I två månader bjöd jag ut en 56-årig kvinna på restaurang. Men så fort jag bjöd hem henne, föll fasaden omedelbart.
För fem år sedan skilde jag mig utan större dramatik och vande mig snabbt vid ett klassiskt singelliv. Men på senaste tiden har jag börjat känna att det blir allt mer trist att komma hem till en tom lägenhet.
Jag är 56 år, hälsan är stabil och energin räcker fortfarande till. Jag registrerade mig på en dejtingapp i förhoppning om att hitta någon att dela vardagen med. Till min förvåning gick det ovanligt smidigt redan första veckan jag fick kontakt med en riktigt intressant person.
Hennes presentation var konkret:
Ingrid, 56 år, änka. Söker seriös man för långvarig relation.
Bilden visade en varm kvinna utan tillgjordhet, vänliga ögon. Vi började chatta direkt. Jag gjorde klart för henne från början att jag inte är ute efter långa, ytliga nätrelationer, utan vill träffa någon på riktigt, någon att dela livet med, laga mat ihop med och kanske resa. Vi bestämde oss snart för att ses en helg i Stockholm.
Första dejten gick riktigt bra. Vi promenerade länge, solen sken, det var vår i luften. Hon berättade entusiastiskt om sitt jobb och barnbarn, jag lyssnade noga. Jag uppskattade att Ingrid verkade lugn och hade nära till skratt men lät även tystnaden tala. Efteråt bjöd jag på fika på ett kafé jag är gammaldags och tycker att den som bjuder ut, också står för notan.
Vår relation blev en klassisk svensk blom-och-choklad-period. Jag spontanshoppade alltid chokladpraliner och rosor, men vi njöt av tiden tillsammans. Varje fredag och lördag ordnade vi kulturella kvällar. Jag är inte snål, men ser jag på två månaders dates nu så har det gått åt en hel del pengar även om det så klart var värt upplevelserna.
Vi gick på teater, åt middag efteråt på någon mysig restaurang på Södermalm, eller kollade in en utställning på Moderna museet, eller hade picknick i Hagaparken med hemlagade smörgåsar. Klassisk svensk dejting, helt enkelt.
Jag gjorde allt för att vara en gentleman, och tänkte att vi blev närmare varandra för var vecka som gick. Hon log ofta, tog mig under armen på Drottninggatan och sa:
Anders, det är så roligt att umgås med dig du är verkligen en riktig svensk gentleman.
Och det kändes såklart bra att höra.
Oroväckande signaler från biosalongen
Såhär i efterhand förstår jag att varningsklockorna fanns där redan från början.
För det första: hon bjöd aldrig hem mig, vare sig på te eller för en kort pratstund. Det fanns alltid ursäkter Oj, jag har inte städat, Mitt barnbarn är på besök, Jag är så trött efter jobbet, ska vi inte ses ute någonstans?. I början trodde jag att hon bara var lite blyg; en ensam kvinna kanske har ovant att ha manliga gäster. Jag kände aldrig något behov av att pressa henne jag tänkte att det får ta den tid det tar.
För det andra blev samtalen om ålder ofta märkliga. När det handlade om middagar, aktiviteter eller weekendresor var hon ungdomlig och full av energi, ville testa nya saker, föreslog badhus och picknick vid Mälaren. Men när samtalsämnet gled över mot något mer fysiskt och nära förvandlades hon plötsligt till en butter gammal tant.
En gång på bio, allra längst bak, lade jag försiktigt handen på hennes knä inget mer än så. Hon flyttade genast min hand, strikt men artigt:
Anders, folk kanske tittar!
Men Ingrid, det är mörkt här, ingen ser ju.
Jag vill ändå inte. Det känns barnsligt. Vi är inga tonåringar.
Jag skyllde på svensk blygsamhet och gammaldags värderingar. Tänkte att det är bättre att respektera hennes gränser. Men någonstans började obehaget smyga sig på vi var ju ändå 56, inte 16, och man vill trots allt kunna vara nära om man trivs ihop.
Hon älskade att prata om fysiska krämpor. Visst, i vår ålder får man räkna med lite värk här och där, och blodtrycket kan bråka. Men hon ägnade långa middagar åt att berätta detaljrik om onda ryggen eller vilka sorters kolesterolsänkande mediciner som fungerade bäst.
