“Jag äter inte gårdagens mat, laga nytt varje dag.” Min 48-åriga sambo räckte över en lista på fem “kvinnliga plikter”. Vad jag gjorde
När Erik på lördagsmorgonen öppnade kylskåpet, tog ut matlådan med min gryta från gårdagen och sa: “Ingrid, du vet ju att jag inte äter rester. Kan du inte laga till något fräscht istället?” stod jag vid spisen med min kaffekopp och stirrade på honom, som om det plötsligt stod en rymdvarelse framför mig. Inte för att han bad om mat folk frågar ibland. Utan för att det i hans röst inte fanns en gnutta tvekan, bara ett självklart konstaterande. Som om det var givet att kvinnan i huset ska laga mat på begäran, och att middag som blir kvar till dagen efter är ett brott mot hans bekvämlighet.
Jag är fyrtiofem år gammal, självständig, har jobb, lägenhet och ett liv jag har byggt upp efter skilsmässan. Jag lät Erik flytta in för en månad sedan, inte för att ha någon som skulle “sköta om” mig, utan för att jag ville vara tillsammans med någon som verkade vuxen och vettig. Det visade sig att min definition av “vuxen” inte var helt korrekt.
Han framstod som vanlig tills han flyttade in.
Vi träffades på ett ganska vanligt sätt via en dejtingsajt. Erik var fyrtioåtta, också frånskild, jobbade som lastbilschaufför och hyrde en liten etta. I chatten var han artig, på dejterna charmig. Han hade med sig blommor, drog vitsar, visade inget intresse för min lön och skröt inte om sitt eget jobb.
Vi sågs i tre månader, och allt verkade gå fint. Ingen konstigheter, inga varningsflaggor. Han besökte mig på helgerna, vi lagade mat tillsammans, såg på film, gick promenader. Han hjälpte till med disken, föreslog att vi skulle handla ihop, gav mig komplimanger. Jag tänkte: här är han ju, en mogen man utan konstigheter.
Men så sa han att han tröttnat på att hyra sin etta och att “det vore väl logiskt att bo ihop, eftersom vi ändå är tillsammans mest hela tiden”. Jag gick med på det, vi var ju vuxna människor, varför dra ut på det?
Första veckan gick helt okej. Han städade efter sig, lagade mat ibland, strödde inte ut sina saker. Men redan under andra veckan började smågrejer dyka upp, som jag först försökte blunda för.
De där smågrejerna var egentligen inga smågrejer.
Han började lämna sin tekopp framme. När jag frågade varför han inte ställt in den i diskmaskinen svarade han: “Men du diskar ju ändå ikväll, varför göra det två gånger?” Sedan låg hans smutsiga strumpor plötsligt bredvid soffan. När jag bad honom lägga dem i tvättkorgen skakade han bara på huvudet och skrattade: “Men Ingrid, det är väl ingen stor grej. Lugn nu.”
Mer och mer började han be mig hämta saker, göra saker även om han själv satt närmare. “Ingrid, kan du ge mig fjärrkontrollen?” “Ingrid, häll upp ett glas vatten är du snäll.” “Ingrid, vet du var min laddare är?” Och samtidigt som jag jobbade hemifrån hela dagarna, medan han bara kom hem på kvällarna, började jag alltmer känna mig som en hushållerska i min egen lägenhet.
Sedan kom den där morgonen med grytan. Och på kvällen fick jag listan.
På söndag kväll satte sig Erik mitt emot mig i soffan, tog fram mobilen och såg gravallvarlig ut när han sa:
Du, jag har funderat. Vi måste prata igenom lite praktiska saker så det inte blir missförstånd. Jag har gjort en lista på vad som är rimligt att dela upp i ett hushåll.
Jag anade ugglor i mossen. Tänkte att nu ska vi prata om att dela på sysslorna vem som gör vad och vad som passar bäst.
Han öppnade sina anteckningar i mobilen och började läsa.
Punkt ett löd: “Matlagning. Kvinnan ska laga mat varje dag, helst varierat. Jag äter inte gårdagens mat, så det behöver finnas färsk mat varje dag.” Jag blinkade häpet, men han fortsatte, oberörd av min reaktion.
