13 april
Jag har grunnat mycket senaste tiden. För fem år sedan skilde jag mig i goda vänners lag och blev snabbt van vid min stillsamma, bekväma vardag som singel. Men nu, när kvällarna blir allt längre, har jag börjat känna ensamheten krypa närmare varje gång jag sätter nyckeln i dörren till min tomma lägenhet.
Jag är 56 år, känner mig fortfarande pigg och frisk, och kände att livet borde innehålla mer än bara rutiner. Så jag skapade en profil på en svensk dejtingsida, med förhoppningen att hitta någon att dela vardagen med. Nästan omedelbart fick jag kontakt med en kvinna som fångade mitt intresse på riktigt.
Hennes presentation var enkel och ärlig:
“Ann-Sofie, 56 år, änka, söker en uppriktig man för en seriös relation.”
Bilden visade en vänlig kvinna, utan överdrifter och med varma ögon. Vi började skriva till varandra och redan från start tydliggjorde jag att jag inte letade efter ett evighetslångt nätflörtande. Jag ville träffa någon på riktigt, känna gemenskap och planera resor tillsammans. Hon höll med, och vi bestämde snabbt att ses i centrala Stockholm kommande lördag.
Första dejten blev väldigt lyckad. Vi vandrade länge genom vårsolens stadsgator och pratade om allt möjligt. Hon berättade engagerat om sitt jobb och sina barnbarn, och jag lyssnade intresserat. Jag uppskattade hennes lugn och att hon kunde vara tyst ibland ingen konstant ordström. Vi avslutade med fika på ett kafé, och självklart betalade jag. Jag är av den gamla stammen, tycker att om en man bjuder ut en kvinna, så bjuder han också på notan.
Sedan följde två månader av klassisk svensk dejtperiod: blommor och små presenter, konserter på Berwaldhallen, utställningar på Moderna museet, middagar på restauranger i Gamla Stan. Jag gillar den kulturen och är inte snål, men börjar jag summera mina utgifter under den tiden får jag nästan lite dåligt samvete inför min egen plånbok.
Varje fredag och lördag gjorde vi något tillsammans. Vi gick på teater, på loppis, ibland bilutflykt till Roslagen med matsäck i naturen.
Jag försökte verkligen visa mig som en gentleman och väntade på att vi skulle komma närmare varandra. Hon log, tackade, signalerade värme och brukade säga:
Anders, det är så roligt att vara med dig. Du är verkligen en äkta svensk gentleman.
Klart jag blev glad av det.
Små varningsklockor dök ändå upp.
För det första bjöd hon mig aldrig hem till sig. Inte ens på en kopp te. Det kom alltid en ursäkt: Det är så stökigt hemma, Mitt barnbarn sover över, Jag orkar inte efter jobbet, bättre vi ses på stan. Jag tänkte att det kanske var hennes osäkerhet, att det fanns en poäng i att ta det lugnt.
För det andra var det något märkligt med hennes sätt att prata om ålder. Berörde vi aktiviteter, resor, uteliv då var hon full av energi och förslag, som om vi var tjugo år yngre. Men så fort det kom till mer privat närhet blev tonen en helt annan. Plötsligt blev hon den där strikta, gamla tanten.
En gång, i biomörkret när jag försiktigt la handen på hennes knä, lyfte hon genast bort den. Bestämt men ändå vänligt sa hon:
Anders, folk sitter ju runt omkring oss.
Men Ann-Sofie, det är ju mörkt och ingen ser
Det spelar ingen roll. Det passar sig inte. Vi är inga tonåringar.
Jag tänkte att det nog handlar om uppfostran, att hon ville värna om det privata och respekten för varandra. Men samtidigt skapades en känsla av otillfredsställelse i mig vi är ju vuxna, vi ska väl inte behöva tassa runt varandra i evigheter?
Något som också blev påtagligt var hur hon älskade att prata om sina krämpor. Ja, i vår ålder är det förstås mer ryggont och svajigt blodtryck än när vi var tjugo, men hon kunde i detalj beskriva alla sina symptom och olika mediciner vid maten.
