Jag med dig
Erik, jag vet inte vad jag ska göra! Hon vägrar lyssna på någon! Hon har bestämt sig att föda! Vad för barn, Erik? Hon är bara nitton! Hela livet framför sig! Hon tänker hoppa av universitetet och sen då? Ska hon skotta snö eller jobba på ICA? Något måste göras! Du måste hjälpa mig!
Med vad då, mamma?
Det var något kallt och avlägset i Eriks röst som fick Marianne att nästan tappa mobilen. Hennes son hade aldrig pratat så med henne förut. Han hade alltid varit hennes snälla, omtänksamma pojke Vad blev fel? Det var ju inte hennes fel att situationen blivit så här utan Elins! Kärlek, suckade hon. Dumma flickunge! Varför kunde hon inte bara lyssna på sin mamma? Men Marianne visste bättre än att tycka synd om sig själv, när det var hon som alltid curlat och försökt vara kompis med sin dotter. Hon fick väl skylla sig själv. Men varför blev det så här när Erik blev så bra? Smart, artig, ordningsam och vänlig, även sedan han flyttade hemifrån.
Erik var vuxen nu, självständig, men fortfarande ogift trots att Marianne jämt försökt övertala honom att stadga sig. Hon längtade efter barnbarn. Väntan verkade evig. Elin hade varit liten en gång, fullt upp med barnens aktiviteter och gymnastiktävlingar. Ingen tid för tankar eller åldersnoja. Nu var dottern självständig, och även om hon slutat med idrott, var hon ständigt på språng, med kompisar och volontärarbete och nu var det han också. Usch, tänkte Marianne. Var hittade hon bara detta udda exemplar? En riktig mes, såg direkt vad han var för typ, men Elin blev förälskad. Hon var aldrig bra på folk, såg bara det goda i alla. Mot hennes förklaringar var Elin alltid oförstående. Såhär blev resultatet en huvudvärk för Marianne när julen närmade sig. Och nu Erik, som hade den där tonen när han svarade.
Erik, varför talar du så med mig?
Var är hon, mamma? Erik svängde in på sidogatan och parkerade. Hans vanliga lugn försvann när ordet barn kom på tal. Det svartnade för ögonen och det bultade inom honom, som den gången för några år sedan då allt brast. Det hade inte hjälpt då och det skulle inte hjälpa nu istället gällde det att samla sig och försöka göra något så att, om inte hans egna, så åtminstone Elins barn fick en chans att leva. Åh mamma, vad gör du egentligen? Du har alltid älskat Elin mer än mig. Det var ju självklart lilla flickan, ögonstenen så länge. Hur skulle man inte älska en blåögd ängel med lockar? Elin var vacker från första dagen.
Vid det laget hade Erik sett många glin i mammans stora släkt. De brukade vara kraftiga och gråblåögda Nilssonska släktdraget. Men Elin var annorlunda; smäckrare, med svanhals och utmejslade lemmar, som hade de tagits ur en marmorstaty. Först var det mamma pinsamt, men snabbt blev Elin familjens stolthet. Hon sken som en fjäril på familjefester. Till och med fastrarna suckade och sa: Tänk om man fick en dotter så vacker! Och när Elin första gången klev ut på gympagolvet, blev det tydligt att hon var ämnad för något större.
Marianne satsade helhjärtat på Elins gymnastikkarriär. Erik, befriad från föräldraförväntningar, kunde äntligen leva sitt eget liv. Visst älskade mamma honom, men det handlade mycket om hennes egen stolthet. Det kunde hon aldrig låta bli att påminna om:
Erik vann fysikolympiaden, ni vet! Nu slipper vi bekymra oss över hans framtid. Snart kommer resultaten i matte också, där går det säkert lika bra. Tack, men det kräver inget särskilt det gäller bara att satsa på barnen.
