Efter examen från universitetet började Ebba jobba på ett företag där hela teamet var som syskon alla vänliga, hjälpsamma och samtidigt märkligt sammanflätade. Med Ebbas ankomst blev stämningen ännu bättre, nästan som att väggarna i kontoret drog djupa suckar av lättnad. Hon såg ut som om hon hörde hemma i en saga: blond, mild och med ögon som man föll ner i, som i en spegelblank insjö. När Ebba pratade kunde ingen låta bli att vilja öppna sig, berätta sina största bekymmer och få dem hörda i det där varma, svenska vinterljuset som alltid tycktes följa henne.
Ebba bodde i en nybyggd lägenhet nära kontoret, på en udda gata som åkte hit och dit och ibland försvann i dimman. Erik, hennes kollega med vaggande gång från en liten by utanför Sundsvall, såg henne första dagen och blev genast lika förtjust som när man hittar lingon i en tallskog. Han var närmare trettio nu, utan varken hem, egendom eller fast mark under fötterna. Erik såg gärna sig själv som ett offer för omständigheterna; han pendlade och beklagade ofta sin trötta själ efter arbetsdagen, men hamnade sällan i sitt eget hem. Flickorna på jobbet tog ibland med honom hem, där han satt i köket och åt kanelbullar han aldrig bakat.
Ebba var, för Erik, som en dröm man aldrig riktigt vaknar från. Perfekt, utan skavanker, varken utåt eller inåt. Under tre år höll han sig stadigt vid hennes sida, som en skugga i midsommarsolens eviga sken. Ebba reste ofta med jobbet och kom alltid hem med prasslande sedelbuntar i svenska kronor från resor till konstiga platser. Men Erik var svag, nästan genomskinlig, en gammal student med krånglande mage och periodiskt sjuk. Läkarbesöken blev fler än fredagsfikor, och något barn fanns det inte tal om.
Någon gång togs giftermål upp, men mest när chefen berättade om sitt eget syskonbarn som friade till sin stora kärlek, men kort innan bröllopet fick veta att hon hade cancer i tredje stadiet. De gifte sig, och han, full av barnslig energi, tog hand om sin döende fru med varm filt och blåbärssoppa, tills tre år passerat under lågmält gråt.
En dag låg Ebba vaken i sin obekväma soffa och tankarna rann genom henne: Han lever på min lön, på min plats, har aldrig pratat om bröllop. Hon tog mod till sig och ställde krav på Erik. Han köpte motvilligt en ring (en silverring för 2 000 kronor) och ropade ut deras förlovning. Men efter hennes nästa tjänsteresa satt Erik i köket under kökslampans kalla ljus, och sade med mjukt skorrande röst: Jag är inte redo. Jag kan inte hålla någon annans öde i mina händer. Behåll ringen som minnet av vår vackra kärlek
Ebba förändrades, gick vilse i sitt eget hem. Att bli sviken av den hon älskat mest var som att frysa ihjäl under vårsol. Hennes chef skickade henne genast på en arbetsresa till Göteborg, men tvingade henne först att gå på teater och hotade med uppsägning om hon inte gick. På teatern, där kulisserna förvandlades till vitsippor och rökvävda öar, satt hon bredvid chefens änkling-nephew, vars sorger flöt ut som dimman över Mälaren. De andades samma luft den kvällen och dagarna började snurra in i varandra.
Ebba och den nye mannen jagade rådjur i gryning, fyllde sina hjärtan med skratt och surströmming. Hon blev gravid och glädjen var lika stor som vårfloden. Snabbt gifte de sig, och Ebba firades som en prinsessa bland björkstammar och silvergran. Tio år behövdes för att hitta balans. Nu har de två söner, funderar ibland på en tredje flicka eller pojke spelar ingen roll, så länge barnet är friskt och skrattar i sömnen.
Familjen är stark och värme strålar ut genom väggarna. Erik däremot, han har ännu inte bestämt sig för vad han vill i livet. Familj känns dyrt, ett nödvändigt besvär, och han gillar friheten mer än ansvaret. När billånet var avbetalt köpte han en ny laptop för ännu en kredit. Datorn blev snabbt en snackis på kontoret, men hur den krediten ska betalas vet ingen. kanske ingen någonsin vaknar helt och hållet ur denna dröm.
