Den där marsdagen skakade Elin av ilska redan på morgonen. Hon stod framför spegeln och klädde på sin son medan hon försökte dämpa irritationen. Idag var det ju åttan mars – kvinnodagen som kunde ha varit lugn, men nu skulle hon igen åka till sin svärmor. Det betydade påtvingade leenden, elaka kommentarer och en evig skuldkänsla som svärmodern var mästare på att väcka.
“Elin, ser du sur ut igen?” morrade Nils och drog på jackan. “Säg inte att du inte vill åka.”
“Skulle du verkligen inte förstå varför?” väste hon mellan tänderna. “Hon ska igen hacka på mig, skylla på hur jag uppfostrar Emil och frågar aldrig hur jag mår. Hon kanske kunde minnas att jag jobbar hela dagarna och att allt hemma ligger på mig.”
“Du jobbar ju hemifrån,” fnös han.
“Tror du att att jobba hemma är att ligga på soffan? Eller tror du mat, kläder och el bara faller från himlen?”
Nils blev sur. Han var inte van vid att Elin påminde honom om pengar. Fast sanningen var att hennes inkomst som frilansande grafiker var tre gånger högre än hans lön som vaktmästare på ett lager.
“Kanske du kan åka ensam?” försökte hon igen.
“Det är ju åttan mars, Elin. Du kan inte bara strunta i min mor.”
Två timmar senare satt de i svärmoderns etta i Västerås. I hörnet, på en hopfällbar stol, bläddrade Linda – Nils tjugoåriga systerdotter och föräldralös sedan svärmodern tog henne in för fem år sedan. Elin och Linda kom aldrig överens. Och det var tydligt att svärmodern favoriserade Linda över sitt eget barnbarn.
“Jag och mostrarna har pratat,” sa svärmodern vid middagsbordet. “Jag ska skriva över lägenheten till Linda. Ni har ju redan ett hem, men hon måste börja livet.”
Papperen skrevs på några dagar senare – med villkoret att Linda skulle flytta in först efter svärmoderns död. Men ödet ville annorlunda – tre veckor senare fick hon en svår stroke. Hon överlevde, men klarade sig inte ensam längre.
“Vi måste flytta till mamma,” sa Nils bestämt. “Hon klarar sig inte själv.”
Elin svalde ilskan. De flyttade. Men alla uppgifter – matlagning, tvätt, städning, byta lakan – hamnade på henne. Nils var på jobbet, Linda pluggade och hängde med sin kille. Och Elin jobbade, skötte hemmet och blev nu även en hemtjänst.
“Nils, kan inte Linda hjälpa? Lägenheten är ju hennes nu,” sa hon en kväll.
“Hon är student, hon har en kille. Ska han komma hit, eller? Du är ju hemma ändå.”
“Hemma. Och jobbar. Och gör allt ensam.”
“Tröttnat, eller?” fnös han. “Min mamma – och du ska sköta henne. Du lämnar väl inte henne?”
“Det är din mamma. Min svärmor. Jag behöver inte. Du skulle aldrig sköta min mamma. Skaffa en hemtjänst då.”
“Tänker du betala?”
“Med hennes pension. Eller din lön.”
“Varför är jag gift med dig då?” sa han iskallt. “Gå och kolla hur hon mår.”
Den natten låg Elin och stirrade i taket. Tankarna snurrade. Han utnyttjade henne – som fru, som tjänsteflicka, som hemtjänst. Linda, arvtagaren, dök inte ens upp. Och hon böjde sig dubbel varje dag.
På morgonen, när Nils gått till jobbet, packade Elin. Tog Emil i handen och åkte hem till deras egen lägenhet. Stängde av telefonen. Skickade bara ett kort meddelande: “Jag orkar inte vara allting längre. Lycka till.”
På kvällen kom Nils, rasande.
“Antingen kommer du tillbaka, eller så skiljer vi oss!” väste han med flammande ögon.
“Som du vill,” svarade Elin lugnt. “Fast nu är det jag som skickar in skilsmässan. Jag behöver inte offra mig för en lägenhet som inte är min och en människa som aldrig tackat.”
“Du kommer ångra dig!”
“Åh nej. Jag har redan ångrat – att jag stod ut så länge. Nu är jag fri. Tack för Emil.”
En månad senare var skilsmässan klar. Nils bad inte om ursäkt. Elin ringde inte igen.
Ett halvår senare fick hon höra att svärmodern hade dött. Och Linda – den favoriserade dottern – hade sparkat ut sin farbror som om han var gammalt skräp.
Livet rätade ut allt. Och Elin ångrade inte en sekund att hon gått i tid.
