När jag föddes lämnade min pappa familjen direkt. Mamma har fostrat mig ensam. Nu när jag ser tillbaka inser jag att hon egentligen inte var vad man skulle kalla en riktig förälder. Så länge jag kan minnas var hon antingen påverkad av något, borta i flera dagar eller så tog hon hem sina vänner sent på kvällen.
Fram tills jag var ungefär tio år trodde jag faktiskt att de flesta barn växte upp precis som jag. Att det var så här livet såg ut.
Redan på högstadiet började jag jobba extra. Jag behövde mat, och i min lilla by finns det alltid något att göra man får några kronor eller lite bröd för hjälpen.
Efter gymnasiet försökte jag få ett riktigt jobb, men är man ett barn från en fattig familj utan kontakter eller resurser ja, då får man överleva så gott det går. Ungefär som mamma gjort hela livet.
Jag vet aldrig riktigt varifrån hon fick sina pengar. De småpengar jag tjänade gick alltid till mat. Hon verkade nöjd med det, för hon ville aldrig förändra något.
För ungefär tre år sen började en man dyka upp hemma hos oss allt oftare…
Han såg fattig ut, men hade inte riktigt den där urdruckna looken. Mot mig var han för det mesta trevlig, men ofta verkade han knappt märka att jag existerade. Jag började hoppas att han kanske skulle förändra saker för oss, att vi kanske kunde flytta ihop och lämna det här eländet bakom oss.
Och till slut blev det nästan som jag hoppades. Efter några månader av dagliga besök flyttade han in hos oss. Jag kände aldrig någon direkt fientlighet från honom, men hade ändå känslan av att han helst slapp se mig. Det jobbiga kom när jag minst anade det.
Efter att vi bott ihop i kanske ett halvår kom jag hem en kväll. Jag hade jobbat och tagit med några hundralappar hem, tänkte att mamma kanske skulle bli lite glad mitt i allt det gråa – hon hade varit låg och sur på sistone…
Men redan innan jag klivit in över tröskeln började mamma skrika att jag inte var välkommen längre, och att jag måste ge mig av. Först fattade jag ingenting. Jag hade aldrig gjort henne något som skulle förklara det där. Men jag insåg snabbt att det var ingen idé att försöka prata med henne just då. Jag sov hos en kompis den natten och hoppades att allt skulle lugna sig efter någon dag.
Men nej dagen därpå blev jag utslängd igen. Det visade sig att mannen aldrig tyckt om mig, och till sist hade han fått mamma att kasta ut mig. Och hon lyssnade på honom.
Så där stod jag, hemlös, bara tjugoett år gammal. Nu bor jag hos vänner som lyckligtvis ställer upp, låter mig vara en del av deras hem. Jag tjänar ihop till det jag behöver, precis som förut där det går.
Så när jag ser folk fördöma unga för att de inte visar respekt för sina föräldrar, vill jag bara skrika: Vissa av oss har faktiskt goda skäl.
