Det är tisdag, regnet vräker ner och jag bär min fulaste regnkappa den beige, som ser ut som något från en maskerad för äldre damer. Det är för att den faktiskt är det. På något vis tycktes det vara ett bra köp.
Han står vid ett bord med begagnade böcker, med glasögonen längst ut på nästippen och en bok öppen, men han läser inte. Stirrar bara rakt ut, som om han försöker räkna ut universums ålder. Eller vad han ska ha till middag. Med män vet man aldrig.
Jag kan inte stå still, så jag går fram och säger:
Säg mig, pratar boken med dig, eller är det du som pratar med boken?
Han hoppar till så att glasögonen nästan far av. Fångar dem i sista stund, skrattar med vänsterhanden och tittar på mig som om jag var det roligaste han sett på tjugo år. Kanske var jag det. Tjugo år utan skratt är trots allt lång tid.
Den pratar faktiskt med mig säger han. Men jag lyssnar inte.
Och då händer något oväntat. Inte i hjärtat det hade jag slutat att slita på för länge sen. Utan i magen. Det rör sig som ett mindre kaos där inne. Som om någon försöker steka pyttipanna utan att fråga först.
Jag bjöd honom på kaffe. Han tackade ja. Jag vet inte hur vi gick från boksamtal till ska vi ta en fika på fyrtio sekunder, men så är det när man inte har något att förlora längre.
Fikan blev tre timmar lång.
På tre timmar fick jag veta att han heter Lennart, är änkling, har två söner som behandlar honom som en hushållspryl de inte vet var de ska ställa, och att han aldrig lärt sig laga något annat än äggröra.
Äggröra? frågade jag. Och med vadå?
Vad som finns hemma.
Lennart, det där är inte matlagning. Det är ren överlevnad.
Han skrattade så det skvätte kaffe över hela bordet. Och jag tänkte: han är en enda röra, men en väldigt underhållande sådan. Vid sjuttio är det värt mycket.
Vi sågs tre gånger till innan jag berättade för mina barn. Inte för att jag skämdes, utan som en slags strategisk förberedelse. Ungefär som att packa för en svår resa. Jag behövde förbereda orden och se till att jag hade den där ni kan inte stoppa mig-blicken färdig.
Så kommer söndagen. Vi tre sitter vid köksbordet. Min äldste son har lagat sin köttfärslimpa med närmast religiös trohet. Maten smakar bra. Vinet är mediokert, men jag dricker ändå. Och precis mellan varmrätt och chokladmousse säger jag:
Förresten jag har börjat träffa någon.
Stämningen dör. Så tjock tystnad att man skulle kunna skära den med kniv.
Min dotter reagerar först. Hon öppnar munnen. Stänger den. Öppnar igen.
Mamma säger hon, med den där rösten man tar till när man tycker någon är barnslig. Du skämtar nu, va?
Varför skulle jag?
Det där är pinsamt säger min son, djupt koncentrerad på potatisen. Folk pratar.
Då reser jag mig upp.
Vem då, exakt? frågar jag lugnt. Jag pratade med grannen, damen i brödbutiken och en hund i Vasaparken. Ingen verkade upprörd. Hunden såg till och med glad ut för min skull.
Tystnad, igen. Kortare den här gången.
Och en sak till säger jag och fyller på mitt glas vin. Om ni säger att det är pinsamt en gång till, bjuder jag hit honom på söndagsmiddag. Varje vecka. Med hans äggröra.
Min son sätter i halsen.
Min dotter gömmer ansiktet i händerna.
Själv ler jag, med den värdighet bara en sjuttioårig kvinna i beige regnkappa kan uppbringa, och samma kväll ringer jag Lennart.
Lennart frågar jag. Kan du laga något mer än äggröra?
Vad tror du han svarade?
Jag blev kär vid 70. Mina barn sa att det var pinsamt.
