Jag blev gravid när jag var 16 år och fortfarande gick i gymnasiet. I vår lilla by i Småland blev det ett riktigt skvaller. Folk pekade ut mig och mina föräldrar skämdes något fruktansvärt. Pappa ville knappt titta på mig.
Det hade varit bättre om du dog än att skämma ut oss så här!
Flytta till mormor, jag står inte ut längre.
Jag tog mina saker och åkte till mormor, som bodde i en gammal villa i nästa by. Där var det kallt och ganska ensligt, men jag bet ihop. De sista månaderna av graviditeten var tuffast ingen hjälpte mig och ingen brydde sig om min situation. När värkarna satte igång kom ambulansen precis i tid. Men jag klarade det. Jag födde och uppfostrade min son Elias i mormors gamla hus. Alla tyckte jag borde leta efter en man, men jag ville inte. Allt jag gjorde, gjorde jag för Elias.
När Elias blev vuxen och flyttade för att plugga på universitet, bestämde jag mig också för att söka jobb utomlands. Tidigare ville jag inte åka ifrån honom. Att arbeta i ett annat land kändes som att komma till himlen jämfört med livet på landet. Jag tog hand om en äldre kvinna i Italien som var mycket snäll mot mig. Lönen var bra, och ibland gav min arbetsgivare mig 1 0002 000 kronor extra som tack. Tack vare dessa pengar kunde jag efter några år köpa en liten etta åt Elias och stöttade honom ekonomiskt. Men pengar förändrade min son, han slutade till och med att hälsa på mormor. Det gjorde mig ledsen, men jag skickade ändå 5 000 kronor i månaden till honom och sparade resten själv för ett framtida boende jag tänkte aldrig flytta tillbaka till mormors förfallna hus.
Några år gick och Elias ville gifta sig. Så klart betalade jag både för bröllopet och hjälpte dem med allt de behövde till sitt start i livet. Jag trodde att nu skulle jag äntligen kunna spara till mig själv. Men under fem år fick de två barn, och när coronapandemin kom blev svärdottern gravid igen. Jag fortsatte hjälpa dem ekonomiskt. Ändå lyckades jag spara ihop 200 000 kronor för att köpa en liten lägenhet till mig själv. En vän sålde just sin nyrenoverade etta och vi kom överens om att jag skulle köpa den.
På sommaren kom jag hem för att skriva kontraktet hos mäklaren då överraskade Elias mig med stora nyheter.
Mamma, vi har sålt lägenheten och köpt hus. Vi har redan betalat första delen men nu måste du ge oss pengar till nästa betalning.
Vilka pengar?
180 000 kronor.
Skämtar du? Jag ska ju köpa min egen bostad nu!
Mamma, snälla. Vi har redan flyttat in, du förstår ju själv att det är omöjligt att bo fem personer i en etta. Jag räknade med dig.
Du kunde ha sparat själv, och varför sa du inget? Nej, du får hitta pengarna själv, jag har redan bestämt mig för min lägenhet. Jag kan kanske hjälpa lite senare, men inte allt.
Tänker du inte på dina barnbarn?
Självklart gör jag det. Jag har ju skickat 5 000 varje månad, ni kunde ha sparat som jag gjort.
Du kommer ändå tjäna ihop pengar till ett boende snart. Varför behöver du det nu? Du ska ju tillbaka till Italien!
Men om något händer och jag behöver komma hem? Eller blir sjuk? Var ska jag bo då?
Hos mormor i byn!
Då får du flytta dit med dina barn!
Jag bestämde mig pengarna behövde jag till mig själv. Elias blev mycket sårad och slutade prata med mig. Jag hörde att han lånat ihop pengar lite här och där. Men var det verkligen mitt ansvar att ständigt lösa hans problem? Hur mycket ska man behöva ge utan att tappa bort sig själv?
Jag insåg att ibland måste man sluta ge och börja tänka på sig själv. Livets lärdom blev att även föräldrar har rätt till sitt eget liv och framtid. Det är okej att säga nej och sätta gränser för ingen annan kommer göra det åt dig.
