Jag berättade för min fästman att vi bodde i en hyreslägenhet, men i drömmen var det egentligen mitt eget tak som svävade över Stockholms kanaler.
Jag växte upp i ett hem där bara mamma och mormor fanns, utan pappas skugga. Han hade lämnat vår by i Dalarna och aldrig återvänt, så kvinnorna lärde mig att vara hård som granen och fri som vinden. De lärde mig att kämpa, att arbeta tills händerna blev trötta. Vid tjugosju år hade jag med egna pengar köpt en liten lägenhet i Gamla stan, där hörnen luktade av kaffe och regn. Då uppstod den nya frågan: hur skulle jag navigera i kärlekens labyrint?
Jag dejtade män som, när de hörde att jag hade ett eget boende, såg mig inte som en kvinna utan som en guldklimp som kunde lösa deras räkningar. Jag ville bli älskad för min själ, inte för mina nycklar.
När jag mötte Lars, en man med ögon som fjärran fjäll, bjuder han på en resa till min dörr. Jag sa att jag hyrde, för att se hur han skulle möta mig när jag verkade tom. Lars svarade att brist på ett hem inte var ett hinder; han skulle samla slantar och en dag köpa ett hus där vi kunde bo ihop, som två träd som väver sina rötter. Jag gillade hans dröm, och när vi två levde under samma tak i två år, såg jag hur han sparade varje krona, som en ekorre som gömde sina nötter i vinden.
Nu när bröllopet närmar sig, planerar Lars att köpa ett radhus i en park på Norrmalm, och mitt samvete gnisslar som en gammal takfläkt. Jag har i tysthet lånat pengar från honom för hyra, utan att berätta att jag redan äger nyckeln. Ska jag avslöja sanningen nu?
Mormor och mamma säger att ingen förtjänar ett bekännelse. Låt mig ha min lägenhet som en reserv, och låt mannen ge sin fru ett hem. Men hur kan ett äktenskap börja med en lögn, när drömmen själv bär en skugga av oärlighet?