Punkt två: “Tvätt och strykning. Det är kvinnans område, män har inte koll. Mina skjortor ska vara strukna till måndag.” Inombords kokade jag av ilska och oförståelse.
Punkt tre: “Städning. Våttorka en gång i veckan, dammtorka regelbundet. Jag jobbar hela dagarna, har ingen tid för sånt.” Hans röst var jämn, utan känslor, som om han läste ur en arbetsbeskrivning istället för en lista till sin partner.
Punkt fyra: “Närhet. Minst två gånger i veckan. Viktigt för relationens harmoni.” Jag knöt näven och såg honom lugnt svepa förbi punkterna i mobilen utan att ens titta på mig.
Punkt fem: “Ekonomi. Hushållsräkningar fifty-fifty, maten får du ta eftersom du ändå lagar oftare. Jag betalar bara för egna prylar.” När han var klar log han som om han just gjort något riktigt rättvist: “Visst känns det rättvist?”
Jag var tyst några sekunder, sen sa jag lugnt: “Erik, var är dina plikter i det här?” Han höjde förvånat på ögonbrynen: “Vadå? Jag bidrar ju med pengar hem. Är inte det ett bidrag?” “Jag jobbar också”, svarade jag. “Hemifrån visserligen, men på heltid, och jag tjänar inte mindre än du.” “Men du sitter ju hemma, det är inte samma sak. Jag sliter ute i kylan, träffar folk, blir trött.”
Jag ställde mig upp: “Så du vill alltså ha mig som gratis hembiträde?” Han såg besvärad ut: “Hembiträde? Nej, det här är normalt uppdelat. Mannen jobbar, kvinnan sköter hemmet. Så har det alltid varit.” “Så var det på 50-talet”, svarade jag. “Nu är det tjugoförsta århundradet.” Han suckade, som om han pratade med ett barn: “Ingrid, män är inte gjorda för hushållssysslor. Vi är jägare, kvinnor är de som tar hand om hemmet.”
Den natten kunde jag inte sova. Jag låg och lyssnade på Eriks andetag, som om inget hade hänt. Som om hans lista och min roll i den var helt normalt.
Vid femtiden på morgonen hade jag bestämt mig. Jag packade tyst hans saker i två kassar, ställde dem vid dörren, skrev en lapp:
“Erik, jag har läst din lista. Här är min:
1) Leta upp en annan ‘hemmets väktare’.
2) Dina saker står vid dörren.
3) Lämna nyckeln i brevlådan.
4) Ring inte. Lycka till med att hitta en hushållerska som går igång på ‘harmoni i relationen.'”
Jag gick ut innan han vaknade, gick hem till en väninna, vi drack kaffe, jag berättade allt. Hon skakade på huvudet och sa: “Ingrid, tur att du såg det nu. Tänk om det gått ett år till.”
Tre timmar senare hörde Erik av sig: “Driver du? Är det sån där skitsak du flippar ur för? Jag trodde du var mogen.” Jag svarade inte, utan blockerade hans nummer.
Vad handlar såna här listor om?
Det har gått två månader. Jag har funderat mycket och inser nu: För det första var Erik inte ute efter en partner, utan någon som servar honom laga mat, tvätta, städa, vara tillgänglig enligt schema och inte kräva något tillbaka. För honom var det självklart en kvinna över fyrtio är ingen individ med gränser, bara någon som borde vara tacksam och göra hemtjänstsysslor. För det andra finns fler såna män än man kan tro de framstår som normala, men när de “fått napp” börjar kraven gradvis dyka upp.
Det viktigaste jag lärt mig: Hellre fri och ensam än ihop och hushållsslav. Jag är fyrtiofem och har rätt att bestämma över mitt liv. Inga listor, inga plikter som bara gäller mig, ingen man som ser mig som ett redskap och inte som en människa.
Om det innebär att vara själv, så får det vara så. Ensamhet är bättre än sällskapet av någon som ser dig som hemhjälp.
Och ni? Skulle ni lämnat efter en sån lista eller försökt hitta kompromiss? Varför tror ni att vissa män efter fyllda fyrtiofem letar hushållerska snarare än partner? Och har ni själva varit med om att någon förändrades när ni flyttade ihop och plötsligt kom med nya förväntningar?