Jag lyssnade tålmodigt, erbjöd mitt stöd och föreslog till och med en bra läkare. Men när jag nämnde att jag simmar på Eriksdalsbadet två gånger i veckan för att hålla formen rynkade hon på näsan:
Varför håller du på och anstränger dig? Det är bara onödigt och riskerar hälsan i vår ålder. Man ska ligga på soffan och läsa bra böcker, inte svettas i bassängen.
Men jag vill absolut inte förvandla mitt liv till soffläge, utan leva fullt ut.
Sanningens ögonblick och oväntad moralpredikan
Igår bestämde jag att nu får det räcka med dansen runt het gröt. Två månader räcker gott för att känna om man verkligen passar ihop.
Vi åt middag på en schysst kvarterskrog, delade på en flaska rödvin, stämningen var lättsam och glädjefylld. Hon skrattade högt åt berättelser från jobbet och charmade mig, som vanligt. Jag tyckte att det var dags att lägga korten på bordet.
Efter maten satte vi oss i min bil. Det regnade ute, inne var det varmt och lugnt, låg musik spelades i bakgrunden. Jag tog hennes hand och hon drog inte bort den.
Ingrid, vill du följa med hem till mig? Vi kan ta en kopp te, lyssna på lite musik, bara umgås.
Direkt blev hon stel, hela ansiktsuttrycket förändrades.
Anders, vad antyder du nu?
Jag antyder inget, jag säger rakt ut att jag gillar dig och vill komma närmare dig. Vi har träffats i över två månader. Det är väl naturligt att vilja bli nära någon.
Då började hon berätta en lång föreläsning om ålder, skam och andlighet, helt oväntat:
Förstår du vad du säger? sa hon strängt. Sånt där är för unga, för dem som vill ha barn. Varför ska vi hålla på med det? Bara att tänka på oss nakna Jag med min mage, du med ditt put… usch. I vår ålder är det vänskapen och själslig kontakt som gäller. Du verkar bara tänka på kroppsliga saker.
Jag satt där ställd. Nu var jag tydligen någon sorts varelse utan moral, bara för att jag attraherades av henne efter två månaders dejtande.
Men Ingrid, snälla vilken mage? Jag mår bra och tränar, du har ju fantastisk figur för din ålder. Varför begrava sig själv i förtid? Vem har ens bestämt att livet slutar vid 56 och att man bara får ha vänskapsrelationer?
Så är det, svarade hon rätt surt. Seriösa kvinnor i min ålder tar hand om barnbarn och syr nya gardiner. Jag skulle skämmas inför mina barn om jag inledde en relation på det sättet.
Där och då brast det för mig och jag sa rakt ut vad jag känt:
Så du ville aldrig ha en riktig man i livet? Två månader har du ätit gott på min bekostnad, åkt runt i min bil, varit på teater. Tyckte du inte det var pinsamt att ta emot presenter från en sådan “primitiv man”? Och så fort jag vill ha något mer då är det direkt “skabbigt”.
Hon blev röd, men mer av ilska än av skam.
Menar du att jag måste kasta mig över dig för några middagar?
Lägg av nu, svarade jag lugnt även om det kokade inombords. Jag uppvaktade dig vackert, men det är väl klart att alla relationer går framåt? Men du var bara intresserad av sällskap, ett kreditkort och skjuts.
Hon for ut ur bilen som en raket, slog igen dörren. Jag satt bara kvar, såg henne resa sig och gå mot porten, stolt och bister. Och jag kände mig ledsen för min egen skull.
Jag älskar fina samtal, deckare, historia. Men jag är en levande man, med normala behov, och tänker inte ge upp närhet för att någon har komplex för magrutor och ålderstecken.
Jag tog bort hennes nummer och avregistrerade mig från dejtingsidan. Jag behöver smälta hela den här farsen.
Nu har jag bestämt: redan på första dejten frågar jag om syn på närhet. Får jag höra något moraliserande om ålderdom och barnbarn vi delar notan och säger hej då direkt.
Vad tycker ni, är jag omoralisk när jag vid 56 års ålder förväntar mig närhet? Och varför finns det kvinnor på dejtingsidor som redan bestämt sig för att deras bästa tid är över?
