När jag föddes stack min pappa. Mamma stod ensam kvar med mig. Så här i efterhand förstår jag att hon nog aldrig riktigt var förälder på riktigt. Så länge jag kan minnas var hon antingen påverkad av något, borta flera dagar i sträck, eller så släpade hon hem sina vänner.
Fram tills jag var runt tio år trodde jag faktiskt att det var så andra barn också hade det, att det var normalt på något vis.
Under högstadiet började jag jobba extra. Jag ville ha mat på bordet och det fanns alltid något att göra i byn. Ibland fick jag några hundralappar, ibland bara mat i utbyte mot arbetet.
Efter gymnasiet försökte jag hitta ett riktigt jobb, men för en ung kille från en fattig familj utan kontakter eller pengar ja, man fick ta det som gick. Precis som mamma alltid gjort.
Varifrån hon fick sina pengar har jag aldrig vetat. De slantar jag lyckades dra in gick i alla fall direkt till mat. Mamma verkade ändå nöjd med ordningen hon ville aldrig ändra på något.
För tre år sen dök en man upp allt oftare hemma hos oss.
Han såg luggsliten ut, men var inte direkt någon alkoholist. Oftast var han vänlig mot mig, men för det mesta sket han i om jag fanns. Jag började hoppas att han kanske skulle få mamma på fötter, att vi kanske till och med skulle flytta ihop med honom och få ett slut på det skitliv vi levde.
Det visade sig stämma. Efter några månader började han bo hos oss mer och mer. Jag kände aldrig någon fientlighet från honom egentligen, men hela tiden hade jag känslan att han helst ville slippa se mig. Sedan slog olyckan till när jag minst anade det.
Efter sex månader av samma vardag kom jag hem en kväll, trött och med mina surt förvärvade pengar i fickan. Jag trodde att det skulle muntra upp mamma, som varit låg och grinig på sistone.
Men knappt hade jag klivit över tröskeln förrän mamma började skrika att jag inte längre var välkommen. Jag måste ge mig av. Först förstod jag ingenting jag hade aldrig gjort henne något illa. Men det kändes meningslöst att försöka prata med henne där och då, så jag sov hos en kompis istället och tänkte att det nog skulle blåsa över om någon dag.
Men det gjorde det inte även andra dagen blev jag utkörd. Tydligen hade mannen inte stått ut med mig redan från början och lyckats övertyga mamma att göra sig av med mig. Och hon lät honom bestämma.
Vid 21 års ålder blev jag alltså hemlös. Som tur är har jag vänner som släppt in mig som om jag hörde till familjen. Jag hankar mig fram, precis som förut. Så när jag hör någon kritisera unga för att de inte visar sina föräldrar tillräcklig respekt, vill jag bara säga ibland finns det faktiskt skäl till det.
Och det har livet lärt mig: släktskap betyder inte alltid värme eller lojalitet. Ibland är det vännerna som blir den riktiga familjen.
