Problemet är att jag har gift om mig, och jag har en dotter från mitt första äktenskap, men mitt ex har varken varit delaktig i hennes uppväxt eller betalat något underhåll.
Jag har aldrig varit arg på honom för att han inte levde upp till sitt ansvar som man; jag har försökt klara mig själv. Jag hade ett bra jobb, en stabil inkomst och var aldrig fattig. När jag gifte om mig andra gången blev varken jag eller min dotter accepterade av min nya svärmor, och min man var också likgiltig inför mitt barn. Han ville inte heller ha några egna barn än; han sa att det var för tidigt och att han inte var redo för ett sådant ansvar.
Jag pressade inte särskilt mycket, eftersom jag hade ett stort projekt på jobbet och var väldigt upptagen. Jag hade ett viktigt möte med några samarbetspartners och visste inte vem som kunde ta hand om min dotter under tiden, så jag tänkte fråga min man om han kunde passa henne.
Den här morgonen gick jag upp tidigt för att öva på min presentation. Jag tänkte först lämna min dotter på förskolan och hämta henne efter jobbet, men hon hade feber. Jag bad min man hjälpa mig och ta hand om henne, eftersom jag inte kunde vara borta från jobbet. Då svarade han att min dotter är mitt ansvar och att jag borde tänka ut själv hur jag ska lösa det och ta hand om henne.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Till slut ringde jag min svärmor och frågade om hon var hemma. Jag gick dit med min dotter, men hon sa med det samma att hon inte tänkte passa henne eftersom “hon är ju inte mitt barnbarn”. Jag började gråta, tackade ändå och sa att då tar jag med henne till jobbet. Då mjuknade svärmor lite och sa att hon kan stanna en stund.
Allt gick bra på jobbet och efteråt åkte jag direkt för att hämta min dotter. Då började svärmor klaga på henne, sa att hon var besvärlig och inte ville lyda. Jag sa att jag inte skulle besvära henne mer.
När vi kom hem packade jag ihop våra saker och tog med min dotter till min mamma. Jag tänker inte längre leva med någon som inte accepterar mitt barn.