Jag lyssnade och brydde mig, föreslog till och med gång på gång att följa henne till en bra läkare. Men så fort jag berättade att jag simmar flera gånger i veckan och försöker hålla igång kroppen, reagerade hon irriterat:
Du är tokig. Varför utsätter du dig för sånt? Håll dig till soffan och en god bok, det räcker i vår ålder.
Men jag har ingen lust att tyna bort i en fåtölj. Jag vill leva.
Igår tänkte jag äntligen ta tjuren vid hornen och vara rak. Två månader av träffar känns som mer än tillräckligt för att se om man passar ihop.
Vi satt på en mysig georgisk restaurang nära Mariatorget, åt goda chinkali och delade en flaska rioja. Hon skrattade hjärtligt åt mina historier, och jag tänkte: Nu, nu tar jag initiativet.
När vi satte oss i bilen efteråt, regnet droppade sakta mot rutan och lugn jazz hördes från bilradion, tog jag hennes hand och förslaget kom:
Ann-Sofie, vill du följa med hem till mig? Dricka te, lyssna på lite musik?
Hon spände sig genast och blev stel. Ansiktet slöt sig totalt.
Vad menar du med det, Anders?
Jag menar precis vad jag säger. Jag tycker om dig. Vi är båda fria. Vi har dejtat i över två månader. Då är det väl rimligt att vilja komma närmare?
Då kom en lång och för mig chockerande föreläsning om moral, skam och andlig närhet:
Vet du vad du säger? Så där håller bara ungdomar på. Ska vi verkligen hålla på med sånt? Hur skulle vi se ut, två äldre kroppar tillsammans? Usch! Nu är det viktigare med vänskap, bostadsgemenskap, att stötta varandra inte fysiskt.
Jag blev paff. Var jag ett djur för att jag vågade önska närhet efter åtta veckor av romantik?
Men snälla Ann-Sofie, du ser ju fantastisk ut, du tar hand om dig. Och jag går ju på gym flera gånger i veckan. Man kan väl vara nära, även om man är en bit över femtio? Vem har bestämt att livet tar slut här att bara vänskap duger?
Sånt hör inte till för oss. Kvinnor i vår ålder odlar tomater, tar hand om barnbarn, och dricker kaffe med väninnor. Jag skulle skämmas om mina barn fick veta att jag har en man på riktigt, alltså.
Jag kunde inte hålla mig längre. Orden for bara ur mig:
Så du sökte ingen man för livet du sökte ressällskap, någon att gå ut på restaurang med? Det var aldrig kärlek i tankarna? Men smycken, middagar och konserter tackade du ja till. Och nu, när jag försöker gå vidare, är det plötsligt “usch”?
Hon blossade av ilska:
Tycker du jag borde kasta mig över dig bara för att du har bjudit på middag?
Nej, men man kan väl vara ärlig? Jag har varit rak, jag har visat intresse, och jag hade förväntat mig att vi tog relationen vidare. Men du verkar nöjd så länge du har någon med bil och plånbok med dig på stan.
Hon smällde igen bildörren, rakt ut i regnet. Jag bara satt kvar, såg henne vända ryggen mot mig och gå med raska steg. Kvar blev bara en känsla av tomhet och besvikelse.
Jag har inget emot djupa samtal, god litteratur eller svensk historia tvärtom. Men jag är en levande man, inget helgon, och jag vägrar anpassa mig till omöjliga krav baserade på ålder och gamla gamla damskomplex.
Så jag raderade hennes nummer, stängde min profil på dejtingsidan behöver tid att hitta tillbaka till mig själv.
Framöver har jag bestämt mig: på första dejten ska frågan om närhet och framtidsvision upp. Om det kommer ännu en föreläsning om riktig svensk mormor och livet är slut efter femtiofem då delar vi på notan och säger hej då.
Frågan jag fortfarande ställer mig: Har jag fel? Är det verkligen så fruktansvärt att vilja ha närhet i min ålder i Sverige? Och varför söker vissa kvinnor ens en relation om de bestämt sig för att livet är över?
