Jag äter inte mat från igår, laga något nytt varje dag. Min 48-årige sambo gav mig en lista på fem kvinnliga plikter. Vad jag gjorde
Lördag morgon öppnade Henrik kylskåpet, tog fram min gårdagens gryta och sa: Anna-Lis, du vet att jag inte äter gårdagens mat. Kan du laga något färskt istället? Jag stod vid spisen med en kopp kaffe i handen och tittade på honom som om han vore från en annan planet. Inte för att han bad om mat folk gör ju det ibland. Men det var ingen fråga, bara ett konstaterande. Som om det vore självklart att en kvinna i huset alltid ska laga mat på beställning och att rester från igår är ett brott mot hans bekvämlighet.
Jag är fyrtiofem. Självständig, har ett fast jobb, egen lägenhet och ett liv jag byggt upp under många år efter min skilsmässa. Jag bjöd in Henrik att flytta in hos mig för en månad sedan inte för att få någon som servare, utan för att vara med en vuxen, rimlig människa. Visade sig att min definition av vuxen inte var helt korrekt.
Han verkade helt vanlig tills han flyttade in.
Vi träffades på vanligt vis via en dejtingsida. Henrik var fyrtioåtta, frånskild, körde lastbil och hyrde en liten etta i Göteborg. Vi skrev artigt till varandra, gick på dejter, han hade alltid blommor med sig, drog skämt och brydde sig aldrig om min lön eller skröt om sig själv.
Vi sågs i tre månader och allt kändes enkelt. Inga konstigheter, inga varningsflaggor. Han hälsade på på helgerna, vi lagade mat ihop, såg film, gick ut på promenader. Han diskade, föreslog att vi skulle handla, gav komplimanger. Jag tänkte: Här är han, en stabil man, färdig med alla dumheter.
Sen sa han att han tröttnat på att betala för sitt boende och att det var rimligt att flytta ihop, eftersom vi ändå är tillsammans för det mesta. Jag sa ja vi är vuxna, varför dra ut på det?
Första veckan gick bra. Han plockade undan efter sig, lagade ibland mat, slängde inte kläder på golvet. Men på andra veckan började småsaker dyka upp, saker jag först försökte se förbi.
Men det visade sig att småsakerna inte alls var små.
Han slutade ställa undan sin tekopp. När jag frågade varför han inte diskade svarade han: Du diskar ju ändå på kvällen, varför göra det två gånger? Sedan dök det upp smutsiga strumpor vid soffan. Bad jag honom lägga dem i tvättkorgen skrattade han bara: Anna-Lis, det är småsaker, släpp det nu.
För varje dag blev det mer och mer att jag skulle hämta, fixa, göra saker även om han satt närmare. Anna-Lis, kan du ge mig fjärrkontrollen? Häll upp vatten till mig. Har du sett min mobilladdare? Och jag jobbade ändå hemifrån, medan han var borta på dagarna. Jag började känna mig mer som hushållerska än partner i mitt eget hem.
Så kom gryt-morgonen. Och sedan kvällen, när han räckte mig en lista.
Söndag kväll satte sig Henrik mitt emot mig i soffan, tog fram mobilen och sa med eftertryck:
Du, jag har funderat. Vi måste prata om hur vi delar upp vardagen för att undvika missförstånd. Jag har gjort en lista på det som är rimligt.
Jag tänkte först att han skulle föreslå någon slags rättvis uppdelning.
Han öppnade anteckningen i mobilen och började läsa:
Punkt ett: Matlagning. Kvinnan bör laga mat varje dag, gärna varierat. Jag äter inte rester, så det ska vara ny mat varje dag. Jag blinkade, förvånad, men han läste vidare helt oberörd.
Punkt två: Tvätt och strykning. Helt kvinnans grej, vi män har ingen koll. Mina skjortor bör vara strukna till måndag. Jag kokade inombords.
Punkt tre: Städning. Storstädning en gång i veckan, damma regelbundet. Jag jobbar hela dagarna, har inte tid. Han lät som om han läste ett anställningsavtal.
Punkt fyra: Närhet. Minst två gånger i veckan. Det är viktigt för balansen i relationen. Jag knöt näven i fickan, såg hur han scrollade vidare utan att ens titta upp.
Punkt fem: Ekonomi. Hyra och el delar vi lika, maten står du för eftersom du lagar oftast. Jag betalar bara mina privata utgifter. Han log som att han varit särskilt rättvis: Visst är det schysst?
Jag var tyst några sekunder, frågade sedan lugnt: Henrik, vad har du själv på listan? Han såg uppriktigt frågande ut: Vadå? Jag bidrar väl med pengar. Är inte det insats nog? Jag jobbar också, svarade jag. Och jag tjänar inte mindre bara för att jag jobbar hemma. Jo, men du sitter ju hemma i värmen, sa han, jag är ute hela dagen, träffar folk, det tar på krafterna.
Jag reste mig: Så du vill att jag ska vara din gratis hemhjälp? Han rynkade pannan: Hemhjälp? Nej, såhär är det bara. Män jobbar, kvinnan sköter hemmet. Det har alltid varit så. Jo, på femtiotalet kanske, svarade jag. Nu är det tjugoförsta århundradet. Han suckade som till ett barn: Anna-Lis, män är inte gjorda för hemmasysslor. Vi är jägare, du är den som håller ihop hemmet.
Jag låg vaken hela natten. Han snarkade bredvid, som om ingenting hänt. Som om hans lista och min plats på den var helt normal.
Klockan fem på morgonen tog jag beslutet. Tyst packade jag hans saker i två påsar, lade dem vid dörren, skrev en lapp: Henrik, jag har läst din lista. Här är min:
1) Hitta en annan som vill hålla ihop ditt hem.
2) Dina saker står vid dörren.
3) Lämna nyckeln i brevlådan.
4) Ring inte. Lycka till med att hitta någon som vill arbeta för balansen i relationen. Jag gick hemifrån innan han vaknade, drog till min väninna, vi drack kaffe, och jag berättade allt. Hon skakade bara på huvudet: Anna-Lis, tur du såg det i tid. Tänk om det hållit på ett år till.
Tre timmar senare fick jag ett sms: Men allvarligt, tappar du tålamodet för en sån liten grej? Jag trodde du var vuxen. Jag svarade inte, blockerade honom.
Vad låg bakom hans lista egentligen?
Det har gått två månader. Jag har tänkt mycket och insett: först och främst letade Henrik inte efter en partner, han ville ha hushållerska med trivselprivilegium kvinnan skulle laga mat, tvätta, städa, vara tillgänglig enligt schema och inte kräva något tillbaka. För det andra var det normalt för honom för honom var en kvinna över fyrtio inte en person med egna gränser, utan någon som ska tacka för uppmärksamheten och ta hand om hemmet. För det tredje finns det fler män som honom än man tror de utger sig för att vara rimliga men rullar så småningom fram sin kravlista när kvinnan väl flyttat in.
Det viktigaste jag lärt mig: det är bättre att vara själv och fri än två och känna sig som piga. Jag är fyrtiofem, och jag har rätt att leva på mina villkor. Utan listor, utan ensidiga plikter, utan en man som bara ser mig som funktion och inte som människa.
Om det betyder att jag förblir singel, så får det vara så. Ensamhet är bättre än sällskap av någon som ser mig som hushållerska.
Du då? Hade du gått efter en sån lista eller försökt kompromissa? Varför tror du vissa svenska män efter fyrtiofem söker hushållerska istället för partner? Har du varit med om att någon förändrats så fort ni flyttade ihop?
