Det var länge sedan nu, men jag minns det som om det var igår.
“Jag har äcklats av dig sedan vår bröllopsnatt! Du gör mig illamående! Lämna mig ifred!” skrek min man rakt ut mitt under vår årsdag.
Jag hade lagt ner så mycket tid på att välja rätt restaurang för vår tvåårsdag. Jag ville ha något speciellt inte bara en vacker plats med god mat, utan en atmosfär där varje detalj bidrog till kvällens magi.
Till slut valde jag “Fenix” en nyöppnad restaurang i en historisk byggnad med glasfönster i många färger och gamla ljuskronor.
Anders rynkade på näsan när jag visade honom bilder av interiören.
“Varför så storstilat? Kan vi inte bara sitta någonstans, vi två? Vem behöver allt detta billiga skryt?”
Men jag stod på mig. Jag bjöd in sextio gäster, bokade musiker och en toastmaster. Efter den fruktansvärda bilolyckan för ett halvår sedan längtade jag efter en riktig fest. En som skulle bli minnesvärd.
Förberedelserna tog flera veckor.
Jag dubbelkollade allt salongen, menyn, programmet, gåvorna till gästerna. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Kanske för att det var den första stora tillställningen sedan jag kommit hem från sjukhuset. Eller kanske för att jag ville göra denna årsdag oförglömlig i varje detalj. Även i inredningen.
Jag rättade till vecken på min mörklila klänning och tittade på klockan. Gästerna skulle komma vilken minut som helst. Anders stod vid fönstret och stirrade ut på gatan. I fönstrets spegelbild såg jag hans spända ansikte.
“Vad tänker du på?” frågade jag när jag gick närmare.
“Inget särskilt…” Han ryckte på axlarna. “Jag gillar bara inte sådana här tillställningar. Så mycket ståhej för ingenting! Alltihop bara för syns skull!”
Jag svarade inte. Efter två år som gift hade jag lärt mig att inte reagera på hans elaka kommentarer. Speciellt inte idag. Inte på denna dag som jag planerat i månader.
***
Mina föräldrar kom först. Pappa såg, som alltid, elegant och stilfull ut. Mamma bar en ny klänning i dammig rosa som passade henne perfekt. Hon kramade mig direkt när hon kom in:
“Jag är så glad att du är här, kära du. Jag kan inte sluta titta på dig! Efter olyckan trodde jag jag skulle bli galen…”
“Mamma, inte nu”, avbröt jag henne försiktigt. “Idag ska allt vara glatt. Vi hade ju ett avtal, minns du?”
Snart kom kollegor från pappas företag, där både Anders och jag jobbade, vänner och släktingar. Jag hälsade på alla med ett leende, men i ögonvrån såg jag hur Anders höll sig på avstånd. Han drack whisky och verkade avvisande. Ovanligt. Han brukade inte dricka, inte ens på större fester.
Elsa Berg, vår ekonomiansvariga, kom fram och hälsade. Jag såg hur hon bleknade lätt när jag vände mig mot henne. Hon mindes säkert när hon besökte mig på sjukhuset. Jag låg där, full av slangar och sensorer, och läkarna gav mig inga garantier…
“Linnea, du skiner verkligen”, sa hon med ett påtaget leende. “Du ser fantastisk ut! Speciellt med tanke på att du nyligen kom tillbaka från dödens rand!”
“Tack! Du ser också underbar ut. Var inte orolig.”
Något i hennes blick kändes konstigt. Men jag beslöt att inte bry mig. Inte än, i alla fall.
Festligheterna började.
Det skålades, musiken spelade, gästerna dansade. För en utomstående kanske allt såg perfekt ut. Men jag kunde känna spänningen växa.
Anders höll sig i bakgrunden och pratade bara sporadiskt med kollegor. Då och då gav han Elsa Berg underliga blickar, och hon låtsades inte märka det.
Jag gick fram till honom och log.
“Ska vi dansa? Det är ju vår fest.”
“Inte nu”, svarade han och viftade avvärjande. “Jag känner mig lite yr.”
“Du är så konstig idag…”
“Jag är bara trött. Du vet att jag inte gillar stora sammankomster. Sluta överanalysera!”
***
Kvällen fortsatte. Toastmastern en ung man i en fin kostym höll stämningen uppe professionellt.
Jag observerade allt och försökte dölja min inre oro. Bara jag visste hur speciell denna kväll skulle bli. Jag behövde bara vänta lite till.
Anders stod fortfarande för sig själv och log stelt då och då. Jag såg hans snabba blickar till Elsa Berg men låtsades vara upptagen med festen. Efter varje sådan blick gjorde det ont inuti, men jag log ändå och tog emot gratulationer.
“Linnea, vi är så glada att du tillfrisknade!” sa hustrun till pappas biträdande. “Det var så hemskt när vi hörde om olyckan.”
“Ja, en svår tid”, instämde hennes väninna. “Men nu är det över, tack gode Gud!”
Jag nickade och tackade, men i tankarna återvände jag till sjukhusdagarna. Allt var som i en dimma. Fragment av minnen, samtal, steg i rummet…
“Älskling, allt är så underbart!” Mamma lade armen om mina axlar. “Vilken vacker fest. Och du är så vacker idag! Magiskt!”
“Tack, mamma.”
“Men…” Hon tvekade. “Anders verkar så spänd. Är allt okej?”
“Självklart”, log jag svagt. “Han gillar bara inte stora folksamlingar.”
Just då kom pappa fram och lade armen om mamma:
“Vad viskar ni om?”
“Åh, bara småprat”, svarade jag avfärdande.
“Dotter! Jag är så stolt över dig. Att du klarade allt detta… Du är en riktig kämpe!”
Jag kramade honom hårt och gömde mitt ansikte mot hans axel. Pappa visste inte hälften av vad jag gått igenom. Och jag hoppades han aldrig skulle få veta.
Långsamt började musiken spela samma låt som Anders och jag dansade till på vårt bröllop.
Jag gick snabbt fram till honom:
“Ska vi dansa? Som för två år sedan?”
Han ryckte till:
“Linnea, jag sa ju att jag inte vill dansa. Driver du med mig?”
“Varför inte?” Jag såg honom rakt i ögonen. “Vad är det som är fel?”
“Inget är fel. Lämna mig bara ifred!”
Hans grovhet chockade mig. Jag stod som förstenad.
Efter några sekunder såg jag hur Elsa Berg skyndade ut ur salen, och kort därefter följde Anders efter. Jag väntade en stund och gick sedan efter.
De stod i den tomma korridoren och pratade upprört. När jag kom fram tystnade de tvärt.
“Vad händer här?” frågade jag lugnt.
“Inget särskikt”, försökte Elsa le. “Vi diskuterade bara jobbsaker.”
“
