“Jag är ingen äldrevårdare.”
“Ebba, jag har inte så bra nyheter,” sa Anders och lade ner skeden på tallriken. “Det är riktigt illa med mamma nu. Hon är ju åttio år. Hon klarar sig inte själv längre. Hon behöver konstant hjälp.”
“Det var precis det jag var rädd för…” Ebba suckade och torkade händerna på en handduk. “Har du pratat med Henrik? Vi får väl skaffa en hemtjänst, antar jag. Vi kan ju inte ta hand om allt själva.”
“Jag har pratat med honom. Och vi kom fram till att hemtjänst är för dyrt. Dessutom är det läskigt att släppa in en främling i huset. Det är bättre om någon i familjen tar hand om henne.”
“‘Vi kom fram till’?” Ebba blev genast misstänksam. “Har du och din bror redan bestämt allt?”
“Ja. Och vi tycker att du är den mest lämpliga. Mamma känner dig, hon accepterar dig. En främling? Aldrig. Dessutom är du hemma, du kan säga upp dig och passa henne.”
Ebba kände hur hjärtat vände sig i bröstet. Hon jobbade som redovisningsekonom och hade knappt tre år kvar till pensionen. Så upp säga upp sig? Förlora tjänsteår och pension?
“Anders, jag måste tänka på saken. Jag är inte gjord av stål. Jag har inte heller den bästa hälsan. Och… du och Henrik rådgör inte ens med mig. Ni bara informerar mig.”
“Men Ebba, du vet ju att mamma gav oss den här lägenheten. Hon har gjort allt för oss, nu är det vår tur att visa tacksamhet. Henrik och jag hjälper till, du kommer inte att vara ensam.”
Hon visste precis hur mycket hjälp de skulle ge – precis så länge det passade dem. I verkligheten skulle allt falla på henne. Men hon protesterade inte. Hon bad om ledigt på jobbet – en månad, “för anhörigvård”. Och hon var tydlig med en förutsättning:
“Bara en månad. Sedan tar vi upp det igen. Jag skriver inte på för alltid.”
“Okej, vi kör så. Under tiden flyttar vi mamma hit – då blir det enklare. Slipper åka fram och tillbaka.”
Nästa morgon stod Inger-Lisa, Anders mamma, på tröskeln till deras tvåa i Sollentuna. Hon såg utmattad ut, rörde sig långsamt. De hade hämtat en rullstol, lagt över ett täcke, ställt fram mediciner, burit in baljor, kuddar och filtar. I lägenheten hängde en lukt av klorin och ålderdom.
Anders började genast ge order:
“Lägg en kudde bakom hennes rygg. Soppan blir kall, värm den. Och se till att hon tar alla tabletterna – det är ditt ansvar nu!”
Ebba sa inget, gjorde som han sa. Men hon var inte fyrtio längre. Ryggen värkte, blodtrycket varierade, lederna gjorde ont. Och svärmor verkade nästan medvetet börja ställa till problem: hon spillde juice, gömde tabletter, klagade på oväsen.
Efter några dagar dök Henrik upp med sin fru, Carina. De gick genom lägenheten som på en visning, kommenterade högt: “Här kan ju mamma knappt andas”, “Det är drag här.” Ebba stod i ett hörn, osynlig.
“Mamma, hur mår du här? Behandlar Ebba dig bra?” frågade Henrik.
“Älskade, vem vill ta hand om en gammal tant?” gnällde Inger-Lisa. “Hon ser på mig som en börda. Inget köttbullar, ingen uppmärksamhet. Hon gör allt motvilligt…”
Ebba höll inte tyst längre.
“Köttbullarna blir imorgon. Idag är det korvstroganoff och soppa. Varför ska det vara massor av mat direkt?”
“Ebba”, avbröt Carina, “hur kan du inte laga mat varje dag? Det här är en äldre människa! Du måste mata henne som ett barn. Eller är det för svårt för dig?”
“Carina, jag lagar mat, tvättar, städar, sköter om henne… Du får gärna prova själv – sedan kan vi prata. När det blir din tur kan du göra precis som du vill.”
“Men jag har ett jobb! Jag kan inte. Och… jag kan inte ens sånt!” Carina backade genast, hennes arrogans försvann i en handvändning.
De gick precis lika snabbt som de kommit – utan att erbjuda hjälp.
Och Anders, trots löften, var mer och mer frånvarande:
“Ebba, du är ju ändå kvinna. Du fixar det. Jag är trött efter jobbet. Dessutom är det tradition – det är svärdöttrarna som sköter om svärmödrarna. Ingen har någonsin klagat.”
Ebba sa inget. Hon räknade dagarna tills hon kunde återgå till jobbet.
Efter tre veckor kom Anders med “nyheter”:
“Henrik och jag har bestämt oss. Mamma ska skriva över lägenheten på dig. Du säger upp dig och tar hand om henne på heltid. Det är bara rättvist.”
“Va?!” Ebba bleknade. “Tror du på allvar att jag skulle byta mitt liv mot hennes kvadratmeter? Jag vill inte ha en lägenhet på bekostnad av min hälsa! Jag vill inte offra år av mitt liv för ett arv!”
“Tänk på Emil! Vi kunde ju sälja lägenheten, dela på pengarna, och han skulle få sin del.”
“Om tio år, kanske. Eller femton. Men jag då? Ska jag bara radera ut mig själv?”
Anders teg. Han såg ut som en sårad pojke.
“Jag bryr mig inte om lägenheten, Anders. Jag vill leva. Jag vill tillbaka till jobbet, dricka kaffe på morgnarna, läsa böcker, inte springa med baljor. Du har en bror – låt honom ta ansvar för en gångs skull. Eller skaffa hemtjänst!”
“Pengarna! Det handlar bara om pengar! Och din lön är ju ingenting. Det lönar sig mer om du stannar hemma!”
“Nej! Mitt beslut är slutgiltigt!” Ebba mötte hans blick. “Gör vad ni vill. Men jag tar inte längre hand om Inger-Lisa.”
En vecka senare packade Ebba sina saker. Tyst, utan skrik. Hon hyrde ett rum i en kollektiv. Hennes son, Emil, stöttade henne – lovade att hjälpa med pengar, ringa och hälsa på.
Anders insåg snabbt att mamma behövde vård. Hemtjänsten hittades fort. Kunnig, med referenser.
Och Ebba kände sig för första gången på åratal fri. Inte skyldig. Inte tvungen. Bara en kvinna. Som äntligen valde sig själv.