Mamma såg aldrig när de andra blev besvärade. Hon levde i sin egen lilla värld geniala, vackra barn, älskande make och ett jobb hon trivdes med. Hon jobbade lite lagom, privatlärare i engelska, och blev ryktbar för att kunna hjälpa även dem som verkade hopplösa till universitetet för ett rätt saftigt arvode, dubbelt stadsgenomsnittet nästan.
Folk betalade gladlynt, resultat viktigare än pengar, Bar man inte snål på barnet så. Erik kunde bara förundras hur hon hann med allt Elins aktiviteter, hushåll, och arbete. Det fanns alltid en planerad rutin och det hade han själv ärvt, en förmåga som hjälpt honom genom livet. Idag var dock rutinen rubbad. Mammas samtal och nyheterna slog honom ur balans.
Hur lång tid hade det gått sedan han hörde det där:
Jag är gravid. Men jag tänker inte behålla barnet. Allt är ditt fel, Erik! Klinik har jag valt resten fixar du.
Han och Hanna hade varit tillsammans i nästan tre år Erik hade friat flera gånger, de hade ordnat med lägenhet, bil och småföretag. Vad mer behövdes? Han var ingen direktör, men Hanna var ingen prinsessa heller. Erik kunde för sitt liv inte förstå varför hon kallt bad honom ta fram kortet för aborten. Hennes packning var klar, pengarna tog hon själv ur hans plånbok, och så gick hon. Först långt senare, när kontot tömts, vaknade Erik ur chocken och åkte hem till föräldrarna.
Där drog mamma på stora växlar, medan pappa kort sade:
Behöver du hjälp så är vi här.
Han berättade aldrig hela historien, bara att det var slut med Hanna. Han visste vad som skulle hända om mamma fick veta för mycket. Hon skulle lägga hela skulden på Hanna och sådant räcker länge. Bättre att låta henne tro att han brutit på grund av olika personligheter.
Han hade suttit ensam i sitt flickrum ett småslitet rum men tryggt, och känt en klibbig, mörk sorg sippra in. Men in smög Elin. Satt sig på golvet, torkade hans tårar och sa:
Du mår dåligt, Erik. Vad kan jag göra för dig? Jag vill hjälpa, men vet inte hur
Bara sitt här. Så jag inte hittar på något dumt.
Och så satt de tillsammans till gryningen, först tysta, sedan försiktigt pratande om natten. Lillasystern, som alltid setts som barnslig, var plötsligt klok och fylld av värme. Så småningom hjälpte Elins insikter honom vidare. Livet var inte över även om det gjorde ont.
Elin, du borde plugga till psykolog!
Att se hennes rodnad visade att han gissat rätt. Men det gick helt emot mammas gymnastikplaner. Just då stormade mamma in, rasslade fram kritik och satte fart på frukosten.
Senare den dagen vann Elin sin tävling. Hon svävade fram på golvet till Habanera och levererade all smärta och styrka hon hört om natten. Karriären kunde ha tagit fart. Det ryktades om flytt till Stockholm. Men så slog olyckan till.
En kväll var Elin på väg hem när två killar började följa efter henne. Hon kände hur hunden närmade sig och kastade sig mot porten och trappan till hyreshuset. Men det var isigt och hon föll. Hon vaknade senare på sjukhuset, med Marianne blek och gråtsvullen bredvid, och benvärk värre än från gymnastiken.
Mamma
Du har vaknat, Elin Hur kunde detta hända?
Elin förstod aldrig om det var benbrotten eller den krossade sportkarriären mamma mest sörjde. Det fanns ingen plats för självömkan hos Elin det ville hon aldrig ha men ändå hade hon velat bli omkramad och tröstad. Det gjorde i stället Erik:
Håll ut! Vill du ha tårta? Eller ska jag bära dig ut och vi kastar snöbollar? Eller köpa snygga kryckor till dig? Vi ska förbereda dig för psykologprogrammet håller du fast vid det?
På så vis blev livet lite lättare. Rehabiliteringen blev lång och besvärlig. Först termin på universitetet gick Elin nästan normalt igen. Kryckorna, som Erik lackerat pärlemorrosa, gav hon vidare till en volontärkollega, Lena, som var funktionshindrad men ändå drev idogt sitt räddningsarbete helt från sin tvåa.
