Jag besöker ingen, jag bjuder ingen, jag delar varken skörd eller verktyg i byn håller de mig för knäpp. Så var det så att jag gick i förtidspension. Stadslivet hade trätt mig på nerverna. Jag ville ha stillhet, vara ensam med naturen, odla grönsaker, frukt och bär och dricka örtte med riktig honung. Därför köpte jag, strax innan pensionen, ett stughus på landet i Småland.
På våren planterade jag blommor, köpte och placerade trädgårdsgnomar, ekorrar och små lyktafigurer. Grannarna kastade nyfikna blickar hela tiden. En dag hade en granne, Ingrid, fått nog. Medan jag satt och satte i jordklumpar kom hon in i min trädgård.
Hon klagade över att hon glömt plantera petunior och anförde att jag borde dela med mig. Men varför skulle jag ge mina tio krispiga plantor till en främling? Petunior är ju kittliga att sköta, och jag hade bara tio stycken. Jag låtsas inte förstå vad hon menar.
En och en halv vecka senare såg jag en annan granne, Karin, prata över staketet med en kvinna som ibland sneglade åt mig. Jag fick känslan av att de snackade om mig.
En sommardag stod jag i trädgården när plötsligt en röst skar tystnaden. Maja stod vid mitt staket och ropade på mig. Hon hade gått förbi huset och sett att jag hade mogna äpplen. Hon hade ingen egen frukt än. Mina ögon vidgades av förvåning. Hur vågar man gå in på någon annans egendom och be om frukt utan att ha frågat först? Jag hade ju tänkt att spara äpplena till min dotter Alva.
Senare, i en livsmedelsbutik, köpte jag några lakritsbitar. Bakom mig i kön började en kvinna från nästa gata, Sofia, fråga vem som skulle få dem, om jag tänkte bjuda på dem till teet hemma. Hur kan någon bry sig om varför jag köper godis? Och varför skulle jag bjuda en främling som varken är vän, släkting eller kollega?
För en vecka sedan såg en annan granne mig gräva med en liten spade i trädgården och frågade vad jag köpt, när och var. Det fick mig att känna mig tvungen att svara artigt men kort.
I stan händer sådana här situationer inte. Ingen stör dig med påträngande och dumma frågor, ingen ber om besök, ingen delar din skörd eller dina trädgårdsredskap. En av mina grannar har dock i förtroende sagt att många bybor tycker jag är lite avvikande. Så verkar det nu.
Jag bryr mig inte om deras åsikter. Jag köpte mitt hus för att få lite privatliv, inte för att bli vän med byns damer eller dras in i skvaller. Om de tror så, får de gärna hålla sig borta från min trädgård och min själ.
