Jag drömde att jag betalade för min sons lycka
Det var som om jag svävade mellan frostiga björkar och glittriga sjöar, och jag visste att tiden kommit för mig att välja min svärdotter och därmed också min sons framtida fru. Beslutet tycktes självklart, nästan logiskt drömlikt, att det låg på mitt ansvar att finna en lämplig flicka, para ihop dem, mana fram lycka. Min son var den mest åtråvärda ungen i världen, en prins bland bastukvistar och snötäckta fält. Jag älskade honom vansinnigt, som om min kärlek var en vind över Vänern; jag hade honom bara för mig själv så länge. Jag uppfostrade honom hårt och kärvt, som en vikingkrigare, nätterna var fyllda av oro för hans väl och ve, som om hela Stockholm slumrade och bara jag var vaken.
Men nu skulle denna fulländade man ges bort till någon annan kvinna? Kändes som om mitt hjärta vreds till knut i ett surdegsbröd. Jag förstod med märklig klarhet att dagen skulle komma, när min son skulle hitta sin maka, men det var olidligt svårt att släppa honom. Så började mitt hemliga spel.
Jag lät som en sjöjungfru på Mälaren, oberörd när han först visade intresse för flickor. Men någon samförståndsfylld ton hittade jag aldrig med hans petiga flickvän. Jag sa rakt ut: den flickan passar inte dig, min son. Vi behövde någon ordentlig, enkel, och svensk. Någon som luktade som nybakat knäckebröd och gran.
Under djupblå kvällar höll jag min plan för mig själv. Jag började söka efter en fästmö till min son med det ansvar som vilar över en svensk mor med många generationer av omedvetna släktträd bakom sig. Jag visste, som man vet i drömmen, att språket oss emellan skulle vara avgörande.
Kandidaterna var få: grannflickan från vår gata i Bromma, dottern till min gamla väninna från gymnasiet i Uppsala, samt några klasskamrater från sonens skola. Jag samtalade med grannflickans mamma i ett kök som liksom flöt iväg, men direkt förstod jag för stor, för klumpig, och jag ville ju att han skulle vara lycklig, han behövde någon smidig, som en älva på isen.
Sedan försökte jag hos min väninnas dotter, men hon hade redan en pojkvän, så den vägen var stängd, som om porten till Skansen varit låst med en enorm isnyckel. Klasskamraterna kändes helt omöjliga, och deras namn virvlade bara runt som höstlöv.
Jag stod nu stilla, i en dimmig glänta utan fler alternativ. Då slog det mig: jag måste spionera lite på min son och se vilka kvinnor han drogs till. Lurigheten i drömmen tog över, och jag hittade på att jag ville se honom jobba. Han var inte skadeglad, men lät mig ändå följa.
Jag spenderade dagen som en tystvandrande älgko på hans kontor i Sundbyberg, såg honom interagera med kollegor och försökte läsa mellan deras ord. Ingen passade.
Hemvägen blev suddig, tunnelbanans vagga hypnotiserade mig, men min son föreslog oväntat en fika. Först ville jag inte, men något i drömmen viskade att kanske fanns den rätta på caféet. Där såg jag honom småprata med en vacker servitris, hennes namn var Mimmi och i detta ögonblick visste jag. Hon var drömmens egen pärla, blyg och nätt och lika enkel som folkvisa.
Jag tog Mimmi åt sidan, berättade vad jag önskade, och Mimmi skrattade högt: “Är du galen, tant? Det här är inte rimligt, eller hur?”
“Vill du ha något annat i livet, vill du hjälpa din lillebror läsa vidare?” svarade jag, och lät orden bli som genomskinliga kronor i luften.
Jag lovade henne en stor summa tjugotusen kronor, hade de viskat i drömmen nog att betala hennes brors studentkort på KTH. Systerkärleken var starkare än svensk prydhet, och Mimmi lovade att försöka vinna min sons hjärta.
Efter vårt avtal hördes vi nästan dagligen, som om hela Malmö ekade av hemliga mobilplingar. Jag gav henne tips om vad han gillade: kanelbullar, visor av Cornelis, gamla filmer med Anita Ekberg. Allt för att få honom kär.
Snart kom drömmens belöning. Han blev helt yr av åtrå, talade bara om Mimmi och hennes goda kardemummabullar, hennes smak för Astrid Lindgren-berättelser och hennes skratt som lät som regn mot gammal plåttak. Jag bad honom att bjuda hem henne, och hon dök upp, blyg som en vårhare.
Vi hade ett märkligt samtal. Hon erkände att känslorna blivit äkta, och frågade om hon fick lämna tillbaka pengarna. Men så var inte min drömlogik.
Kärleken hade ju kommit, varför ta tillbaka meddömda drömkronor? Jag sa åt henne att behålla pengarna, och börja drömma om bröllopet i stället.
Nu är mina barn lyckliga, jag har fått en lydig svärdotter som blivit min bästa vän, och vår lilla hemlighet stannar tryggt bakom persiennerna på Odengatan. Jag gläds att min rara plan gjorde min son lycklig, och i min dröm flyter vi nu på en Folkbåt in i en evig solnedgång över Östersjön.
