Dagbok 22 februari
Länge gick jag och funderade på om jag själv skulle välja ut min sons framtida fru och därmed även en svärdotter till mig. Jag fastnade för tanken på att hitta rätt flicka, och sedan se till att de blev ett par. Min son, Alfred, är det dyrbaraste jag har i livet. Jag älskar honom innerligt. Han har alltid varit min. Jag har uppfostrat honom till att bli stark, redan från första dagen på BB. Jag har vaka hemma om nätterna, tagit hand om honom när han varit sjuk, alltid gjort allt för att han ska må bra. Och nu, när han är vuxen, är det alltså dags att lämna över honom till en annan kvinna?
Jag har förstått att det måste bli så. Förr eller senare skulle Alfred hitta någon. Ändå var det outhärdligt att tanken skulle bli verklighet. Jag klurade därför ut en plan.
Med stoiskt lugn tog jag emot nyheten när Alfred blev förtjust i en tjej. Men jag lyckades aldrig komma överens med hans själviska flickvän. Det var tydligt att hon inte passade honom. Jag sa det rakt ut till Alfred: Hon är inte rätt för dig. Du behöver en ordentlig, ödmjuk och jordnära tjej.
Jag avslöjade ingenting om min plan. I hemlighet påbörjade jag mitt letande efter en potentiell fru till Alfred. Jag måste kunna prata med henne själv, känna att vi kan bli vänner.
Utbudet var minst sagt begränsat: en grannflicka, min väninnas dotter, och några klasskamrater till Alfred. Efter ett samtal med grannkvinnan och hennes dotter insåg jag snabbt att det inte var rätt kandidat. Hon var osunt överviktig, och jag ville att Alfred skulle få vara lycklig någon med god hälsa var vad jag önskade honom.
Jag testade sedan att prata med min väninnas dotter, men upptäckte att hon redan hade pojkvän. Det var åtskilliga klasskompisar kvar, men där var det fullständigt hopplöst.
Jag stod rådvill. Så, i brist på bättre, följde jag efter Alfred några dagar ville se vilken typ av kvinnor han drogs till.
En dag berättade jag för honom att jag ville titta på när han jobbade, och trots att han först tvekade ställde han ändå upp. Jag iakttog hela dagen hans samspel med kollegorna, speciellt kvinnorna. Samtalade även med dem och fick reda på mycket.
Men mot dagens slut förstod jag att någon framtida svärdotter inte fanns att hitta där. På vägen hem föreslog Alfred att vi skulle ta en fika på ett konditori. Först tackade jag nej, men ångrade mig kanske fanns lösningen där?
Väl inne såg jag honom föra ett vänligt samtal med en söt servitris. Och då slog det mig här är tjejen jag letat efter.
Hon hette Svea, var vänlig, blyg och ödmjuk. Jag bad att få prata med henne lite, och förklarade situationen.
Har du blivit tokig? frågade Svea förbryllat. Så här gör man väl inte, eller?
Vill du ha ett bättre liv? Min son kan ge dig det, svarade jag.
Jag erbjöd Svea en rejäl summa på 50 000 kronor en summa som skulle vara nog för att låta hennes lillebror börja på universitetet. Syskonkärleken vann över hennes samvete; Svea lovade att försöka vinna Alfreds hjärta.
Därpå höll vi kontakten. Jag gav Svea alla möjliga små tips kring Alfred allt från vad han älskar för musik till favoritmat och hans svaga sidor.
Resultatet lät inte vänta på sig. Alfred blev snabbt förtjust, tänkte bara på Svea. Han berättade ideligen om hur fantastisk Svea var hur duktig hon var på att baka bullar, vilken musik hon gillade och vad de skrattade åt tillsammans. En dag bad jag honom att ta hem henne, vilket han gjorde.
När Svea kom för att hälsa på oss hade vi ett lugnt, ärligt samtal. Hon erkände att hon faktiskt blivit förtjust på riktigt, och bad att få lämna tillbaka pengarna. Men mitt beslut stod fast.
Om kärleken nu hade uppstått mellan våra barn, fanns det ingen anledning att ta tillbaka pengarna. Jag bad Svea att behålla beloppet och istället börja förbereda sig inför bröllopet.
Nu är Alfred och Svea lyckliga tillsammans, och jag har fått precis den svärdotter jag drömde om lojal, vänlig, och min egen bästa vän. Vår lilla hemlighet kommer alltid att vara vår. Jag är glad att min plan gjorde Alfred lycklig!
