Jag är sjukligt avundsjuk på min syster. Hennes man är redo att ge henne hela världen, medan jag släpar på hela familjens börda.
Jag är djupt avundsjuk på min yngre syster Linnéa. Hennes liv är som en saga där hon är prinsessan, och hennes man uppfyller alla hennes önskningar som en trogen riddare. Själv känner jag mig som en utmattad Askungen, som bär hela familjens tyngd på mina axlar, utan någon utväg. Ibland känns det som om jag är den mest olyckliga och dåraktiga kvinnan i världen. Jag och min man, Jonas, har varit tillsammans i nästan tio år. Under denna tid har vi gått igenom mycket: lyckliga stunder men oftare mörka tider fulla av prövningar.
Nu befinner vi oss i en av de mörkaste perioderna i våra liv. Förra året bestämde sig Jonas för att byta jobb. Vi lovades guld och gröna skogar: stabil inkomst, bra förhållanden, en ljus framtid. Men verkligheten blev ett grymt hån mot våra förhoppningar. Den nya tjänsten blev ett rent helvete, värre än den förra, och nu skyller Jonas allt på mig, som om jag ensam drev honom in i avgrunden.
– Var det inte du som ville att jag skulle byta jobb? Är du nöjd nu då? – fräser han varje gång han får chansen.
Men vem kunde förutse detta? Jag önskade bara att han skulle växa, så att vår familj äntligen kunde ta sig ur den ständiga fattigdomen. Hur kunde jag veta att allt skulle sluta i katastrof? Nu drunknar vi i en ekonomisk avgrund. Min lön är det enda som håller oss flytande, eftersom Jonas inte fått lön på flera månader. Vi har svårt att få ihop det, och varje dag känner jag hur bördan blir tyngre.
I våras gick min mobil sönder. Reparationen skulle kosta nästan lika mycket som en ny telefon, så vi bestämde oss för att avvakta med köpet. När jag kämpat med en gammal surfplatta i flera månader, såg jag mig tvungen att ta den till pantbanken. Nästan alla mina guldsmycken följde med, de få saker som påminde mig om bättre tider. Pengarna behövdes genast, och jag gav upp allt jag hade. Jonas saker? Nej, de rörde vi inte – bara mina uppoffringar användes.
Linnéa, min yngre syster, hade medlidande med mig och gav mig sin gamla telefon så att jag i alla fall kunde hålla någon kontakt. Jag anstränger mig till det yttersta för att se till att familjen inte går hungrig. Jonas arbetar också, ibland tar han extrajobb, men det är med sådan motvilja att det känns som han tvingas till ett straffarbete. Varje gång måste jag be och böna på mina knän.
Nyligen sa Linnéas man, Erik, att hon ville ha den senaste iPhone i present till internationella kvinnodagen. Jag kände hur en brinnande avundsjuka blossade upp inom mig – en känsla jag skäms över men inte kan kväva. De hyr en lägenhet i Stockholm, precis som vi, men där är det annorlunda. Linnéa styr Erik som en marionett: han arbetar kvällar som taxichaufför, åker på tjänsteresor, sparar pengar och gör allt för att behaga henne. Hennes lön är hennes personliga lilla skatt, som hon spenderar uteslutande på sig själv. Förra året gick hon helt enkelt in i en butik och köpte en lyxig päls, bara för att hon ville det.
– Mannen ska stå för bostad, mat och andra nödvändigheter, – säger hon med drottningens självsäkerhet.
Linnéa är verkligen vacker. Hon lägger alla sina pengar på sig själv: förlängda ögonfransar, perfekt manikyr, välvårdade ögonbryn, stiliga frisyrer, moderna kläder och andra kvinnliga njutningar. Bredvid henne känner jag mig som en grådaskig skugga – sliten, ovårdad, bortglömd. Jag minns inte ens när jag senast var hos frisören, och om en manikyr kan jag bara drömma. Allt jag tjänar går till familjen, medan Jonas inte ens tänker på att bidra med sitt. Alla extra jobb eller förändringar i livet måste tvingas fram som med tänger.
För några dagar sedan fick jag min lön, och Jonas antydde återigen att vi måste betala för hyra och mat från min ficka. Jag är fylld av ilska: han försöker inte ens förändra något, gör ingen ansträngning för oss.
– Du vet ju, det är dåligt med pengar, lönen är försenad igen, – mumlade han när jag frågade vad han skulle ge mig på födelsedagen.
Men när han själv inte får något i present ser han ut som en förnärmad unge. Jag försöker alltid glädja honom, hitta något litet för att han inte ska känna sig övergiven. Och han? Jag förväntar mig varken dyra telefoner eller lyxiga presenter – lycka handlar ju inte om pengar. Men inte ens en enkel uppmärksamhet, en liten gest av omtanke får jag från honom. Han förstår det bara inte.
Jag trodde att våra svårigheter var tillfälliga, bara en mörk period som snart skulle ta slut. Men nu ser jag: det är inte en period, utan ett helt liv. Jag har försökt prata med Jonas, det har gått så långt som till bråk, men han rycker bara på axlarna: “Lönen är försenad, vad kan jag göra?”
– Och om vi hade barn, hur skulle vi överleva då? – frågade jag en gång i desperation.
Han svarade inte. Och jag ser på Linnéa, och avundsjukan äter mig från insidan. Jag skäms över dessa känslor, men de är starkare än jag. Hennes man bär henne på händerna, översköljer henne med presenter, köper allt hon önskar, medan jag fortfarande använder hennes gamla telefon, den som hon slängde bort av ointresse. Varför får vissa kvinnor som Linnéa allt? Är det ödet som är så lyckligt? Eller handlar det om männen? Varför är livet för några en enda stor fest, när jag lever i en oändlig grå tristess?