Stilla liv vore värst, Elin! Jag behövs här, och det är allt som räknas.
Det var där Elin träffade Daniel.
I viss mån hade Marianne rätt han var anonym, dämpad, men stark och gjorde otroligt mycket för laget. Men han dög aldrig riktigt åt Elin enligt mammas mått. Daniels historia ville Elin aldrig berätta för mamma. Daniel hade vuxit upp med flera styvfäder, men lärde känna äkta familjesammanhang via sin mammas sista man, Per, som blev hans far på riktigt. När Per försvann en kväll och ingen brydde sig hjälpte frivilliga från gruppen till direkt. Tyvärr hjälpte det inte, för Per frös ihjäl i en park bara några meter från människor som hade kunnat rädda honom.
Efter Pers begravning dök Daniel upp hos Lena:
Vad kan jag göra? Jag vill hjälpa.
Elin presenterade Daniel för sin bror nästan direkt.
Jag tycker om honom, Erik. Kanske mer än så.
Det är väl jättebra?
Och efter att ha lärt känna Daniel lite, höll även Erik med. Han och Elin var en udda kombination: Elin så vacker och Daniel så anonym. Men det viktigaste är att han är en bra människa, sa Erik, och därmed fick det vara.
Så gick det tänkte Erik och startade bilen, bekymrad för vart Elin tagit vägen särskilt nu när mamma inte kände till att Daniel var borta. Efter den fatal olyckan på övergångsstället för två dagar sedan, då Daniel dog, hade Elin varit nästan katatonisk, och grät i kudden om natten så att föräldrarna inte skulle höra.
Du har inte berättat för dem?
Jag orkar inte, mamma börjar bara hetsa Klarar inte det nu
Varför sa hon aldrig att hon väntade barn? Kanske visste hon inte själv. Nu var det för sent. Hur skulle det sluta? Frågorna slutade aldrig.
Dörren till Lenas lägenhet stod öppen som alltid. Erik knackade på köksdörren:
Elin, var är hon?
Hos mig. Gå in, hon väntade dig.
Det var mörkt i rummet, men Erik tänkte på Elins ögon och tände inte.
Erik
Jag är här.
Bra
Sucken var så sorgsen och så trasig att Erik gick till sängen, svepte in henne och pläden i en stor omfamning.
Lilla gumman, jag är med dig. Vi klarar det. Just nu är allt nattsvart, men du kommer bli mamma, och livet fortsätter. Han kommer alltid leva i barnet.
Elin snyftade till och äntligen kom tårarna.
Du borde blivit psykolog du med, Erik Du förstår så bra Om du visste hur dåligt jag mår
Den kvällen tog Erik hem sin syster. Till föräldrarna sa han att Elin skulle bo hos honom nu. Om de ville ha kvar båda sina barn fick de acceptera att Elin själv skulle bestämma över sitt liv.
Det blev en tuff tid. Elins graviditet kantades av illamående och oro. Samtalen med föräldrarna fortsatte, mest med mamma. Men pappa kom ändå ofta förbi och hjälpte Elin med praktiska förberedelser inför barnets ankomst, och såg till att en bra barnmorska tog hand om henne.
Lilla Freja föddes tidigt en morgon, efter att ha slitit ut sin mamma och skrikit så dundrande att barnmorskan skrattade:
Vilken pipa! Mamman är en älva, men dottern har röst som en Operasångerska! Vem är det ifrån?
Från sin pappa svarade Elin och såg på dottern med ett leende. Här var det, det nya livet. Daniel skulle leva vidare i henne. Och Erik var glad över att hans linje inte blev Frejas: hennes ögon var inte släktens, utan Daniels
Tre år senare.
Freja! Kom hit, jag har med mig en present!
Erik, ännu en? Elin stack ut huvudet ur köket, mjöliga händer i luften. Det är ju bara jul, inte födelsedag. Skäm inte bort henne så där!
