**30 december**
Idag kom Emil hem och meddelade: “Jag bjöd mamma och systern till oss på nyår. Hinner du fixa allt?”
“Äntligen ledigt!” suckade Elin glad och satte sig på hallpallen för att ta av sig kängorna. Hon sträckte på sig, kände hur spända musklerna lättade, och log inombords vid tanken på tio dagar av lugn och ro.
“Ja, verkligen!” nickade Emil och lutade sig mot dörrkarmen. “Förresten, jag pratade just med Saga. De visste inte var de skulle fira, så de kommer hit istället.”
Elin rynkade pannan och tittade upp.
“Och mamma då, hon kommer såklart också. Hon firar alltid med dem,” avslutade Emil och märkte hur hennes humör sjönk.
“Fattar du att det är nyår **imorgon**?” fräste Elin. “Jag har jobbat övertimmar hela veckan för att hinna med allt. Och nu ska jag stå i köket hela dagen?” Hårt i rösten.
“Vaå, det är ju bara lite matlagning,” svarade Emil avslappnat. “Några sallader, köttbullar, kanske några smörgåsar…”
“Emil, backa nu, annars får du en stekpanna i huvudet,” sa Elin iskallt. “Om din familj vill komma hit får de ta med sig mat. Ring och säg det nu. Minns du förra nyåret? Jag sprang med fat hela kvällen medan de satt och drack vin framför ‘Kalle Anka’.”
“Varför ska du vara sådan?” undrade Emil förvånat.
“Vad menar du med ‘sådan’?” Hon väntade inte på svar, gick in i sovrummet och bytte om.
Elin var rasande. Emil hade fått ledigt redan igår. Det enda som tröstade henne var att hon tjänat dubbelt så mycket den här månaden. Hon suckade, tog av sig sminket framför spegeln och funderade på imorgon.
Hon hade tänkt sova till tolv, äta frukost i lugn och ro, städa, beställa mat och laga något enkelt. Inget stress, inget oväsen. Hon var trött på kaoset på jobbet och längtade efter en lugn kväll.
*Hur ska jag få det att gå som jag vill?*
Hon ignorerade Emil som sprang runt i lägenheten, gick ut i köket och hällde upp te med citron. Uppriktig nyårskänsla: snöflingor dansade utanför fönstret i gatlyktornas sken.
Elin tappade bort sig en stund i skönheten men kom snabbt tillbaka till verkligheten. Då kom hon på en idé.
**31 december**
Elin vaknade precis som planerat, vid tolvtiden. Emil var redan uppe och höll på i köket ovanligt, särskilt på nyårsafton. Hon drog på sig morgonrocken och gick dit.
“Vad håller du på med?” kisade hon mot ljuset.
“Gjorde frukost åt dig,” log Emil och rörde i en skål.
“Det ryker från pannan,” fnissade Elin när hon såg röken.
Vid frukostbordet kom hon till saken:
“Har du tänkt på att vi inte har handlat eller städat inför gästerna?”
“Jag kunde inte säga nej till Saga…” mumlade Emil.
“Nej, det är klart,” sa Elin torrt.
“Du hade någon plan igår, va? Jag trodde du skulle explodera.”
“Ring och fråga om de tänker ta med sig något. De är ju fyra personer.”
Emil nickade, tog telefonen och ringde sin syster.
“Hej Saga. Elin undrar vad ni tar med till bordet, så vi inte gör samma saker.”
Skratt i andra änden. “Skämtar du? När skulle jag hinna laga mat? Jag har två barn! Vi tänkte att Elin fixar som vanligt.”
“Barnen är ju inte små, de går i skolan,” invände Emil.
Ett brak hördes. “Usch, de har spillt nåt. Vi ses ikväll!” Hon lade på.
Emil vände sig mot Elin med en min.
“Ingenting, va?”
“Ingenting. Mamma sa samma sak de vill vila, inte laga mat.”
“Jag tänkte väl det,” sa Elin och bet sig i läppen. “Jag vill åka till mina föräldrar. De bjöd oss i torsdags, men jag sa inget. Vill du följa med? Vi måste bestämma nu.”
“Då blir det bråk med familjen,” sa Emil tveksamt.
“Eller med mig,” fnös Elin.
“Jag väljer dig,” sa han och höll upp händerna.
Elin städade snart lägenheten inför det nya året. Emil åkte till köpcentret med hennes lista. Överallt lyste julgransljus, tomtar och glitter.
Plötsligt stannade han.
“Granen! Hur kunde jag glömma den?”
Han lämnade allt och gick till granmarknaden, valde en liten men vacker gran och bar den hem.
När han öppnade dörren, tittade Elin upp och flämtade.
“En gran?” Hennes ansikte lystes upp.
“Du får pynta. Jag har inte köpt nåt annat än den.”
“Men du hatar ju levande gran?”
“Jag vet inte,” ryckte Emil på axlarna. “I år ville jag ha förändring.”
Stämningen blev genast festlig. Elin hämtade prydnaderna och började pynta. Varje glaskula, varje ljus gjorde vardagsrummet mer magiskt.
Hon var så upptagen att hon inte märkte när Emil kom tillbaka.
“Förlåt, vi måste skynda oss,” sa han.
“Fick du allt?” Hon kollade igenom påsarna.
“Allt utom fisken. Den var inte fräsch. Vi kan köpa på vägen.”
Elin kände värme i bröstet. Hon hade inte väntat sig att han skulle engagera sig så här.
Snart lastade de bilen. Klockan var bara sju, och släkten skulle komma vid tio. Resan till Elins föräldrar tog en timme, men de åkte i god tid.
“Har vi glömt nåt?” frågade Elin medan de stod vid bagageluckan.
“Bara efterrätten. Vi köper nåt på vägen.”
Hon nickade, och de åkte.
Föräldrarnas stuga låg på landet, nyrenoverad och varm. Upplyst med ljus överallt.
“Vi tog inte ner ljusen från förra året,” skrattade pappa Anders när Elin kommenterade dekoren.
“Jag såg dem inte i somras,” log hon.
De började bära in maten.
“Vi tog med lite av varje. Vet inte vad ni planerat.”
“Anders, jag tar det här.” Han vinkade avvärjande. “Medan ni lagar mat, tar jag Emil till bastun.”
Bastun var pappas stolthet byggd för hand, doftande av barr och ljus.
Inne i köket satte Elin och mamma Kerstin på “Karl-Bertil Jonssons julafton” och började förbereda festen.
Klockan nio ringde Emils telefon.
“Emil, öppna! Vi står här!” skrek Saga.
“Vi är inte hemma,” sa han tyst.
“Vart då? När kommer ni tillbaka?”
“Vi åkte till landet. Det blev plötsligt. Vi kommer om två dagar.”
“Landet?! På nyårsafton?!”
“Ja. Vi firar här
