Jag håller mig för mig själv, bjuder ingen, delar varken skörden eller verktygen i byn kallar de mig för galen.
Det var så att jag gick i förtidspension. Stadslivet hade tröttnat på mig. Jag längtade efter tystnad, att vara ensam med naturen, odla grönsaker, frukt och bär och dricka örtte med riktig honung. Därför köpte jag, innan jag gick i pension, en stuga på landet i Småland.
När våren kom planterade jag blommor, köpte och placerade trädgårdstomtar, ekorrar och små lykter i trädgården. Grannarna kastade nyfikna blickar hela tiden. En dag hade en granne fått nog, och medan jag sådde lökar kom hon in i min trädgård.
Hon klagade över att hon glömt att så petunior och menade att jag skulle dela med mig. Varför skulle jag ge mina plantor till en främling? Det är inte lätt att få tag på frodiga petunior, de är kräsna, och jag hade bara tio stycken. Jag låtsas att jag inte förstår hennes påstående.
En och en halv vecka senare såg jag en annan granne prata över staketet med en kvinna som ibland blickade i min riktning. Jag hade känslan av att de pratade om mig.
En sommardag gick jag ut i trädgården och blev plötsligt rostad av en kvinnas röst. Hon stod vid mitt staket och ropade på mig. Hon sa att hon hade gått förbi mitt hus, sett att jag hade mogen frukt i trädgården och att hon ännu inte hade någon egen frukt att plocka. Mina ögon vidgades av förvåning. Hur kan man utan att bli inbjuden gå in i någons gård och be om frukt? Är det rätt att jag knappt äter den själv, utan sparar den åt min dotter?
Jag stod i en mataffär och köpte godis. Bakom mig i kön började en kvinna som bor på nästa gata fråga vem godiset var till, om jag skulle bjuda på te hemma. Hur kan det vara? Vad bryr hon sig om att jag köper godis? Och varför skulle jag bjuda en främling som varken är vän, släkting eller kollega?
För bara en vecka sedan såg en granne mig gräva i trädgården med en liten spade och frågade vad, var och när jag hade köpt det. Det får mig att känna mig tvungen att svara oartigt.
I stan händer sådana här situationer inte. Ingen stör dig med påträngande och dumma frågor, ber om besök, delar din skörd eller dina trädgårdsredskap. En av mina grannar har dock i förtroende sagt att många bybor ser mig som annorlunda. Så är det.
Deras åsikter spelar ingen roll för mig. Jag har köpt ett hus här för att få min egen trygga vrå, inte för att bli vän med byns kvinnor eller dras in i ryktessnack. Om de bara tänker så här, låt dem hålla sig borta från min trädgård och min själ.
