Jag blev förälskad vid sjuttio. Barnen sa att det var pinsamt.
När man fyllt sjuttio tror man att man redan smakat alla livets smaker. Morgonkaffet. Favoritfåtöljen vid fönstret. Romanerna man läst tre gånger, men plockar fram igen för att minnet inte är vad det varit. Tystnaden som blir kvar efter fyrtio års äktenskap när den ena försvinner.
Jag hade varit vän med den där tystnaden i tre år. Tre år med ett tomt kök, middagar för en, och konversationer med katten, som om hon vore min samtalsterapeut. För övrigt är katten en usel terapeut. Hon svarar aldrig och somnar precis när jag kommer till det viktiga.
Och just när livet, med sin vanliga brist på fingertoppskänsla, bestämde sig för att presentera en sjuttioårig man för mig, var jag inte redo. Inte det minsta.
Det hände på Bokmässan i Göteborg. En tisdag. Det regnade. Jag gick runt i min fulaste regnrock den beige, som ser ut att vara köpt i en teaterbutik för äldre damer. För det var den också. Just då tyckte jag att det var en bra idé.
Han stod vid ett stånd med begagnade böcker, glasögonen balancerade längst ut på näsan och en bok uppslagen framför sig som han uppenbart inte läste. Han tittade ut i tomma intet, som om han funderade på universums ålder. Eller vad han skulle äta till middag. Med män vet man aldrig säkert.
Jag gick fram, för jag är inte den som står still, och frågade:
Säg mig, talar boken till dig, eller talar du med den?
Han hoppade till så att glasögonen nästan föll av. Fångade dem med ena handen, skrattade med den andra, och tittade på mig som om jag var det roligaste han sett på tjugo år. Det kanske jag var. Tjugo år utan skratt är trots allt lång tid.
Den pratar faktiskt med mig, sa han. Men jag lyssnar dåligt.
Och just då kände jag att något märkligt hände. Inte i hjärtat det höll jag inte på så höga varv längre. Men i magen. Ett virrvarr. Som om någon ville göra en svensk omelett där inne, utan att fråga om lov.
Jag föreslog fika. Han sa ja. Jag vet inte hur vi på fyrtio sekunder gick från “pratar om en bok” till “går och fikar”, men så är livet när man inte har något att förlora.
Fikat varade i tre timmar.
Tre timmar där jag fick veta att han hette Johan, att han var änkling, att han hade två söner som mest behandlade honom som en hushållsapparat de inte visste var de skulle ställa, och att han hela sitt liv bara lärt sig laga äggröra.
Äggröra? frågade jag. Med vad då?
Med det som finns hemma.
Johan, det är inte matlagning. Det där är ren överlevnad.
Han skrattade så kaffe spilldes på bordet. Och jag tänkte: den här mannen är en enda röra, men en rolig röra. Och vid sjuttio är det faktiskt värt mycket.
Vi sågs tre gånger till innan jag bestämde mig för att berätta för mina barn. Inte av skam. Utan för att vara förberedd. Som att packa innan en svår resa. Jag behövde planera orden och få fram den där blicken som säger “ni rubbar mig inte”.
Så kom söndagen. Vi satt tre runt bordet. Min äldste son hade lagat sin helgstek med nästan religiös vördnad. Maten var god. Vinet så där, men jag drack det ändå. Och i rätt ögonblick, mellan varmrätten och desserten, sa jag:
Förresten jag träffar någon.
Det blev en så tät tystnad att den nästan gick att skära med kniv.
Dottern reagerade först. Öppnade munnen. Stängde den. Öppnade igen.
Mamma, sa hon med sitt “småbarnstonfall”. Det här kan inte vara på allvar.
Varför inte?
Det är ju… pinsamt, sa min son och stirrade ner i tallriken. Folk pratar.
Då reste jag mig upp.
Vem menar du, egentligen? frågade jag lugnt. För jag har pratat med grannen, kvinnan i bageriet och hunden i parken idag. Ingen av dem verkade upprörd. Hunden såg till och med glad ut för min skull.
Ytterligare en tystnad. Kortare den här gången.
Och en sak till, sa jag och slog vin i glaset. Om ni säger att det är pinsamt igen, bjuder jag hem honom varje söndag. På hans äggröra.
Min son satte i halsen.
Dottern gömde ansiktet i händerna.
Och jag, med all värdighet en sjuttioårig kvinna i beige regnrock kan uppbåda, log och ringde sedan Johan samma kväll.
Johan, frågade jag. Kan du laga något annat än äggröra?
Vad tror du han svarade?
Jag blev förälskad vid 70 – mina barn sa att det var pinsamt.
