Jag är med dig

Jag är med dig

Simon, jag vet inte vad jag ska göra! Hon vägrar lyssna på någon! Hon har bestämt sig för att behålla barnet! Vad då för barn, Simon? Hon är ju bara nitton år! Hela livet ligger framför henne! Ska hon hoppa av universitetet nu och sedan? Bli städare? Vi måste lösa det här! Och du måste hjälpa mig!

Med vad, mamma?

Min röst var så kall att mamma, Inga, nästan tappade telefonen. Jag har aldrig talat så med henne tidigare. Alltid varit den snälla, varma pojken, hennes stolthet… Och nu detta? Vad gjorde hon för fel? Men ärligt talat, det är ju inte hennes fel allt det här det är ju Tyra! Hon blev kär, säger hon bara. Dumma flicka! Hon lyssnar inte på sin mamma. Men vad ska man gråta över nu? Det är som det är. Inga Andersson, du är själv skyldig. Du har curlat henne, gett henne allt, varit mer vän än mamma Ja, det är bara att ta konsekvenserna av sitt föräldraskap. Men varför? Varför blev det så här? Simon är ju en exemplarisk son: klok, ordentlig, hjälpsam. Även om han nu bor själv. Det är ju så han är vuxen nu, har eget liv, även om han fortfarande är ogift. Jag har tjatat på honom om barnbarn, men han bara skjuter upp det Men jag längtar ju efter små barnskratt igen! När Tyra var liten var det fullt upp: matcher, skjutsande, aktiviteter. Ingen tid att reflektera över sin egen ålder. Men nu när dottern är vuxen och självständig, och dessutom slutat med idrotten, hon är ju nästan aldrig hemma. Alltid på språng plugg, vänner, olika uppdrag, och nu den här killen! Usch, var hittar hon honom ens? En riktig man utan ryggrad! Det såg jag direkt. Men Tyra fattade tycke. Hon har aldrig kunnat se folk som de är, allt är alltid så bra i hennes ögon. Det går inte att förklara! Och nu, var har det fört oss? Och nu Simon också! Vad är det för ton? Hur kan han prata så med mig?

Simon, varför pratar du så med mig?

Var är hon, mamma? Simon svängde in på en sidogata, parkerade, och tvingade sig till lugn. Hans vanliga självsäkerhet försvann vid orden barn. Händerna darrade på ratten och allt han ville var att skrika, så som då Men vad hade det hjälpt då? Det hjälper nog inte nu heller. Så nu måste han bara samla sig. Och om inte sitt eget barn, för han fick aldrig veta vad Linda väntade en son eller dotter så åtminstone den här lilla, Tyras, skulle få leva. Åh mamma, vad gör du? Du älskade ju alltid Tyra mer än mig. Flickan du blev så mjuk när hon kom, med sina blå ögon och blonda lockar. Redan från första stund var hon ju så vacker, en riktig liten saga bland alla våra kraftiga Mattsson-släktingar. Tyra stack alltid ut med sin långa svanliknande hals och mjukt skulpterade händer och fötter. Du skämdes över henne först nervös inför släktingarna, men senare var du stolt när hon svävade runt, alla ögon på henne.

Ett sånt vackert barn! suckade fastrarna, medan de rättade klänningarna på sina egna döttrar.

Och när Tyra första gången gick upp på mattan i sin dräkt och sträckte benen som en balettdansös förstod vi direkt att den här flickan måste ha något extra.

Samtidigt som mamma satsade på Tyras gymnastik började jag leva mer för mig själv mamma älskade mig naturligtvis, men hennes stolthet över mig var påtaglig. Och påminde ständigt om mina framgångar.

Simon tog hem förstapriset i fysikolympiaden! Vi behöver inte oroa oss för hans framtid, han är ju ett geni!

Det var så uppenbart för alla att mamma levde i sin egen perfekta lilla värld, där både dottern och sonen var vackra och begåvade. Pappa älskade henne, jobbet gick att hoppa på och av eftersom hon faktiskt var en utmärkt engelskalärare kunde förbereda även de sämsta elever för universitetet och tog bra betalt för det, ofta dubbelt så mycket som någon annan i Norrköping.

Vissa bryr sig mest om pengar. Men vill man ha resultat, då tar man mig, sa hon jämt.

Jag kunde bara förundras över hur mamma alltid fick allting att gå ihop Tyras träning, hemmet, jobbet. Och det organiserandet har jag tagit med mig och haft stor nytta av.

Så idag var min dag planerad från början till slut. Tur att det ändå var kväll. Mammans nyheter slog dock ut alla mina planer.

Jag minns ju än i dag när Linda sa:

Jag är gravid. Men jag tänker ta bort det. Jag är för ung och orkar inte. Och det är ditt fel! Jag har hittat en klinik resten löser du.