Min rättighet! Vad är annars farbröder och faddrar till? Förra presenten var från släkten, den här är från fadder!
Freja släppte genast katten Findus som tålmodigt vilade på golvet, och satte stora ögon i asken Erik höll. När han öppnade den, glimmade ögonen som julgransglitter.
Tycker du om dem?
Freja pillade försiktigt på sina nya glaskulor till granen:
Får jag?
Klart du får! Vi hänger dem tillsammans!
Elin kom in, torkade händerna mot förklädet medan Erik hjälpte Freja att hänga upp Nötknäpparen. Elin höjde på ögonbrynen:
Oj, hela sagan! Men de är av glas tänk om de åker i golvet?
Ingen fara. Jag vet var man köper fler! Dessutom ser du hur Freja älskar dem?
Den lilla flickan satte sig på golvet vid granen, katten tryckt intill sig, ivrig att berätta hela sagan för sin fyrfota vän. Hon nickade medan hon kanske i sitt stilla sinne hoppades att katten inte skulle tröttna för fort. Kanske missade han annars slutet, som Elin och Erik sett på teater igår hela sagan, vacker och lång.
De klarar sig själva du ser, hon är inte så liten längre!
Jag trodde aldrig hon skulle kunna sitta still så fel jag hade. Tänk att min dotter är så lugn!
Vi får se om du säger samma sak när det är dags att lägga henne ikväll, skrattade Erik. Hinner du mata mig? Jag ska till kontoret sen.
Ska du inte stanna? Mamma och pappa kommer snart.
De får passa barnbarnet, jag kommer ikväll igen. Måste vara redo att avlösa katten, ser du väl!
Du vet att mamma har hittat en balettskola åt Freja?
Oj då!
Ja Vad gör vi nu?
Vi tar det som det kommer. Försöker använda all mormorskärlek på rätt sätt.
Och går det inte?
Då minns du att du är mamma nu, och jag är din bästa bundsförvant. Tillsammans klarar vi oss alltid.
Tror du?
Jag är säker. Kommer jag aldrig få mat här?
Det ska du få! Men, när hittar du någon fru som lagar mat åt dig? retades Elin, duckade för Erik och skrattade.
Ni kvinnor alltså. Du och mamma har gått i hop? Snart får man aldrig tyst på barnbarnstjatet.
Ska jag låta sådana skatter gå till spillo? Plötsligt får jag aldrig några syskonbarn!
Erik fnös teaterartat. Ute vid granen satte Freja fart, snurrade till musiken i huvudet och katten klev undan för vad visste man en blivande nordisk primadonna i vardandeFreja drog i Eriks byxben och såg upp med den där allvarliga minen som bara treåringar kan åstadkomma.
Farbror, ska du alltid vara min bästa vän?
Erik satte sig på huk bredvid henne och kände hur Elin stannade upp vid disken. Plötsligt kändes det viktiga inte längre någonting om jobb, oro, eller gamla konflikter. Bara det där löftet i Frejas blick, så öppet och förtroendefullt, att världen liksom skiftade färg.
Jag lovar, sa Erik, och lade handen mot hennes lilla, klibbiga fingrar. Alltid.
Utanför fönstret började snön falla, tyst och tjock över världen. En ny jul, en ny början, med skuggor från förr men ett ljus som hela tiden blev starkare. Elin strök Erik över ryggen och log, och tillsammans såg de på Freja där hon dansade mellan granen och katten, svängde kjolen och sjöng en trasig stump från Nötknäpparen. Och något släppte, inuti dem alla, något hårt som låg där från början. Sorgen fanns kvar, men nu blandades den med skratt och framtidstro och ekot av alla de löften som berättats i vinterkvällar.
Erik höjde sin kaffekopp mot Elin med finurligt leende.
Nu är vi en riktig familj, va?
Elin blinkade bort en tår och höll i hans hand.
Nu och alltid, Erik. Jag med dig.
Och så började julsagan för Freja om förlust som blev till liv, murar som revs och kärlek som räckte hela vägen hem.
