Dagbok, 12 mars
Jag har länge funderat och bestämde mig till slut för att själv välja ut en fru åt min son. Jag ville hitta en bra flicka och sedan föra dem samman. Min son är det mest värdefulla jag har i världen. Jag älskar honom innerligt, nästan till vansinne. Han har alltid varit min, bara min. Jag har fostrat honom som en riktig kämpe ända sedan han var liten, suttit sömnlös vid hans sjuksäng, tröstat och uppfostrat honom. Och nu förväntas jag ge bort denna perfekta man till någon annan kvinna?!
Jag har alltid förstått att dagen skulle komma när han träffade en livspartner, men det gjorde ont, nästan outhärdligt, att släppa taget om honom till någon annan. Därför skapade jag min egen lilla plan.
Jag tog med jämnmod emot att han började visa intresse för tjejer. Dock klickade det aldrig mellan mig och hans bortskämda flickvän. Jag sade helt enkelt till min son att denna flicka inte var rätt för honom. Vad vi behövde var en rejäl, ärlig och jordnära svensk flicka.
Jag nämnde aldrig något om min plan för min son. Istället började jag på eget bevåg söka efter en lämplig kandidat, med all den omsorg som låg på mina axlar. Jag behövde hitta någon som jag själv kunde komma överens med.
Utbudet var inte stort: grannflickan, min väninnas dotter, samt några kurskamrater till min son från universitetet i Uppsala. Efter att ha pratat med grannflickan och hennes mamma insåg jag att det inte var rätt – hon var, rätt ut sagt, kraftig, och jag ville att min son skulle känna sig bekväm och lycklig. Flickan måste vara nätt och sund.
Jag gick vidare till min barndomsväns dotter, men hörde att hon redan hade pojkvän – så då föll också det alternativet bort. Kurskamraterna… det blev bara pinsamt. Ingen passade in. Jag stod där handfallen.
Jag hade inga fler namn på listan. Alltså bestämde jag mig för att diskret se efter själv, vem min son faktiskt drogs till.
Lite lömskt föreslog jag för min son att jag gärna ville se hur han hade det på jobbet i Stockholm. Han var inte förtjust, men gick med på det. Jag följde efter honom hela dagen, observerade hur han umgicks med sina kollegor – kvinnor som män. Jag försökte luska ut vem som tilltalade honom, ställde frågor och lyssnade på konversationerna i fikarummet. Men inte heller där satte jag fingret på rätt person.
På vägen hem föreslog min son att vi kunde ta en fika på ett kafé på Södermalm. Först var jag skeptisk, men tänkte att kanske Kanske fanns hon där? Där såg jag honom samtala glatt med en söt servitris. Något väcktes inom mig – den här flickan var nog den jag letat efter
Hon var vänlig, varm och ödmjuk. Jag bestämde mig för att prata ut med henne när hon gick av sitt pass. Jag beskrev situationen: “Mitt barn är fantastisk, är det konstigt att man vill honom det bästa?” Hon tittade på mig som om jag blivit galen. “Det är väl ändå inte särskilt normalt?” undrade hon. Men jag fortsatte, “Du vill väl också ha ett bättre liv, och min son är rätt person för dig.”
Jag bestämde mig för att erbjuda henne en generös summa – tjugofem tusen kronor, tillräckligt för hennes lillebrors universitet. Systerlig kärlek segrade över hennes principer och hon lovade försöka bli förälskad i min son.
Vi höll kontakten. Jag delade med mig av allt jag visste om min son; intressen, vad han gillar och ogillar. Jag gjorde allt för att hjälpa henne vinna hans hjärta.
Resultaten lät inte vänta på sig. Min son blev snabbt förälskad. Han pratade ständigt om Ellinor – så vacker, duktig på att laga mat, älskar Kent och svensk indie, har samma filmsmak som han. En eftermiddag bad jag honom att presentera henne för mig, och så blev det.
När Ellinor besökte oss pratade vi i lugn och ro. Hon erkände att hon verkligen hade känslor för min son och bad till och med att få lämna tillbaka pengarna. Men det var aldrig min tanke.
Om kärlek ändå växt fram mellan ungdomarna, varför skulle jag ta tillbaka kronorna? Jag sa åt henne att behålla dem och rentav börja planera för framtiden.
Idag är de lyckliga tillsammans. Jag har fått en svärdotter som både respekterar mig och känns som mitt stöd. Och vår lilla hemlighet kommer att förbli just det, främst för deras skull. Jag kan bara glädjas över att min plan ledde till min sons lycka!