Vi bråkade fruktansvärt. För första gången på våra tre år tillsammans skrek jag. Och förstod inte i vad jag hade gjort fel. Jag hade velat gifta mig, skaffa en familj tillsammans jag hade ju allt klart! En liten lägenhet, bil, eget företag. Vad mer behövdes? Jag är ingen miljardär, men Linda är ju heller ingen prinsessa, bara en tjej från parallellklassen, från någon liten ort. Hon skrattade alltid år hur jag aldrig lärde mig säga det rätt. Vi blev ett par direkt, efter att hon röt till åt mig i en korridor, när hon tappade sin sko med klacken, och jag stod där och räknade på väggarna.

Står du här och kladdar? Slarvar du hemma också?

Sen, efter tentan, kom hon leende fram:

Jag fick högsta betyg! Vad ska vi fira det med?

Vi blev sambos efter ett år, efter att farfar gått bort då jag inte orkade bo kvar i hans gamla etta längre. Jag saknade honom mycket. Och hans grymtande varje morgon: Kom igen, studenten, jag har fixat frukost.

Farfar var robust, en riktig norrlänning, som höll sig frisk tills farmor dog.

Snart är det min tur. Vad ska jag utan henne? Hon var mjuk, mild Det var aldrig någon som min farmor.

Det var då jag för första gången förstod vad kärlek var en sån som höll hela livet, trots allt. Den ville jag ha med Linda, men så blev det inte. Inte när hon bad om kortet för aborten och flyttade ut, efter grälet. När pengarna dragits från kontot spärrade jag kortet och åkte till mina föräldrar.

Mamma utbrast, pappa klappade mig på axeln och sa:

Behöver du hjälp, så finns vi här.

Men strategin blev att säga så lite som möjligt om varför vi gjort slut; mamma hade annars inte lämnat stackars Linda ifred. Låt henne tro att det var mitt beslut. Lättare så…

Satte mig på den gamla soffan i mitt pojkrum. Allt kändes nattsvart och tankarna malde, hur skulle livet gå vidare? Men då kom Tyra in, satte sig på min matta och torkade mina tårar med sina smala fingrar.

Du mår dåligt, Simon. Vad kan jag göra? Jag vill hjälpa, men vet inte hur

Bara sitt här. Så jag inte gör något dumt.

Hon satt där till morgonen och när vi väl pratade kändes det som om hon förstod precis. Lilla lillasyster, plötsligt så klok och omtänksam. Tyra fick mig att inse att livet inte var slut det fanns mer framför mig.

Tyra, du borde läsa till psykolog!

Hon rodnade av lycka. Men det passade inte med mammas dröm om en gymnaststjärna. När mamma stormade in och skällde på Tyra morgonen efter, rufsade mig i håret, och sedan försvann in i köket för att fixa frukost, undrade jag hur hon hann med allt.

Tyra vann sin tävling den dagen. Hon svävade över mattan till tonerna av Habanera och visade all smärta och styrka hon hört från mig natten innan.

Det ledde till att det pratades om att flytta henne till Stockholm för att satsa på gymnastiken. Men olyckan slog till.

Hon märkte inte killarna som följde efter henne hem från träningen. Hon var för snabb för att hinna bli rädd, stirrade bara rakt fram mot porten. I all hast föll hon på isfläcken utanför trappan och slog sig illa.

Hon vaknade på sjukhuset med mamma vid sängen, lätt blåtonad i ansiktet efter all gråt. Benen värkte något kopiöst. Tyra förstod aldrig riktigt om mamma mest sörjde skadorna, den tappade idrottskarriären, eller något annat. Hon hade behövt bara vara liten där och då, att bli omfamnad som barn igen: “Min lilla, håll ut! Det blir bra.”

Men det gav jag henne.

Lilla gumman, kämpa nu. Vill du ha en jättetårta? Jag kan bära dig ut, vi kan kasta snöbollar! Nu kan du bli psykolog du har ju viljan!

Kampen tillbaka blev lång. Men till slut, på universitetet, kunde hon gå igen, om än med annorlunda gång. Kvalet över kryckor och käppar var över. De rosa kryckorna, specialmålade av en vän på verkstan, skänktes till en ny vän, Lina som var funktionsnedsatt men fantastisk som volontärledare. Där, bland volontärerna, slutade Tyra tycka synd om sig själv.

Och där blev hon också kär i Mattias.

Mamma var skeptisk, han var grå och beskedlig, men gjorde mer än de flesta och Tyra teg om bakgrunden till honom, visste att mamma aldrig skulle förstå. Mattias började i gruppen när hans styvfar försvann, och sökte desperat hjälp. Hans mamma Zina hade haft tre män; först övergiven efter Simons födsel, sen en hård och sträng man, och till sist Gennad som blev Mattias riktige pappa. När Gennad senare adopterade Mattias efter att hans mamma dött av cancer, blev Mattias kvar hos honom.

Men Gennad försvann en vinterkväll på väg hem, och hittades död av kölden nära parken. Mattias blev aldrig riktigt densamme.

Efter begravningen gick han till Lina och sa:

Vad ska jag göra? Jag måste hjälpa till.

Tyra introducerade Mattias för mig nästan direkt.

Jag tycker om honom, Simon. Kanske mer än så.

Är han snäll?

