Jag är helt utmattad. Och nej det här är inte någon diffus känslomässig trötthet. Det är fysiskt, psykiskt och ekonomiskt utmattande att försörja två vuxna personer som valt att leva kvar i evigt tonårsuppror. De är båda över tjugo, har hälsan i behåll, senaste mobilen, märkeskläder, färdiglagad mat och ett hem som närmast liknar ett fyrstjärnigt hotell. De kliver upp först på eftermiddagen, släntrar ner till köket och undersöker vad som finns att äta och om det inte passar dem, himlar de bara med ögonen. De frågar aldrig vad det kostar. De tackar inte. De hjälper inte till. De bara förväntar sig.
Studier har de lagt ner för länge sen. De har hoppat på utbildningar de sedan gett upp det var inte deras grej. De har påbörjat kurser som de avbrutit halvvägs. Projekt som blivit kvar på pratstadiet. Varje försök har slutat likadant med ursäkter, låtsad utmattning och tillförsikten att någon annan, alltså jag, ska ta hand om följderna. De jobbar inte, för de kan inte hitta något vettigt. Men de duger inte heller att ta ett vanligt jobb. De anser sig för fina för att börja från grunden, men skäms inte det minsta för att leva på någon annans bekostnad.
I det här hushållet betalar de inga räkningar. De handlar aldrig mat, köper inte ens tvål. El, vatten, internet, streamingtjänster och telefonabonnemang allt går på mitt konto. När något går sönder ringer de mig inte för att fixa det själva, utan bara för att meddela att det har gått sönder. De har aldrig som avsikt att försöka laga något själva. Finns det rena kläder så är det någon annan som tvättat. Är kylskåpet fullt är det någon annan som handlat och lagat mat. Om det är undanplockat har någon annan tagit bort allt deras stök, som om de bara var tillfälliga gäster.
Och ändå de kritiserar. De hackar på min person, mitt tidsschema, mina beslut, mitt sätt att prata. De hittar fel när jag är trött, när jag är på dåligt humör, när jag sätter gränser. De fnissar åt mig om jag pratar om ansvar. Himlar med ögonen om jag nämner självständighet. Säger att jag överdriver när jag ber dem städa sina rum eller ta ut soporna. Tittar på mig med förakt när jag säger nu finns inga pengar kvar. Det är som om de tycker det är min skyldighet att göra deras liv så enkelt och bekvämt det bara går.
Det svåraste är insikten att detta inte handlar om brist på möjligheter, utan om brist på vilja. De är inte vilse, de har bara parkerat sig. Vant sig vid ett liv där allting ordnas men inget uppskattas. Där mamma är en resurs, inte en människa. Där familjens pengar är en självklarhet, ingen frukt av arbete. Och jag i åratal har ofrivilligt varit medhjälpare, förväxlat kärlek med tålamod.
Men nu får det vara nog. Idag förstod jag att uppfostran inte är att släppa taget aldrig, och kärlek inte är att låta sig utnyttjas tills man är tom. Jag skaffade inte barn för att försörja vuxna som vägrar ta ansvar. Bekvämlighet gör också folk skadade. Att tiga om problemen lär också fel. Om de prompt ska fortsätta vara lata får det bli någon annanstans än på bekostnad av min insats, mitt hem och min sinnesro. För föräldraskap är inte livslångt slaveri, och jag har faktiskt rätt att vila från barn som inte vill bli vuxna.
