Jag är glad att jag valde att inte skaffa barn. Nu är jag 70 år gammal och jag ångrar det verkligen inte.
Idag satt jag på en av bänkarna i väntrummet till hudkliniken i Stockholm och väntade på min tur. Bredvid mig slog sig en kvinna ner, och vi började småprata. Hon var oerhört trevlig och samtalet med henne fick mig att se på många saker i livet ur ett nytt perspektiv.
Direkt la jag märke till hur välklädd och proper hon var. Först trodde jag inte att hon var en dag över 50, men under samtalet erkände hon att hon faktiskt passerat 70 med råge. Hade hon inte sagt det hade jag aldrig gissat det. Hon utstrålade verkligen vitalitet, och skilde sig märkbart från andra i samma ålder.
Hon berättade att hon varit gift två gånger, men nu levde ensam. Första gången skilde hon sig redan som ganska ung. Hon ville aldrig ha barn, och även om hennes förste man visste det från början, började han efter hennes 30-årsdag antyda att en riktig familj borde ha barn. Men någon längtan efter moderskap dök aldrig upp med åren, och hon stod därför fast vid sitt beslut.
Hon sade att det var enklare att skilja sig än att gå emot sin egen vilja och skaffa barn bara för att det förväntades. De talade ut om det och valde att gå skilda vägar.
Andra gången gifte hon sig med en man som redan hade barn från ett tidigare äktenskap och inte ville ha fler. Det funkade bra mellan dem och ämnet barn kom aldrig upp. Han tyckte precis som hon det var skönt att slippa det ansvaret. Tyvärr omkom han tragiskt i en bilolycka, så deras tid tillsammans blev kort.
Hon erkände att ensamheten inte stör henne det minsta, faktiskt är hon tacksam över att ingen kräver något av henne. Som pensionär är hon säker på att hon aldrig kommer ångra sitt val.
Hennes vänner de som förr hoppades på hjälp från sina vuxna barn suckar numera tungt. Barnen har sina egna liv och behöver inte sina åldrande föräldrar. Det var just därför hon bestämde sig för att inte skaffa egna barn och har aldrig funderat över det beslutet. Idag njuter hon av varje stund och lever livet fullt ut. Bristen på barn gör henne fri, inte ensam eller nedstämd.
Ska någon hämta ett glas vatten åt mig? sa hon med ett leende.
Jag kommer inte att bli hungrig eller sjuk utan hjälp. När mina vänner la sina pengar på barnen, sparade jag mina. Nu har jag mer än tillräckligt på banken för att kunna betala för vilken äldreomsorg jag vill så länge jag lever!
Vad tänker du själv om det här? Håller du med om det sättet att se på livet?