Jag tror det

Jag träffade honom och såg att systern min valde rätt. Han såg kanske ut som en skugga bredvid henne min vackra, ståtliga Tyra men något band dem samman.

Efter vad som hänt Mattias förstod jag också varför Tyra litade på honom.

Men när olyckan hände för två dagar sedan när Mattias blev påkörd på väg hem, i mörkret, i fel kläder hade Tyra inte sagt ett ord till föräldrarna. Hon var liksom fastfrusen i chock. Hon sov inte, pratade inte kunde inte ens gråta.

Det går inte, Simon. Jag kan inte säga något. Mamma kommer du vet hur hon är Jag orkar inte just nu.

Varför Tyra inte berättat om barnet för mig förstod jag inte. Kanske visste hon inte själv först?

Linas dörr var som alltid olåst. Jag knackade på köksdörren, och Lina vände sig om mitt i smörgåsberedningen.

Tyra är inne hos mig. Gå in, hon har väntat på dig.

Det var mörkt men jag tände inte. Om Tyra gråtit, var ögonen känsliga.

Simon

Jag är här.

Vad skönt

Andningen var så tyst och bruten att jag genast satte mig vid sängen, svepte min syster och filten i famnen så hårt jag kunde.

Oroa dig inte, lilla syster, jag är med dig! Vi fixar det här, du och jag! Jag vet att det känns nattsvart nu, men det blir bättre. Snart kommer barnet, en ny start på livet! Det blir en fantastisk unge, för han eller hon har världens bästa mamma och pappa i sina gener!

Då brast det för Tyra och äntligen grät hon ut mot mitt axel.

Du skulle också blivit psykolog, Simon Om du visste hur dåligt jag mår

Den kvällen tog jag hem henne. Föräldrarna fick veta att hon nu bodde hos mig och om de inte ville förlora båda sina barn fick de acceptera att Tyra nu tar sina egna beslut.

Det blev kämpigt. Tyras graviditet var tung, relationen till mamma och pappa ansträngd, men pappa hälsade på ofta, hjälpte henne och fixade en bra läkare.

En liten flicka Vilma föddes tidigt på morgonen, och fyllde hela rummet med sitt vrål. Barnmorskan skrattade:

Oj, vilken pipa! Mamma är späd, men dottern har en basröst! I vem har hon ärvt det?

I pappa Tyra log mot dottern. Ett nytt liv. Och i Vilmas ögon syntes Mattias. Hennes släktlinje skulle komma från Simon, men Vilma skulle föra Mattias vidare.

Tre år senare.

Vilma! Kom hit! Jag har en present!

Simon! En till? Tyra stack ut huvudet från köket, händerna mjöliga. Det är ju bara jul, inte födelsedag. Du skämmer bort henne!

Det är mitt jobb! Det förväntas av mostrar och faddrar!

Vilma slutade dra katten i svansen och sprang till mig. Katten, Leif, höll sig lugn, svällande på mattan. Jag sålde min egen lägenhet och köpte två likadana ettor i huset bredvid, så vi alltid kunde finnas nära Tyra och Vilma.

Vilmas ögon tindrade när hon öppnade lådan med julgranskulor.

Får jag?

Såklart! Ska vi hänga upp dem i granen?

Tyra torkade händerna och kom in när jag höll upp Vilma så hon nådde högst upp.

Men Simon! Det är ju glas! Tänk om vi tappar dem?

Det gör inget, numera vet jag var man köper nytt! Och se så glad hon blir!

Vilma satt sedan länge på golvet, och berättade sagor för Leif, katten, mitt i granprakt och glitter. Just igår tog jag dem till teatern, och idag dansade hon hela dagen, precis som ballerinorna.

Jag tror vi inte behövs längre, Simon. Sa jag inte att hon är för liten för att sitta still?

Vänta bara tills läggdags! Då får du se på riktig aktivitet! Har du mat åt mig innan jobbet?

Ska du inte stanna? Föräldrarna kommer snart!

Det är deras tur att rå om sitt barnbarn. Jag kommer i kväll och avlastar katten!

Vet du att mamma nu hittat en balettskola till Vilma?

Skojar du?

Nej då.

Vad gör vi åt det?

Vi styr om hennes energi så gott det går.

Går inte det så får jag väl påminna att du är hennes mamma och jag står på din sida!

Tror du det?

Det vet jag! Så, får jag mat nu?

Tyra vek undan mitt finger med ett skratt och kastade sig ut ur rummet.

Har ni, du och mamma, gått ihop för att tjata på mig? Kommer väl aldrig få några syskonbarn!

Ni kvinnor alltså!

Maries lilla figur snurrade på granen. Vilma nynnade och började dansa igen. Och katten lät henne hållas kanske såg han i henne en framtida svenska balettstjärna.

Idag vet jag vad som är viktigt. Familjen håller ihop, även när livet går sönder. Jag har lärt mig att det bästa vi kan göra är att bara finnas där för varandra lyssna, stötta, kramas när det behövs. Och ibland är det vi minst väntar oss som leder till ett nytt ljus.