SIGRID SIN EGEN PRESENT
Sigrid Andersson en söt blåögd brunett i femtioårsåldern med former som antyder att hon gärna njuter av livet, stod vid panoramafönstret i sviten på ett femstjärnigt hotell, tog en klunk hassellikör och tänkte:
Så här har man alltså hamnat Medelålders, nyskild och ensam, i ett kärlekshotell. Tur ändå att det är en lyxsvit och inte ett motell med utsikt över parkeringsplatsen då hade jag kunnat skämmas på riktigt.
Hon var övertygad om att romantiken tagit slut för tjugo år sedan, borttappad någonstans bland slamrande dörrar och barn med tonårsbekymmer. Då och då dök det upp män, men det slutade oftast i en blandning av besvikelse och en svag släng av depression. Sigrid hade bestämt sig för att relationer, det var inget för henne längre.
Men så dök han upp den digitale beundraren. Hans meddelanden fick hennes kinder att hetta och ryggen att sträcka på sig av sig själv. Han skrev sådant som Sigrid nästan ville rama in och sätta på kylskåpet för att både få läsa det om och om igen, och påminnas om att hålla sig borta från själva kylskåpsdörren. Ibland undrade hon om han låg i en litterär klubb eller bara hade alldeles för mycket fritid.
Plötsligt var Sigrid Sigris igen. Hon köpte en klänning som fick kollegorna att bli syrliga av avund, en bh för ett litet lands veckopension och till och med ett gymkort. Hon gjorde utfallssteg som om hela den nordiska civilisationens överlevnad hängde på hennes lårmuskler.
Om jag dör i gymmet, begrav mig i den här klänningen. Så får exmaken något att gräma sig över, sa hon dystert till väninnorna.
Mötet blev av. Det blev lyckat. Detaljer lämpar sig inte för offentligheten tillräckligt att säga att spegelbilden efteråt visade en föryngrad och lycklig Sigris.
Men det andra mötet blev aldrig av. De hade valt en pittoresk liten kuststad för extra romantik. Sigrid planerade, längtade, oroade sig och just innan: hans blodtryck gick i taket och där satt hon, ensam, i en främmande stad på ett hotell. Livet delade blinkningar: Vet hut, min vän.
Så satt Sigrid vid fönstret med sin likör, försökte hitta något klokt i det hela:
Äsch, vadå? Vad ska jag berätta för barnbarnen? Mormor, hur hittade du din andra vår? Vid parkeringen på Arlanda, väntandes på en gubbe med blodtrycksmedicin. Riktig svenska klassiker.
Morgonen därpå gick hon till hotellets spa och bestämde högtidligt: Nu räcker det nu ska vi fira livet. Bara för min egen skull. Personalens smickrande ord om hennes strålande hy övertygade henne delvis, men Sigrid tänkte att glansen mest berodde på olja, inte ungdom.
Stadsrundturen var förtrollande. Guiden lång, silverhårig, sammetsröst berättade om medeltida svenska slag medan en pratglad tant i träningskläder surrade vid hennes sida. Sigris hörde ingenting av tanten, bara honom. Hon tänkte: Männen har i sekler stred för städer, kvinnorna för blickar. En slags rättvisa ändå.
Ni måste prova vår äppelkaka, sa guiden och ledde gruppen till stadens mest omtalade konditori, blicken fast i hennes.
Kakan var gudomlig. Sigrid var nära att bli kär igen, men denna gång i ett gyllene degverk fyllt med äpplen och kanel. En kaka sviker i alla fall aldrig, fnissade hon inom sig.
Sedan blev det shopping: ett bärnstenshalsband och en klänning i turkost så åtsmitande att hon blinkade förföriskt mot sig själv i spegeln. Den var så vågad att Sigrid tvekade om hon någonsin skulle våga använda den i verkligheten. Men det stoppade henne inte.
På planet hem sneglade Sigrid ut över det försvinnande landskapet, suckade och såg hur både stad och romantiska fantasier löses upp i diset.
Men så tänkte hon: man vet aldrig. Kanske möts de igen, kanske inte. Livet slutar inte för det.
Nya kläder, resor och kanske en äppelkaka till väntade med eller utan man.
Och är det utan, så går det alltid bra med en klick vaniljglass, log hon sömnigt, lutade huvudet mot fönstret och gled in i drömmen.
